Krönika: Förändring
I medgång följer man sitt lag och njuter av spelet utan att lägga särskilt mycket värdering i det man ser. Det är i motgång som känslorna blossar upp och åsikterna blir alltmer radikala.
Howard Webbs pipa ljuder genom majkvällen och markerar slutet av en fantastisk säsong för FC Internazionale. Ligan är vunnen, italienska cupen likaså och nu kröner man alltså år 2010 genom att vinna den förnämaste av turneringar i europeisk klubblagsfotboll. Vad Zlatan Ibrahimovic känner när Javier Zanetti placerar den klassiska Champions League-pokalen på sitt huvud vet bara Zlatan själv. Klart är i varje fall att det inte var den förändringen Malmö-sonen ville åt när han lämnade Milano för Katalonien. Men sådan är fotbollen, föränderlig och oförutsägbar, och antagligen är det just det som gör den så spännande och känsloväckande.
Ja, saker och ting förändras sannerligen. Det fanns en tid då IFK Göteborg kunde mäta sig med de stora drakarna ute i Europa. Klubben som just vann Champions League, och som Zlatan kanske ångrar att han lämnade, besegrades exempelvis i UEFA-cupens kvartfinal 1987. I rådande fotbollsklimat skulle en sådan bragd aldrig vara möjlig. Med hjälp av storlagens ekonomiska muskler dräneras vår liga på spelare av den kaliber som behövs för att lyckas ute i Europa. Idag får vi istället kämpa för att hålla oss ovanför ett oroväckande och ångestladdat kvalstreck i vår inhemska liga. Detta under en säsong inför vilken en enig expertkår tippade att guldet skulle hamna i Göteborg och där vi kaxigt poserade i Adidas nya matchställ med undertexten ”Nästa Mästarna”. En sådan bild och ett sådant budskap skulle förmodligen aldrig nått massmedia år 1987, men då är då och nu är nu – saker och ting förändras.
Under vårsäsongen är det många som har krävt förändringar i IFK Göteborg. Allt vassare röster gör gällande att det är fel på spelare, spelsystem och ledare. Åsikterna och förbättringsrecepten är antagligen lika många som antalet tyckare, men summan av kardemumman är naturligtvis att Blåvitt anno 2010 är en kraftigt underpresterande fotbollsförening. Det går också att skönja en röd tråd i den kritik som riktas mot Kamratgården då många har uttryckt en stor ilska mot vår oförmåga att spela en vägvinnande och konstruktiv anfallsfotboll. Defensivt har det, trots otaliga förändringar i backlinjen, rent siffermässigt sett ganska lovande ut. Faktum är att endast Helsingborg IF och Mjällby AIF har släppt in färre mål än IFK Göteborg. Det är alltså främst det offensiva spelet som är källan till vårt prekära läge i tabellen. Naturligtvis har Tobias Hyséns frånvaro varit smärtsamt kännbar, men han utgör långtifrån en ensam förklaring till våra problem.
Jag utger mig verkligen inte för att vara någon expert, men jag tror att årets vinsttorka i mångt och mycket bottnar i att IFK Göteborgs intentioner är alldeles för enkla att genomskåda. Spelet bygger till stor del på att sätta Stefan Selakovic i en fri yta från vilken han kan mata inlägg eller själv komma till avslut. Problemet är att Selakovic inte har kommit upp i normal standard och att vi saknar vettiga alternativ när den notoriska assistmaskinen klickar. Inlägg från kanterna är naturligtvis ett effektivt sätt att göra mål på, men effektiviteten minskar drastiskt när alla försök till inlägg kommer från samma kant. Och - den minskar ännu mer när man inte har en central mittfältare som kan hitta konstruktiva djupledslösningar. Jag har sett samtliga Blåvitts matcher i år och kan konstatera att det verkligen är slående hur få de tillfällen är då en innermittfältare försöker sig på en hederlig genomskärare längs marken. En spelare med sådana kvaliteter finns emellertid i truppen, men denna bolltrygga islänning huserar allt som oftast på vänsterkanten eller på bänken. Förändra!
När det gäller ledarskapet vill jag också se en förändring. Jag påstår inte Stefan Rehn och Jonas Olsson har samlat på sig tillräckligt många minuspoäng för att tvingas lämna skutan, men jag är beredd att ändra åsikt om det inte händer något snart. Hur de väljer att formera laget är en sak, men när de vid upprepade tillfällen uppvisar en uppgivenhet under matchintervjuer undrar man också hur det står till med deras förmåga att motivera spelarna i truppen. Det har klagats på både planens beskaffenheter och tvivelaktiga domslut vid flera tillfällen. Den sortens offermentalitet skall inte vara synonymt med IFK Göteborg. I varje fall inte i min ordbok. Som människor har jag stor respekt för STEREO och jag hoppas och tror att de kan ingjuta mod hos sig själva och sina adepter inför den stundande höstsäsongen. För att våga vinna måste man våga förlora! Hur klichéartat det än må låta så är det den känslan våra ledare måste kunna förmedla för att Blåvitt skall bli ett fungerande lag igen. Förändra!
I medgång följer man sitt lag och njuter av spelet utan att lägga särskilt mycket värdering i det man ser. Det är i motgång som känslorna blossar upp och åsikterna blir alltmer radikala. När man hoppas på, eller till och med kräver, en förändring är det viktigt att vara rationell och klarsynt. För att utveckla min tankegång vill jag lyfta fram det tillgängliga spelarmaterialet som exempel. Under våren har jag, otaliga gånger, varit oerhört frustrerad över att inte Tobias Sana har fått fler chanser på vänsterkanten. I mina ögon besitter han de färdigheter som krävs för att skapa en mer kreativ, oförutsägbar och just föränderlig anfallsfotboll. MEN, och detta är ett stort men, om sanningen skall fram så har jag sett Sana alldeles för lite för att utan omsvep kunna lova att han är lösningen på vår problemfyllda vänsterkant. För oss supportrar är den bänkade spelaren aldrig så bra som under motgångar. Det är lätt att vilja prova det osynade kortet, men i realiteten är det kanske inte alltid den bästa lösningen. Det gäller som sagt var att vara klarsynt när man kräver förändringar. Paradoxalt nog kräver jag ändå denna förändring. Kanske tänker jag fel, kanske är jag allför radikal, men jag vill ha Tobias Sana på vänsterkanten. Förändra!
Alla förändringar är inte till det bättre, men de allra flesta syftar till att göra det bättre. Jag hoppas att IFK Göteborg använder sommaruppehållet till att prova förändringar som kan få föreningen att lyfta. Jag hoppas också att ledarstaben lyckas sätta upp nya mål och få laget att känna det meningsfullt att, exempelvis, nå en topp-4-placering. I så fall har man, i mina ögon, lyckats med något mycket viktigt. Att vinna handlar inte bara om att vara oförutsägbar och föränderlig – det handlar lika mycket om vilja och hjärta!
