Andreas Andersson om utlandsåren, landslaget, AIK och livet efter spelarkarriären.
Vissa fotbollspelare drömmer om att få spela i AIK eller att bli utlandsproffs. Eller kanske att få att göra viktiga mål i landskamper och vara med i ett Fotbolls-VM. En del andra får sin spelarkarriär förstörd av skador och sjukdomar. Gnagarforum har träffat mannen som varit med om ALLT: Andreas Andersson. Idag funderar han ödmjukt och öppet om sin framtid men han pratar även om det som varit.
I en jeepliknande moccafärgad bil går färden mot Djursholm. Det är förmiddag och försommar, Andreas sitter bakom ratten och funderar kring AIK och lagets nuvarande situation: Sportchefen Björn Wesström har blivit tränare, om en dryg månad väntar Champions League-kval: det är då man helst ska ha toppat formen efter fjolårets SM- och Svenska Cup-guld. Bilen åker sakta längs lummiga villaområden där de flesta gräsmattorna är nyklippta. Färden går till ett kafé i Djursholms centrum. Väl framme sitter vi på uteserveringen i solen. Efter att ha ätit upp nygjorda, välsmakande mackor i mörkt bröd, omsorgsfullt inslagna i fint papper, är det bara kaffet och samtalet kvar.
Andreas föddes april 1974 i Nacka och bodde i Brandbergen i Haninge under sina första levnadsår. Han blev AIK:are - den största orsaken till detta var AIK hockeys framgångar i allmänhet och SM-guldet 1984 i synnerhet: då satt Andreas klistrad framför sportradion. En flytt till Hova med familjen gjorde att han började spela fotboll där. Under åren bytte han lag: från Hova IF, via Tidaholms GOIF och Degerfors IF till IFK Göteborg.
1993 till 1996 vann IFK Göteborg fyra SM-guld. Under debutåret 1996 vann Andreas Andersson den allsvenska skytteligan med sina 19 mål. 1997 gjorde han tretton mål på lika många matcher innan han lämnade Sverige - de som vann skytteligan det året vann på fjorton mål, en av dem var Mats Lilienberg. Detta grämer honom lite idag med: han hade kunnat vinna svenska skytteligan två år i rad.
När landslagsdebuten avverkades i Australien 1996 gjorde Andreas två mål i sin första match i dubbelmötet mot Australien:
- Det var trevligt att komma ner till värmen mitt under kalla vintern. Vi spelade matcher i Brisbane och Sydney. Det var fint i Australien, även om man blir begränsad av det man får se, av naturliga skäl. Jag kommer inte ihåg vem jag spelade på topp med, även om jag kollade på de där klippen för inte så längesen.
- Jag kom väldigt snabbt in i landslaget och spelade VM-kvalmatcher senare, jag gjorde en bra turné i Australien. Det var rätt stort att slängas in i hetluften med Martin Dahlin och Kennet Andersson och dem. Sen klarade vi tyvärr inte kvalet den gången. I min första kvalmatch mötte vi Estland eller Lettland på bortaplan, då fick jag komma med för att Jörgen Pettersson var skadad. Då ringde de in mig som reserv. Det var stort att få spela med ”storstjärnorna” då, som man tyckte att de var, men man finner sig snabbt i det och kommer in i det fort. Det är samma jargong som i de flesta andra lag. Jag tror att vi vann med uddamålet men det satt ganska hårt åt. I slutet av VM-kvalet 96-97 spelade vi 4-3-3 istället för det klassiska 4-4-2 som vi spelat med tidigare. Jag fick starta hemma mot Skottland på Nya Ullevi våren-97. Vi vann matchen med 2-0, men det räckte ju tyvärr inte i slutändan ändå.
I IFK Göteborg blev det spel i Champions League, bland annat mot Milan. Andreas gjorde så bra ifrån sig att Milans ledare trodde att han skulle matcha storstjärnorna i det Italienska laget, vid denna tidpunkt var både Patrick Kluivert och George Weah anfallare där:
- Jag gjorde bra matcher mot Milan, vi vann mot Milan på hemmaplan, jag gjorde mål mot dem på bortaplan. Där startade allt lite, det gick från intresse – som jag redan kände till via min agent Anders Wallsten – till att de ville ha mig. Övergången var klar tidigt 1997 fast det var inte offentligt, jag visste egentligen innan säsongen började i IFK Göteborg att jag skulle ta chansen och flytta. Jag undrade förstås om jag gjorde rätt men samtidigt, när man får möjligheten, så tror att jag skulle ångra mig om jag inte testade. Men det var vemodigt också för jag trivdes väldigt bra i IFK Göteborg, sista matchen jag spelade var mot Malmö FF.
