Sommarintervjun: Carlo Nilsson om texter och öliv

Sommarintervjun: Carlo Nilsson om texter och öliv

Under det allsvenska uppehållet kommer Himmelriket att låta några mer eller mindre kända och bekanta ansikten komma till tals. Vi kallar det för ”Sommarintervjun”. I den tredje delen möter vi en tidigare Himmelriketskribent, vars texter nästan alltid ledde till undringar om boksläpp. Han heter Carlo Nilsson.

Jag har inte träffat Carlo mer än någon enstaka gång. Det blir lätt så när den ene bor i Varberg, som undertecknad, och den andre i Kristianstad, vilket dagens intervjuobjekt gör. Däremot har vi av och till haft mailkorrespondens och ringt varandra i frågor rörande texter till Himmelriket. Få kan berätta MFF-historien så levande och med ett språk så vackert och fullt av nyanser som 70-årige Carlo Nilsson.

För ett drygt år sen kände han att tiden inte riktigt räckte till att skriva på regelbunden basis, och där förlorade Himmelriket en fantastisk skribent. Förhoppningsvis bara tillfälligt. Önskemål från läsare att få samlat hans texter i bokform har varit många, och när jag hörde ett rykte om att så nu kanske är fallet, blev jag nyfiken på om detta stämmer.

När jag ringer honom har jag inte förberett några frågor, utan vill i stället se var samtalet hamnar. Jag häller upp en kopp kaffe och sätter på diktafonen.


Jag vill först fråga dig om ditt ovanliga förnamn.
– I Sverige är det ovanligt, inte i Italien. Det är italienska för Karl. Om du frågar mig varför jag heter Carlo med skånska föräldrar och född i Skåne fick jag aldrig något godtagbart svar, mer än att mina föräldrar tyckte det var ett fint namn. Möjligtvis såg de en italiensk film, men jag vet inte. I och med att det är så ovanligt har jag forskat lite, och det finns en och annan med svenskt efternamn som också heter Carlo. Och då blir man så glad. 

Jag vet att du är född i Malmö.
– Det stämmer. Min far var från Trelleborg och mor från Skanör.

Hur kom det sig att du hamnade i Kristianstad?
– I min ungdom började jag spela klarinett och hade en musiklärare som ansåg att jag borde bli musiker. I stort sett var den enda utbildningen för blåsinstrument via militärmusiken. Som femtonåring kom jag till Stockholm och Svea Livgardes musikkår, vilken ansågs bäst i Sverige. Men jag började snart längta tillbaka till Skåne och hade då att välja mellan Ystad och Kristianstad. Jag fick ett jobb i Kristianstad och här sitter jag fortfarande.

Du hann ligga bakom målet på IP innan du lämnade Malmö?
– Oh, ja. Det var mitt andra hem från 1948, då jag låg bakom ”Gripen” och Tore (Svensson), fram till 1955 när jag flyttade till Stockholm.

Många vittnar om att de har legat bakom det målet.
– Alla Malmös gubbar har legat bakom ”Gripen” (skratt).

Det måste ha varit rejält trångt?
– Jo, men vi var så små vet du. Vi låg i flera led och trängdes.

Jag kan se det framför mig. Du har skrivit mycket om de här åren, och du har gjort det på ett sätt som gör att jag tycker att jag kan se det framför mig. Dessutom skriver du så väldigt vackert.
– Tack för det.

Har du några förebilder?
– Du menar i skrivsätt?

Ja.
– Jag tycker väldigt mycket om Jacques Werup, om Slas sätt att uttrycka sig, likaså Jolo utav författare. Utav journalisterna uppskattade jag mycket Birger Buhre på hans tid, och inte minst Torsten Tegnér i Idrottsbladet.

Dessa män är eller var väldigt kreativa. Hur fungerar det för dig, kan det vara en mening eller ett ord som kommer till dig eller är det ämnet som sätter igång processen?
– Det är ämnet först. Det du och de flesta andra som läser den här intervjun känner till är ju mina texter om MFF. Men jag har också skrivit om en del musiker som jag har kommit i kontakt med. Det är då liksom när det gäller fotboll alltid ämnet som kommer först och så får man formulera sig efter det.

Går kreativitet i vågor?
– Jo, det får man nog påstå. När det blir bra känner man att det är lätt och roligt att skriva. Det är inte som att gå ut och gräva en grop i en halvtimme, utan det måste kännas rätt inifrån också.

Många har undrat om du inte vill samla dina texter om Malmö FF i en bok. Nu verkar det vara på gång har jag hört. Stämmer det?
– Det stämmer, att det kommer att bli en bok alltså. Sven Liljegren blev bekant med en förläggare i Småland, riktigt himmelsblå för övrigt, som ville att Sven skulle skriva en bok med utgångspunkt från sin blogg. Sven föreslog då att vi bägge skulle göra jobbet tillsammans. Sven kommer att göra intervjuer med supportrar i varierande åldrar medan jag skriver texter. Jag håller på med slutet nu. Förläggaren ville att jag skulle skriva även om MFF-säsongen 2010, så när det här året är slut är det tänkt att den ska komma ut.

