Måndag morgon: Från Strandvallen till Camp Nou
Det finns en person som var på samma nivå för snart ett decennium sedan. Han var med om bortamatcher mot Brage och Sylvia, derbyn i Landskrona och hemmamatcher på Gamla IP. Han tog också chansen när han fick den, men till skillnad från många andra kollegor blev den första flytten inte den största.
Den här texten påbörjas en grå och regntung söndagsförmiddag. Det är dagen efter säsongens förhoppningsvis sämsta match och det känns ärligt talat sådär att behöva tvinga ner några rader om det kära Malmö FF.
För vad finns det att säga? Förlusterna kommer ju alltid, oavsett tabellplacering, formkurva eller lyckade värvningar. Det är ju inte alltid så enkelt att ett bättre lag vinner mot ett sämre och lag som är lika bra spelar oavgjort. Alla lag drabbas av skador och avstängningar, alla lag drabbas någon gång av ödesdigra domarmisstag och alla lag hamnar någon gång i sitsen att det inte finns något annat att skylla på än tur, otur eller en dålig dag.
Om Malmö repar sig, tar ny sats och gör sitt jobb mot Syrianska och Brommapojkarna kommer matchen på Strandvallen snart vara glömd eller åtminstone placerad i facket för försumbara skitmatcher. Om Helsingborg dessutom tappar poäng, ja då är ju inte så stor skada skedd. När den här texten publiceras vet vi hur det gick och hur stort glappet upp till förstaplatsen är.
Om man stannar upp och lyssnar lite på sig själv: Surt att förlora mot Mjällby, men vi kan slå BP och kanske kan Kalmar vinna… Det är svårt att bortse från hur småtorftigt och oglamoröst det låter. Som ett slags mentalt plockepinn, där man försiktigt lyfter bort hinder efter hinder för att den egna stickan ska bli ensam kvar på bordet. Men det är så här det är, att vara svensk fotbollssupporter.
Det svider verkligen att se sitt lag gå bort sig på bästa Tipsextratid. Men ärligt talat, inte har man det värst i tv-soffan eller på ståplatsläktaren? Hur kul kan det vara för en professionell fotbollsspelare att år efter år harva runt i en av Europas lingonserier, springa sig trött och fördärvad i regn och kyla på fårade, leriga och tuviga arbetsplatser och efteråt mest få höra hur dålig yrkesman man är? I nästa ögonblick måste det fokuseras och laddas upp positiv energi inför nästa match i Svenska cupen, hur orkar man? Men det är väl så det är, antar jag, att vara allsvensk fotbollsspelare.
Många är de spelare som tar det svenska seriespelet just som en språngbräda inför det verkliga fotbollslivet. Några allsvenska år fungerar som en yrkesförberedande utbildning. Vissa har så bråttom att det på sin höjd kan likna en meriterande prao-period. Många tar chansen när den kommer, chansen att sticka iväg för ett utländskt proffskontrakt och ett riktigt jobb med en riktig lön.
De flesta kommer tillbaka, med lite mer pengar på kontot men också med lärdomen att en avbytarbänk är lika hård oavsett om den står i England, Holland eller på Vångavallen. Men det hör väl också till det svenska fotbollsklimatet, det gäller att ta vara på möjligheten och göra det bästa av det. Går det så går det, typ.
Det finns en person som var på samma nivå för snart ett decennium sedan. Han var med om bortamatcher mot Brage och Sylvia, derbyn i Landskrona och hemmamatcher på Gamla IP. Han tog också chansen när han fick den, men till skillnad från många andra kollegor blev den första flytten inte den största. När ni läser detta vet ni om han igår vann sin sjunde ligatitel, den första spanska.
Om det inte är så, så lyder dagens rubriker antagligen: Real snuvade Barca på guldet – Zlatan på väg bort?, Zlatans mål meningslöst – Madrid mästare eller Allt om Zlatans fiasko.
Om det däremot är så att Barcelona avslutade säsongen med att hålla undan för rivalerna från huvudstaden, skriker löpsedlarna kanske: Barcelona tog guld - Zlatan utbytt, Zlatan bänkad när Barca firade eller Messi kung, Zlatan mållös.
Det kan förstås också vara så att Zlatan gjorde precis det som blivit hans signum, det oväntade. Kanske var han med och bidrog i högsta grad till resultatet. Kanske var han osynlig i närapå två halvlekar men gjorde säsongens snyggaste mål i slutminuten. Kanske var han matchens bäste spelare. Kanske utgjorde han bara ett viktigt komplement till de andra världsstjärnorna. Eller så var det andra i laget som var i bättre form och Ibrahimovic fick nöja sig med att vara reserv.