Milan
Tidigt i juli månad 1997 flyttade Andreas till Milan och Italien. Efter någon hotellnatt blev det boende på träningsanläggningen Milanello, norr om Milano:
- Klart jag var lite spänd och nervös. Man ska träffa alla storstjärnor, men någonstans tror jag att du blir bortsållad om du inte är en bra person också. Så man träffar mest vettiga människor. Det var bra killar i Milan.
- Att bo på Milanello var väl ingen jättehöjdare. Man hade sitt rum man kunde gå till, maten och ”allt-du-ville” var det världsklass på. Men det kunde bli lite långtråkigt om man var där flera dagar i rad. Kring matcher, eller andra perioder, kunde ibland hela laget bo på träningsanläggningen ett par dagar för att fokusera på matcher.
- Holländarna kunde rätt bra engelska, Patrick Kluivert fick jag bra kontakt med. Sen kom Brasilianaren Leonardo till klubben. Marcel Desailly och Zvonimir Boban var också bra att ha att göra med. Sen var Jesper Blomqvist där också och det kom en norrman, Steinar Nilsen, i den veva Jesper lämnade Milan för Parma. Men det fanns fler man fick bra kontakt med.
Fotbollsmässigt gick bara hyfsat: Milan var inne i en period med dåligt flyt och laget låg i mitten av tabellen. Men Andreas satt alla fall på bänken och fick hoppa in i varje match och fanns hela tiden med i diskussionerna. Tränare för Milan var Fabio Capello:
- Han var tuff men var också ganska pressad. Han var inte van vid att ligga i mitten, han var ju van med att vinna saker. Det var lite komplicerat. När jag tänker tillbaka så tror jag att jag tänkt lite annorlunda om jag var äldre. Man kanske var lite naiv och ville lämna för tidigt, jag var 23 år och hade skrivit ett fyraårskontrakt och jag lämnade Milan redan efter åtta-nio månader. Jag kanske skulle haft lite mer ”is i magen”, jag luftades ju i varje match men nöjde mig inte riktigt med det ändå.
Patrick Kluivert och George Weah var de anfallare som startade på topp i Milan 1997. Men även Andreas fick chansen att spela från start: första matchen var en Cup-match mot ett Serie-B lag. Han grämer sig än idag över ett missat läge att göra mål på ett fint inlägg från vänsterkanten, slaget av Jesper Blomqvist. Andreas nickade men målvakten fladdrade till och räddade. San Siros läktare var endast halvfulla och Andreas var nervös. Matchen slutade 1 -1. Mot Atalanta på bortaplan i seriespelet fick han också chansen från start.
Enda målet kom mot Empoli, den matchen vann Milan efter en knackig start:
- Det var ingen harmoni i klubben, många spelare tyckte att det var pest att vara där för det var så dålig stämning bland spelare och ledare. Det blir en oerhörd press utifrån: ligger man i mitten istället för i toppen blir det så. Många spelare drar sig åt ”sitt håll”. Maldini och Costacurta var ju inte heller vana vid att det gick dåligt, de hade också svårt att tackla situationen. Det bildades lite olika grupperingar inom laget, italienarna höll sig för sig själva. Man ville ha syndabockar för att det inte gick bra. Hade det varit mer harmoni i truppen kanske man hade velat vara kvar. Men man kanske skulle ha gett det mer tid. Capello ville att jag skulle vara kvar – han ville inte ha bort mig. men sen fick de ”det dubbla” mot vad de hade gett för mig när jag blev såld till Newcastle. Jag vet ju inte de exakta siffrorna men jag tror att Milan köpte mig för 20 miljoner och att de sålde mig för 40-45 miljoner kronor, jag skrev ändå upp mitt marknadsvärde under den perioden jag var i Milan – så jag gjorde någonting bra när jag var där.
