Martin Andersson om skadan: Jag har ont 24 timmar om dygnet
Efter Djurgårdens sista träning före spelarnas korta semester fick Forum 1891 en pratstund med långtidsskadade Martin Andersson som berättar om sina smärtor och synen på framtiden. - Det som är det värsta det är att jag har ju liksom ont 24 timmar om dygnet, berättar mittfältaren.
Martin, hur är läget med dig?
- Ja, jag har haft problem med en höft. Började för lite mer än tre år sen, då satte vi en spruta i en slemsäck eller något sånt där och någon dag senare så var det över. Sedan i våras förra året började det komma smygandes och blev bara sämre och sämre. Så från slutet av september var det riktigt illa. Då var det Voltaren hela tiden, jag tränade knappt någonting och så där. Och sen blev det ännu sämre efter säsongs slut kan man säga och vi satte i en kortisonspruta. Och jag vet inte vad den gjorde för verkan, det var ju knappast positivt utan det känns som att efter den sprutan så blev smärtan annorlunda liksom. Och där är jag nu.
- Det blir inte bättre. Jag följde med Daniel Sjölund till Finland för att träffa lite folk där, vi vet inte här riktigt vad problemet är, och jag fick lite olika budskap därifrån också. En specialist var inne på operation, att man kan göra mer plats i skelettet då. För det är ingen muskelskada utan det är något som sitter runt kring leden och så där. Men sjukgymnasterna där var inne på att muskulaturen successivt har blivit sämre på grund utav någonting. Så nu håller jag på att träna upp höftpartiet, alltså skinka och lite baksida lår och det har väl gått lite sådär. Men jag har i och för sig bara kört en och en halv, två veckor med det.
Hur jobbigt är det att vara oviss, när man inte vet vad det är som spökar?
- Ja, vet, vet man egentligen. Men riktigt vad man ska göra åt det är väl däremot svårare att sätta fingret på och det som är det värsta det är att jag har ju liksom ont 24 timmar om dygnet. Det är inte så att det bara gör ont att anstränga mig, utan att ta en promenad eller någonting, jag undviker nästan all form av fysisk aktivitet. Och det är inte bara det som gör ont. Jag kan vakna upp mitt i natten och bara sova tre timmar per natt ibland på grund utav att jag bara ska röra mig lite grann. Alltså det räcker med att jag bara rör mig lite på axlarna... Det gör så satans ont alltså.
Och så är det fortfarande?
- Ja... Det går lite upp och ner. Det är det som är så sjukt, jag vet inte vilken dag det kan börja göra ont. Men ofta går det systematiskt, två, tre dagar känns det helt okej och sen kommer smärtan och så rullar det på sådär hela tiden. Det är riktigt frustrerande kan jag säga.
Har du något mål för när du kan träna fotboll igen?
- Nej, jag har ju inte ens tänkt fotboll överhuvudtaget. Det enda jag vill nu det är ju bara att röra mig normalt. Som jag säger nu när grabbarna är ute och springer, fan det är typ mitt mål att ens kunna springa så sitter de och gnäller att det är för mycket löpning just nu.
Hur ser du på fotbollskarriären då?
- Äh, som jag sa tidigare, just nu vill jag bara bli smärtfri så jag kan röra mig obehindrat liksom, att det inte ska vara några problem.
Om vi tittar på det Djurgården har presterat under säsongen hittills. Vad säger du om det?
- Jag tycker det såg jäkligt kul ut på försäsongen, det såg så tydligt ut med hur vi skulle spela, vad man gjorde rätt och så vidare. Om man bara drar parallellen: hade man mött Ljungskile till exempel i en sån träningsmatch hade det förmodligen blivit 3-0 eller det hade sett bra ut känns det som. Eller åtminstone 3-3 kan man väl säga. Men så kommer säsongen igång och i takt med lite motgångar, jag vet inte vad, men man tappar liksom gnistan och självförtroendet och så vidare.
- Och så kommer en sån där cupmatch där man åtminstone ska skapa chanser eller någonting, skapar vi inte en målchans vad jag förstår. Det är två skilda världar. Det är synd att man inte kunde bibehålla det man gjorde så bra under försäsongen.
Hur tror du det slutar då?
- Jag har ingen aning. Det blir hårt, det blir det. Det gäller att vara med direkt nu efter uppehållet och förhoppningsvis har planerna gjort sitt också, det har ju varit så svårt att spela. Men det som är så synd det är att fotboll handlar inte bara om att det har gått dåligt lite och så blir planerna gröna och så glömmer man det som varit och kör, utan det sitter kvar på något sätt. Idrott är ju mycket mentalt. Så har du självförtroende och allt rullar på då kan man uträtta jävligt mycket.
Beror det på det när spelet stannar lite och blir ängsligt. Är det självförtroende som spelar in där?
- Ja, jo men så är det väl. Det tror jag. Ibland tycker jag det ser ut som att man tänker... När vi har bollen så brukar anfallen bli så korta. Man ser på något sett att de spelarna som har de mer defensiva uppgifterna är nästan mer beredda på att försvara redan när vi har boll. Så när det blir så att vi tappar boll så blir man för baktung och ligger för långt bak i banan. Lite längre anfall, då tror jag man också vågar flytta på lite mer.
