IFK Göteborg - Manchester United 3-1
“Giggs is talk, Blomqvist is action!”
Säsongen är till ända och ett långt och kallt höstmörker tar vid. Vad passar bättre då än lite nostalgi i goda vänners lag. Matchen i Champions League som spelade 1994 på Nya Ullevi fick ny spelplats och nytt datum - Friggagatan 8 klockan 18:30 en mörk och kulen fredag. Dussinet änglar fanns på plats, engelsmännen lös med sin frånvaro. Endast Eric Cantonas tröja nummer sju i taket fick få oss att tro att matchen skulle glida oss ur händerna. Annars var vi säkra på vår sak: Blåvitt tar hem det här – med 3-1!
Manchester ställde upp med ett starkt men långt ifrån ordinarie manskap. Fem spelare var borta, däribland Roy Keane och danske jättemålvakten Peter Schmeichel. Ersättarna var av skiftande kvalitet, vissa skulle bli storspelare och andra glömmas bort. Simon Davies exempelvis som spåddes in lysande framtid, spelade från start på vänstermittfältet. Det här blev ett av hans få framträdande i United. Han såldes sedan till Luton där han vantrivdes, för att sedan hamna i mindre glamourösa Bangor City. Spelare som David Beckham och Paul Scholes var förpassade till bänken. Hur det gick för dem behöver jag knappast dra för er.
Med publiken i ryggen inledde Blåvitt matchen bäst. Bra tryck i början från ett taggat lag som såg en god chans till avancemang. Laget Blåvitt ställde upp med var bästa tänkbara i det läget. Stefan Rehn ägde mittfältet och gav inte sina motståndare, Paul Ince och Brian McClair, susningen av en chans. Roger Gustavsson valde att spela med fem man på mittfältet. Den tyngden det medförde gjorde att Stefan Rehn kunde få tid på sig att slå öppnande passningar till Jesper Blomqvist och Stefan Pettersson, som var ensam i anfallet. Det dröjde inte heller länge innan Stefan Rehn med ett delikat direktpass fann Jesper Blomqvist som var i full fart med att bryta igenom ett stillastående Manchester-försvar. Steve Bruce och Gary Pallister såg ut som statyer eller rundningsmärken, väl själva, då Jesper flöt förbi dem med tröjärmen nerdragen över händerna. 1-0 var ett faktum och över 30 000 på plats visade öppet sin glädje.
Resterande delen av första halvlek kändes mest som ett ställningskrig där vi drog det längsta strået. Utmärkt försvarsspel av Jocke Björklund och Mikael Nilsson, tillsammans med klokt agerande av mittfältarna Erlingmark och Lindqvist, gjorde det nästan omöjligt för motståndarna att skapa farliga chanser. 1-0 med mersmak efter 45 spelade minuter.
Kvitteringen, 1-1 kom därför som något av en kalldusch. För en gång skull dålig markering på en hörna ställde Mark Hughes otäckt fri. Där hugger Hughes direkt, så även den här gången alltså. Thomas Ravelli fick se sig besegrad och fick lika förgrymmad som alltid, hämta bollen ur nätmaskorna. Skulle man falla ihop nu? Var det bara en temporär ledning av ett för stunden taggat svenskt uppstickarlag? Nejdå, det var inga tillfälligheter som avgjorde den här matchen. 2-1 forcerade Magnus Erlingmark in bara minuten efter att United kvitterat. Ett oerhört viktigt mål för Blåvitt som nu visste att man var så bra som man spelat.
Trots ett par byten från Alex Ferguson var det Blåvitt som gjorde nästa mål. 3-1 på straff av Pontus Kåmark. Riktigt kyligt av Pontus som inte visade några som helst tecken på nervositet. Straffen fick man sig tilldelat efter ett genombrott av Jesper Blomqvist. Gary Walsh, målvakt för dagen, kom sent ut och en kollision var oundviklig. Segern innebar som sagt en kvartsfinalplats. En match man gick förlorande ur. Bayern München blev oss övermäktiga trots bra och uppoffrande spel av Blåvitt.
Märkvärdigt ändå hur kul det kan vara att se på fotboll då man redan vet resultatet. Det är både med glädje, stolthet och visst vemod man ser matcher som denna. Man vet att vägen tillbaka är lång och tuff men inte omöjlig. Vi kan nå dit om vi är konsekventa och målmedvetna. Spelarna i dagens Blåvitt har en stor talang och det är upp till de äldre spelarna att få dem att inse att det krävs mer ändå. Annars riskerar vi att trampa vatten och inte komma ut i Europa igen.
Låt oss hoppas att om tio år, så ser jag matcher från säsongen 2004, då vi återigen var på marsch ut i Europa med Änglaskaran.
IFK Göteborg – Manchester United, 3-1 (1-0)
1-0, Blomqvist
1-1, Hughes
2-1, Erlingmark
3-1, Kåmark (straff)
Startuppställningar (från höger)
IFK Göteborg
Ravelli – Kåmark, Johansson, Björklund, Nilsson – Martinsson, Erlingmark, Rehn, Lindqvist, Blomqvist – Pettersson.
Manchester United
Walsh – Irwin, Bruce, May, Pallister – Kanchelskis, Ince, McClair, Davies – Cantona, Hughes.
Spelarbetyg:
5. Stefan Rehn
4. Jesper Blomqvist
3. Magnus Erlingmark
2. Jocke Björklund
1. Mikael Nilsson