Newcastle
Det var inget hastigt beslut som gjorde att valet föll på Newcastle i nordöstra England. Andreas var där flera gånger och ledarna i Newcastle såg honom också många gånger i Italien:
- Det var skönt att komma till England, allting var mer lättsamt. I Italien var det så pressat. Nu kom jag till ny miljö, man tog någon pint och umgicks, det var lättare än i Italien. Laget Newcastle gick inte så jättebra de heller men det var inte alls samma press och dåliga stämning som i Milan.
David Batty, Alan Shearer, Alesandro Pistone, Philippe Albert och Roberto Solano var spelare som han umgicks med. Fotbollen beskrivs som mindre taktiskt, i Italien var det mer taktiska träningar med positionsspel, det var kontraster på många sätt. Men mycket var lockande och kul också, Newcastle tränades då av Kenny Dagliesh och Andreas fick spela på topp med Alan Shearer som då var något hämmad av en knäskada. Men ett mönster gick igen från Italien:
- Både i Italien och i England var det tränare som köpte mig som jag sedan inte fick ha som tränare. I Italien var det Arrigo Sacchi som ville köpa mig, sen bytte Milan tränare och Fabio Capello kom dit – han hade ju inte ”valt mig”, det var ju andra som hade gjort det. Sen i Newcastle hade jag Kenny Dalglish som tränare i ett par månader innan Ruud Gullit kom. Då blev det turbulens igen, jag lyckades på något sätt välja klubbar där det inte var lugn ro direkt. Men det är små marginaler med det där. Jag kom till Newcastle i februari 1998, säsongen höll på till maj. Sen blev ju Dalglish kickad i andra matchen på nästkommande säsong i augusti månad, det var av anledningar som var ”underliggande”. Jag antar att de var osams i klubbledningen.
På fotbollsplanen gick det bra men det skulle hända något annat som fick stora konsekvenser:
- Jag fick förtroende av Gullit också och fick spela men sen fick jag körtelfeber och var borta från spel i fyra månader. Jag fick inte göra någonting under den tiden, det förstörde den tiden för mig. Det var tufft att komma tillbaka, även när febern sedan gick bort fick jag ju vänta en viss tid innan jag fick träna igen. Jag var tillbaka i spel efter fyra månader ungefär, men jag hade tappat så mycket för jag var ju i stort sett sängliggande under större delen av tiden jag hade körtelfeber. Men jag behövde inte ligga på sjukhus alla fall.
Louis Saha och Kenny Dalglish son Paul hade kommit till Newcastle medans Andreas var sjuk. Det hade även Georgiern Temuri Ketsbaia som senare skulle träna grekiska Olympiakos. Andreas kände att han inte fick samma förtroende som han fått tidigare, han började ledsna och fundera över sin framtid. För att hitta tillbaka till toppformen fanns ett stort behov av få spela matcher kontinuerligt igen. Det fanns erbjudanden, bland annat var italienska Udinese intresserade men när chansen dök upp att få komma till AIK och Sverige tog han den.
- Tänker jag tillbaka så känns det stort att ha gjort mål på Old Trafford, Anfield Road och Stamford Bridge - det är inte alla som fått göra det. Men jag känner ändå att det hade kunnat bli så mycket bättre om jag haft marginalerna med mig. Jag hävdade mig ändå i laget och fick Gullits förtroende. Det hade varit skillnad om man känt att ”här räcker man inte till, bäst jag sticker någon annanstans”.
AIK
I augusti 1999 stod det klart att Andreas skulle spela för AIK. Ett kontrakt på tre och ett halvt år hade skrivits. Han är själv förvånad att ingen läckt ut om klubbytet i förväg. Det blev direkt in i hetluften - bokstavligen talat: debuten för AIK ägde rum på en stekhet arena där AEK Athen nu var det enda som stod i vägen för AIK på vägen mot Champions Leagues gruppspel:
- Vi gjorde en bra match mot ett bra lag. Det var otroligt varmt när vi mötte dem i Athen. Det var en bragd i sig att vi slog ut dem efter två matcher. Det kändes skönt för mig som kostat en massa pengar att vi klarade av att kvalificera oss för Champions League, då fick ju AIK en del pengar också.