Det spelar faktiskt ingen roll. Jag kan tycka att det är smått otroligt att en spelare som gång på gång tagit beslut och steg som lett honom framåt i både karriär och utveckling fortfarande verkar vara den svenske idrottsman som har mest att bevisa. Längre bort från de småtorftiga och oglamorösa delarna av fotbollsvärlden går det inte att komma.
Att Zlatan idag är den största stjärnan inom svensk fotboll är så tydligt att vi vant oss vid faktumet. Fundera ut vem som är i närheten, så blir hans klass ännu tydligare. Vem är närmst?
Om ni är som jag, så var ni också på väg att tänka på Henrik Larsson, trots att han idag är tränare i Superettan. Så överlägsen är Ibra, ändå handlar snacket mest om huruvida han misslyckats i Barcelona eller ej.
I ett tidigt skede av karriären fräste Zlatan ifrån och upplyste medierna om att de kunde skriva vad de ville, för honom var det bara laget, tränarens direktiv och prestationerna på plan som räknades. Presskåren blev förnärmad och menade att den ouppfostrade talangen aldrig skulle klara sig med en sådan inställning. Det har nu gått så pass lång tid att vi kan sitta med facit i hand och fråga oss hur det blev med den saken.
Mannen som aldrig levererar i viktiga matcher gick i år rätt in från bänken och avgjorde i sitt första El Clasíco. Spelaren som alltid fått höra att han räcker inte till i de europeiska cupmatcherna gjorde två fantastiska mål i en CL-kvartsfinal borta mot Arsenal. Han som snarare utgjort ett hot än en tillgång för det blågula landslagskollektivet har en mängd landskamper och en hel del oförglömliga mål i meritlistan.
Zlatan har spelat i de bästa ligorna och i de största mästerskapen under en snart tioårig period. Ändå känns mycket av rapporteringen fortfarande som en jakt på en bubbla som snart förväntas spricka och att alla ska äntligen få se att kejsaren verkligen är naken.
Jag har svårt att förstå det. Lika svårt har jag att förstå det märkliga användandet av ordet osvensk. Kring fallet Ibrahimovic har ordet förekommit flitigt, i såväl negativa som positiva beskrivningar. Hans snygga dribblingar och tekniskt fulländade avslut har varit lika osvenska som hans begränsade löpvilja samt ovilja att ge intervjuer.
Det spelar ingen roll att han har köpt hus i sin hemstad, skaffat familj med en svenska och deltar i ungdomsläger på hemmaplan. Det ska alltid påpekas hur osvensk Zlatan är, på gott eller ont.
Tydligast blir det förstås när han gör det outtalat förbjudna och tackar nej till landslagsspel. Kanske är jag för präglad, men jag minns inte reaktionerna som likadana när Henrik Larsson eller Fredrik Ljungberg såg till sig själva och satte sina egna behov främst.
Zlatan är idag en megastjärna och med det kommer enorm uppmärksamhet och exponering. Allt säljer lite extra, bara det handlar om Zlatan. Aftonbladet skulle lätt kunna trycka upp en bilaga varannan dag som endast handlade om denne fotbollsspelare.
Men det är svårt att hitta en svensk artikel eller ett reportage gjort i Sverige som inte nämner Ibrahimovic bakgrund och uppväxt i Rosengård. Det är naturligtvis positivt, att ofta förmedla inspirerande historier från en brokig förort som annars mest framställs som ett problemområde i debatter om segregering och samhällsproblem.
Samtidigt blir ju etiketten på Ibra och hans klassresa väldigt tjatig och det är väl ganska tydligt att den inte är särskilt självvald. Inte åkte barnet och tonåringen Zlatan till fotbollsträningar för att representera sin stadsdel? Inte var han ute och trixade sent på kvällarna för att en dag kunna sätta sitt kvarter på kartan? Och om inte, i vilket ögonblick blev han först och främst förknippad med Rosengård? Nej, jag tror han har gjort något så ovanligt som att satsat stenhårt på sig själv från första början, arbetat hårt och slutligen lyckats. Däri ligger bedriften och storheten.
Titta på spelare som Daniel Andersson, Erik Edman, Tobias Grahn eller Anders Svensson. Alla fyra är idag hemvändare som är ovärderliga för sina svenska klubblag och får, med all rätt, uppskattning för att de höjer seriens kvalitet ett par snäpp med sitt kunnande och sin internationella rutin. Jämför deras karriärer, tidigare klubbar och meriter med Zlatans och resultatet blir ganska talande. Det kan vara stor skillnad på framgång och framgång.
Nog är det så, att Zlatan Ibrahimovic fotbollskarriär är en större klassresa än den från förortsbetongen till superstjärnestatusen. Det tycker jag ofta glöms bort, och det är synd.
