Gästkrönika: Mannen med skitmålet
Signaturen "Kafka" på Gnagarforum kommer här med en liten annorlunda text om Nebojsa Novakovic som igår tackades av på Dick Turpin.
Det bor en sjuårig gnagare hemma hos mig, och en höstdag, när jag berättade att Nesjo skulle sluta, var det nära att hon började gråta. Jag har lite dåligt samvete för att jag tar med henne på för få matcher, men det var den här gången mot Trelleborg. Vi satt på Södra, på familjeläktaren, och medan min frustration över AIK:s uselhet bara växte - det var grymt kallt också - verkade hon fortfarande runt 80:e minuten rätt nöjd. Hon var där, hon hade fin utsikt över Norra, det var AIK - och Nesjo var ju med. De har alltid haft ett speciellt förhållande, den där sjuåringen och Nesjo.
Jag vet inte riktigt hur det började. Eller vet jag det? Det kan ha varit den där sekvensen från guldfesten -98, när de dansar på ett glasbord som plötsligt går sönder och alla ramlar ner. Sånt är ju alldeles strålande när man är liten. Nesjo dansar hårdast. Sjuåringen nästan dör av skratt: "Kolla nu, kolla. Här tar Salle bollen och bara blint drar till och..."
"Snälla pappa, kan vi inte se när dom dansar på bordet igen?" Och då är hon ändå rätt fotbollsintresserad. Kanske var det där det började. Med ett kraschat glasbord. Hur som helst har hon älskat Nesjo förbehållslöst. Hon har aldrig kunnat uttala hans namn, men det är en svaghet hon delar med de flesta kommentatorer och som man kan förlåta. Men hon har stått upp för Nesjo i alla lägen, inte minst på den skola där hon går och som är grönvitare än ett mögelsporlaboratorium.
"Vem är din idol?"
"Nesjo".
Och nu satt vi där, det blev 1-1, jag var ändå förbannad, hon var lite ledsen men Nesjo var ju med. Och det blev straff. Tjugo meter framför oss blev det straff och Nesjo kliver fram. "I det här läget tänker Novakovic som bara Novakovic kan: Jag tar en chip", ska Patrik Ekwall säga senare på TV 4 och när jag hörde de orden höll jag honom högre än någon annan journalist i världen. Novakovic tar en chip och det är matchens sista spark och det är nästan lika vackert som mot Barca och sjuåringen sitter tjugo meter från en förnedrad Pål Lundin och hon kommer aldrig att glömma det och jag vet, jag verkligen vet att han gör det bara för hennes skull.
På vägen hem är en av oss så gott som okontaktbar och den andra så gott som oberörd. Medan jag skakar, blinkar och säger osammanhängande ord som "otroligt", "geni", "den mannen" är sjuåringen upprymd, nöjd men förvånansvärt cool. Det tar ett tag innan jag inser varför. Hon har inte upplevt något spektakulärt, inget oväntat. Det är så den ser ut, hennes värld. AIK vinner. Sol kommer efter regn, om man inte äter blir man hungrig, Hammarby kan vinna högst en gång, godis är godare än broccoli. Och även om AIK ligger under och spelar som dynga kommer Nesjo fram och chippar in en straff i 93:e minuten och allt ordnar sig. Klart att Nesjo dansar hårdast. Även mot ett lag som Trelleborg.
Sådana här sekvenser, sådana här Nesjo-ögonblick, kan vi alla rabbla i sömnen: Örebro, Häcken, Barcelona, AEK, Elfsborg. Vi är några tusen som upplevt dem och vi kan nog vara rätt säkra på att aldrig få göra det igen. Visst ligger hans storhet däri. Men det finns också något annat där, något som fick sjuåringen att fastna för just honom långt innan hon lärde sig uppskatta svårigheten i att lobba bollen över en spiralformad ÖSK-försvarare och sedan på halvvolley stänka in den - med fel fot. Det handlar, förstås, om personlighet. Humor. Intelligens. Slagfärdighet. I ett anonymt kollektiv som dagens AIK där alla är lagspelare men ändå lyckas spela som vad som helst utom just ett lag var Nesjo alltid Nesjo.
Vi minns citaten: "Jävla skitmål". "Jag har slutat röka, nu röker jag bara när jag dricker öl". "Jag vill helst spela back". Och så pärlan, min stora favorit, efter det perfekta inlägget (mot Bajen var det väl) som David Ljung inte ens behövde se för att nicka i mål: "David har så stort huvud att jag inte kunde missa".
Nesjo dansade hårdast. Det finns många fotbollsspelare som har en överjordisk intelligens i sin yrkesutövning och så öppnar de munnen och man vill bara gå därifrån: Brolin, Gazza, Maradona. Och så finns det de riktigt verbala, smarta killarna som av någon anledning ofta är lojala, ospektakulära, anonyma slitvargar: Glenn Strömberg,
Roger Ljung, Kåmark. Men det finns, och här har vi en ramsa som tragiskt nog aldrig föddes men som för en gångs skull hade varit alldeles sann, bara en Novakovic. Eller, som Stuart Baxter sa, och när jag hörde de orden höll jag honom högre än någon annan AIK-tränare i världen: "Men vi har ju en viss jugoslav."
Nesjo avtackas på Dick Turpin och jag är där; sjuåringen också. När jag i mängden trycker hans hand och stammar fram något hade han kunnat nöja sig med att säga tack och titta bort, men i stället håller han en liten monolog, bara för oss, om vilken ära det varit för honom att spela i AIK.
Just de orden hade man kunnat höra många spelare säga och då hade man ju tänkt "damn right". Men nu vete fan. Ingen spelare är större än klubben, de kommer och går men AIK består och allt det där, men ändå vete fan. I fallet Nesjo kanske äran är på vår sida.
Tack, Nesjo. Från mig och en nära, sjuårig släkting. I fem år dansade du hårdast av alla.