Det var stor skillnad på Stuart Baxter och Andreas förra svenska tränare i IFK Göteborg: Mats Jingblad. Mats var själv gammal forward och kunde ge viktiga tips – men viktigast av allt var att han som tränare trodde på Andreas från första början i IFK Göteborg, innan resan utomlands började. I AIK 1999 jobbade Stuart Baxter hårt med det taktiska och hade en tydlig defensiv idé som spelarna kände sig trygga i. AIK-spelarna hittade oftast rätt i den defensiva formen vilket gav dem fina omställningslägen i offensiven.
En poäng lyckades AIK ta mot Fiorentina på Råsunda – mer än så blev det inte i Champions League. Poängmässigt alla fall. AIK stod upp bra och flera av matcherna var spelmässigt jämna även om det var tufft att spela mot storklubbar som Barcelona och Arsenal. Mot just dessa två lag förlorade AIK i slutskedet i de två inledande gruppspelsmatcherna men AIK var nära att ta poäng. Allt medans Champions League pågick hittade Andreas tillbaka mer och mer till storformen. I den sista matchen mot Arsenal den första november gör Andreas bägge AIK:s mål, framspelad av Nebojsa Novakovic och Ola Andersson
I allsvenskan blev det silver 1999, en andraplats som inte många AIK:are var nöjda med. Avgörandet skedde även det året i sista omgången men till skillnad från året innan var det nu Helsingborg som tog guldet.
I IFK Göteborg hade det blivit kontinuerlig speltid till skillnad från åren utomlands, Andreas själv är tveksam till om det var en bättre fotbollspelare som kom tillbaka till Sverige och AIK. Men när det började gå bra igen som kom nästa bakslag: i början av 2000 började Andreas skadehelvete - det högra korsbandet gick sönder under en match mot Trelleborg på Råsunda. Han var borta i nio motståndare och missade nästan hela säsongen 2000, inklusive EM-slutspelet i Belgien/Holland. I Allsvenskan slutade AIK på en tredje plats det året.
”Miraklet i Istanbul”, ett legendariskt Stockholms-derby och VM i Japan/Sydkorea 2002
2001 hade AIK en ny tränare: Olle Nordin. Den nionde april var Andreas med från start när Zlatan Ibrahimovic hade lekstuga med AIK och vann med 2 – 0 i premiären på Malmö Stadion:
- Det började knackigt sen hade vi en riktigt bra höst. Jag har bra derbyminnen från det året.
Under hösten får Andreas spela VM-kval för svenska landslaget. På Ali Sami Yen-stadion i Istanbul spelade Sverige match mot Turkiet den femte september:
- Jag fick hoppa in i flera matcher när jag spelade med landslaget. Under matchen i Istanbul var det ett jävla liv. Turkarna var bra och hade ganska bra kontroll på matchen. Ända till slutet när vi gör några uppstickare. Jag tog en lång löpning från mitten av planen, det är ingen som ser att jag tar den löpningen heller tror jag. Henrik Larsson tajmar ju passningen perfekt, det är absolut inte offside vilket man ser på reprisen. Ingen ser att jag kommer fram där. Det var en märklig upplevelse, på ett sätt, att vi vänder matchen: det är bara på några minuter sen är allting klart. Det var kul. Men jag minns osäkerheten på om jag gjort mål, det blev helt tyst på läktaren, jag trodde det var bortdömt. Men linjemannen visade på mål, han vinkade inte bort det – jag slapp ”få det i ansiktet!”. Sen såg man reaktionen på alla andra spelare, det var lite overkligt. Matchen spelades på en rätt liten arena för att de skulle få den där ”grytan” så publiken fick vara tätt in på planen. Det var ett fruktansvärt liv, det gick inte att kommunicera alls nere på planen, det var helt lönlöst. Vi fick gestikulera lite. Men sen var det Turkarna som tog brons ändå i VM-turneringen 2002, vi hade ju fått möta Turkiet om vi hade slagit ut Senegal.
Andreas segermål i den 92:a minuten mot Turkiet innebar att Sverige kvalificerat sig för VM i Japan/Sydkorea 2002. Hemma i det svenska seriespelet blev det en tredjeplats för AIK 2001 också.
Inför säsongen 2002 sjukskrev sig AIK-tränaren Olle Nordin för utbrändhet och Peter Larsson tog över. I Allsvenskans andra omgång den trettonde april 2002 spelades ett derby som var synnerligen målrikt och händelserikt. Det fanns många ”Andreas” på planen den dagen. Djurgården som hade ett starkt lag, med bland annat Stefan Rehn, Kim Källström och Abgar Barsom på mittfältet och Andreas Johansson och Lolo Chanko på topp, blev till slut upphunna av AIK som vände matchen och vann med 4 – 3. Andreas segermål på Djurgårdens Andreas Isaksson satt snyggt i den bortre burgaveln:
- Vi ledde ju aldrig, de ledde ju hela tiden. En otrolig match, de fick 2 – 0 tidigt men vi reducerade till 1 -2. Men det kändes aldrig hopplöst. Ishizaki gjorde mål på en straff som han orsakade själv, han satte den lågt. Det är fortfarande otroligt hur Anders Frisk kan godkänna deras 3 – 2 mål när Djurgårdaren stod offside; Frisk gav sig aldrig; ”spelaren påverkade inte spelet” sa han. Det var ju en riktig smäll att få emot sig. Men det löste sig: Svante Samuelsson häver sig och gör 3 – 3 och jag får den där bollen i djupled av Martin Åslund senare. Jag får Nicklas Rasck mot mig, vänder bort honom, avancerar in, får en bra träff som sitter i bortre – det var skönt. Jag kände att jag fick en bra träff och att det fanns en bra chans att den skulle gå in. Otroligt skönt att den satt. Jag är nära att göra 5 – 3 med en lobb senare men den gick utanför. Vi var ute och firade sen under kvällen – det var glädje! Jag har inte sett matchen i sin helhet efteråt, det skulle vara kul.
Andreas har avgjort derbyt mot Djurgården.
Senare, under sommaren 2002, var det dags för svenska tv-tittare att ställa väckarklockan på tidig ringning: det var dags för fotbolls-VM i Japan/Sydkorea:
- Det var en hyfsat tuff grupp som vi hamnat i. Men bara att få vara med och sen gå ut som segrare från den gruppen och spela oavgjort mot Argentina i sista avgörande matchen i gruppspelet. Det räckte för oss att gå vidare. Jag kommer ihåg att Argentina låg på fruktansvärt mycket i början och kom runt och slog inlägg, men de mattades väl lite. Vi fick också chanser och kunde sticka upp, jag kom in någon gång i andra halvlek och kände att vi också hade möjligheter, jag är ju nära att göra mål men skottet tar i ribban. Nu räckte ju oavgjort men jag hade grämt mig något fruktansvärt om det inte hade blivit mål då och det hade gjort att vi inte gått vidare. Jag hoppade in i alla matcher, det var kul, man kände sig delaktigt. Det är jäkligt små marginaler, det är nära att vi ska gå vidare och möta Turkarna i en kvartsfinal – sen hade det mesta kunnat hända. Det är ju det som är tjusningen.
Men Anders Svenssons helikopterfint och efterföljande skott slutade med ”stolpe ut”. Istället avgjorde Senegals Henri Camara åttondelsfinalen på övertid till det afrikanska lagets fördel. Svenska laget åkte hem dagarna efter nederlaget.
Andreas åkte hem till Stockholm och skrev ett nytt fyraårskontrakt med AIK när han var 28 år. Peter Larsson hade hoppat av jobbet som AIK-tränare, en 59-årig tjeck med fin meritlista tog över: Dusan Uhrin. Det blev en femteplats i Allsvenskan för AIK 2002 och Dusan kastade in handduken redan i november. Richard Money blev hans efterträdare.
2003: ny knäskada och början till slutet
Fyra minuter in i matchen mot IFK Göteborg i juli månad 2003 var det dags igen: en ny knäskada i samma knä:
- Det var också en period när jag hade spelat till mig en plats i landslaget och varit med i kvalmatcher. Frisk bör man vara om man ska kunna prestera. Jag blev aldrig riktigt bra igen. Jag fick en infektion i knäet när jag opererades, det luckrades upp brosk och det blev skit. Hur mycket jag än försökte blev knäet aldrig bra, det klarade aldrig riktig belastning.
Resten av 2003 och hela 2004 var det bara rehab som gällde, från läktaren fick Andreas se AIK spela sig ut ur allsvenskan. Det blev tränarbyte igen, Patrick Englund fick inte fortsätta, Rikard Norling och Nebojsa Novakovic tog över som tränare. Andreas hade ingen större koll på värvningarna som gjordes inför säsongen men han kunde konstatera att det blev bra:
- Jag visste ingenting om Rikard som huvudtränare. Men just kombinationen med Rikard och Nebojsa blev bra: Nebojsa fick väl utrymme att lära ut de detaljer han ansåg vara viktiga i anfallsfotbollen, han fick chansen att ge uttryck för det och gav tips till anfallarna. Jag tror de låg mer nära till hands för Rikard hur han ville ha ”formen på planen” så kunde Nebojsa krydda med sitt sätt att tänka anfall. Det blev en bra stämning också, även i början då det gick ganska knackigt så var vi fortfarande en grupp som drog åt samma håll.
Andreas försökte verkligen men knäet ville inte. Nästan på dagen två år efter skadan gjorde han sin sista match i AIK som spelare. Efter att ha spelat fotboll runtom i världen spelades den sista matchen på Vångavallen mot Trelleborg i Superettan 2005. Andreas brister ut i skratt när han tänker på det:
- Vilken arena att göra sin sista match på! Jag hade bestämt mig att det fick räcka, jag kände att jag aldrig skulle kunna komma upp på en respektabel nivå igen, jag ville skona knäet igen. Jag hade hållit på så länge med rehab och försökt med allt.
Andreas hade kvar sitt kontrakt till och med 2006 med AIK. Den resterande delen av 2005 tillhörde han AIK:s tränarstab och hjälpte bland annat till med att bevaka motståndare under hösten. Från och med 2006 blev det nya uppdraget att hjälpa till med scoutning: först ut att scoutas var Daniel Mendes som då spelade i Andreas gamla klubb Degerfors. Sedan skulle Bruno Santos i Norrköping kollas in, han blev dock skadad fyra minuter in den aktuella matchen. Men med tiden tyckte Andreas att det saknades en given roll för honom i AIK. Strax skulle han bli kontaktad av Degerfors styrelse som undrade om han ville komma dit.
Klubbchef i Degerfors
Efter en tuff utfrågning stod det klart att Andreas skulle vara klubbchef i Degerfors, där han tidigare varit spelare, från och med 2007 – det innebar både sportsligt och ekonomiskt ansvar:
- Jag blev testad på flera olika sätt under intervjun. De frågade vad jag kände för klubben, vad jag hade för idéer om vilken tränare som skulle ersätta Tony Gustafsson som då skulle gå till Hammarby. Jag föreslog en islänning som då tränade Skövde men de valde någon annan, Mark Selmer hette han. Man ska ha koll på budget och det fanns få anställda att delegera jobbet på, bara två stycken. Sen fick jag träffa sponsorer och jobba med dem också. Jag hade hjälp med ekonomin av Thomas Landmark, det var en fördel att ha någon att bolla med. Räkna kan jag göra men det är bra att få hjälp med bokföring och dylikt. Det var lärorikt, jag var hela tiden på väg någonstans; det fanns alltid mycket att göra. Jag lärde mig mycket, fick träffa många olika människor och ta tuffa beslut – man blir lite hårdhudad. Det hände tråkiga saker också, tränaren Mark Selmer blev hotad och slutade. Det var hektiskt och det blev inte så mycket arbetsro för det hände saker hela tiden. Första året jag var där, 2007, räddade vi ju kvar kontraktet i Superettan – det var jättekul. Jag hade familjen kvar i Stockholm och veckopendlade fram och tillbaka, jag hade en lägenhet i Degerfors. Det funkade ganska bra.
2008 åkte Degerfors ut ur Superettan efter att ha förlorat på Grimsta IP mot Brommapojkarna med 2 - 0. Stödet från Svensk Elit Fotboll för ett Superettanlag låg då på cirka 3,5 miljoner kronor – men i de lägre divisionerna är det avsevärt lägre. Överrenskommelsen med Degerfors var enkel: åkte Degerfors ur fick Andreas lämna jobbet. Det kändes tungt. Idag kan han dock glädjas med att vissa yngre spelare som kommit till Degerfors under åren 2007 och 2008 nu fått speltid och utvecklats. Johan Bertilsson är en spelare som Andreas tog till Degerfors, Christoffer Wiktorsson flyttades upp till A-laget från de egna juniorerna - bägge spås en fin framtid
Efter Degerfors
Under 2009 jobbade Andreas med scouting tillsammans med spelaragenten Martin Klette. Andreas trivdes med arbetsuppgifterna men kände ändå att det inte var riktigt rätt, han slutade i oktober förra året. Efter det har han kommenterat Italiensk fotboll på Kanal 9. Inför framtiden är han öppen och fundersam och vet inte om det kommande jobbet behöver handla om just fotboll:
- Fotboll är väl det man tycker att man kan men samtidigt vet jag inte om jag vill jobba med det. Jag är öppen för annat. Jag har bara gymnasieutbildning, det kanske inte är så mycket att skryta med idag. Sen kompletterade jag med vissa ämnen när jag läste på KOMVUX i Degerfors för många år sen: Svenska, Engelska och Samhällskunskap.
- Att kommentera fotboll är en rolig utmaning. Jag gillar inte när man hör en kommentator för mycket så man måste ha lite avvägning. Jag blev lite inkastad i det. Men hade det funnits något annat område som jag visste att jag var intresserad av hade jag ju styrt ditåt. Jag har ju några år kvar att jobba. Det är därför jag inte vet om jag ska börja studera heller. Dagarna går fort ändå, mina döttrar är fem och elva år, jag kan ta igen mycket tid med dem nu som jag förlorat under perioden i Degerfors.
I dagens AIK är det bara Daniel Tjernström som Andreas fortfarande har kontakt med. AIK:s matcher ser han oftast på TV idag. Han är oroad över det som laget gått igenom under våren:
- Det är trist men det är kanske inte så konstigt att det gått dåligt om man ser till de profilerna man tappat sedan förra året. Det blir en reaktion, det är svårt för yngre spelare att gå in och ersätta de som försvunnit. Jag hade inte trott att AIK skulle bli ett topplåg i år men jag skulle inte våga drömma om att AIK skulle ligga så långt nere som de gör nu.
I mitten av juli ska AIK inleda sitt första Champions League-kval sedan 1999. Andreas är ganska klar över vad AIK behöver:
- De behöver tyngd framåt, djupledslöpningar. AIK:s spel är lite lättläst idag, det är för dålig rörelse, man ser vart passningarna ska komma – ingen drar isär motståndarnas backlinje och öppnar för medspelarna. Det behövs offensiv kvalité om AIK ska ha en bra chans i det kommande Champions League-kvalet. Annars kommer det bli svårt men jag hoppas att jag har fel.
En uppmärksammad comeback skedde i höstas. Divison-fem laget Andrea Dorias sportchef Jesper Hussfelt ringde, med det var inte pengarna som lockade:
- Nej, det var dåligt med flis (skratt). Jag fick ett klubbmärke, en nål, när han kom och hälsade på. Sen får vi fina kostymer men de ingår ju i medlemsavgiften. I år har det inte gått så bra i Andrea Doria: första matchen spelade jag hela första halvlek och någon minut till. Då var det ljumsken som krånglade. I den senaste matchen fick jag en bristning på baksida lår, då var jag med fem minuter bara. Man är ju långt ifrån där man en gång var, kroppen kompenserar ju knäet – det blir ljumsken eller baksida lår som får ta en större belastning. Huvudet vill fortfarande göra rusherna men då måste jag bli hyfsat frisk och lite bättre tränad. Då kan jag nog bidra med något i Division fem!
Inför det kommande fotbolls-VM är Chile favoriter eftersom de spelar en frejdig fantastisk anfallsfotboll:
- De anfaller ju nästan med hela laget. De kanske inte kan gå hela vägen men de kan nog överraska. När de gäller att tippa segrare kanske det är Englands tur. De brukar ju ”åka i kvarten”, men Fabio Capello verkar ha lyckats få ihop gruppen och få ut de mesta av den. Sen måste de få igång Wayne Rooney i anfallet förstås.
Förutom fotbolls-VM som lockar under sommaren så ska huset målas om. Han vet dock inte om han kommer göra det själv eller om någon ska anlitas för att göra det. Sedan kommer det bli mycket tid med sambo och barn. Allt medans detta pågår fortsätter funderingarna kring framtiden. I livet och i fotboll så vet man ju aldrig vad som händer.