Är det nya texter eller sådana som vi har kunnat läsa på Himmelriket?
– Nya kan man väl säga, men naturligtvis kan man inte variera ett tema hur mycket som helst. Det finns ju ett otal texter under namnet MFF-legender där jag berättat om gamla spelare, och dessa finns med, fast förbättrade. Texterna i boken sträcker sig från första gången jag var på match med farsan 1947 fram till domaren blåser av i årets sista match mot Mjällby i november.

Inför det här samtalet läste jag igenom rätt många av dina alster på Himmelriket, och återupptäckte en gammal favorit från juni 2006. Den heter ”Ett sommarinterlude”. Minns du den?
– Nej, inte alls faktiskt.

Du hade varit i Kiruna och tack vare din MFF-jacka blev du behandlad minst sagt väl.
– Ja, just det. Vilken upplevelse det var. Tack vara jackan blev jag och hustrun mottagna som VIP-personer.

Finns det liknande berättelser i boken?
– Ja, många. Det kommer att bli en ganska tjock bok. Dessutom ska vi ha med bilder av unikt slag. När jag var nere i Malmö på FV-möte (Fotbollens Vänner, ett ordenssällskap med tidigare spelare, ledare och även supportrar, reds anm.) frågade jag ”gubbarna” efter bilder som inte tidigare varit publicerade. De lovade att ställa upp och bland annat finns ett foto där ”Puskas” Ljungberg skakar hand med den riktiga Puskas. Ferenc Puskas vill säga.
 
När kommer boken?
– Om vi vinner guld i år kommer den innan jul, annars kommer den till säsongsstarten nästa år. Så den kommer nog till jul.

Jag hoppas du får rätt så jag säger redan nu tack för julklappstipset. När vi är inne på årets MFF, hur tycker du att årets lag står sig? Du har upplevt några upplagor och kan jämföra.
– Jag tycker att det står sig väldigt bra. Jag är glad både över sättet att spela och över de inhöstade poängen. Jag har stora förhoppningar inför omstarten här i juli. Elfsborg kan spela en jäkla fin fotboll, och jag tror att det kommer att löna sig mer för dem nu när planerna blivit bättre. Men vi har ett hyfsat försprång till dem, och de har tappat Bajrami. Frågan är väl om de får behålla Avdic dessutom. MFF i sin tur tror jag kommer förbli intakta, även om det ryktas en del om Molins och Daniel Larsson.

Jag har alltid gillat de där spelarna som inte syns så mycket, slitvargarna om du så vill. De ofta underskattade. Robert Åhman Persson och Daniel Andersson nu, Jörgen Ohlsson med flera tidigare år. Har du några favoriter i dagens MFF?
– Jag tycker mycket om Daniel Larssons sätt att spela fotboll. Sen ser man tydligt potentialen hos Wilton Figueiredo. Där finns ämnet till en riktig storspelare och jag tycker det är kul att det har gått mycket bättre i år för honom. Molins är en annan favorit.

Kan du se en röd tråd genom åren vilka som blir dina favoritspelare?
– Det är de tekniska lirarna, ända sen Kjell Roséns dagar. Det är de som bländar mitt öga mest. Sen förstår jag att det måste finnas alla typer av spelare för att det ska bli en komplett lagmaskin. Men de som visar upp en nästan sydamerikansk spelstil och teknik gillar jag mycket. Du verkar mer ha ett tränarperspektiv på vilka som blir dina, tänker jag.

Vad menar du?
– Du har förmågan att se det som inte är det mest bländande och spektakulära.

Jag önskar att det hade varit så, men mer handlar det nog om att jag tycker lite synd om de här unga männen som sliter och jobbar och i slutändan får målskytten all uppmärksamhet.
– Aha, det är din empatiska sida som kommer fram således.

Hm, kanske. Fast varför jag tog upp detta är för att Bosse Larsson här utgör ett undantag. Förvisso slet han mycket för laget, men att kalla honom för underskattad är väl att ta i; han är min liksom många andras favoritspelare. Jag antar att han även är din.
– Ja, det finns ingen annan. Det roliga är att även ungdomar som aldrig har sett Bosse spela litar på oss gubbar och säger att han är störst.

Om vi leker med tanken att du fick ta med dig några spelare till en öde ö, hade Bosse varit en av dem? Eller vilka skulle du vilja gjorde dig sällskap?
– Till en öde ö? Det får väl bli någon damfotbollsspelare i så fall.

Ha ha, du har inte din hustru i närheten förstår jag.
– Nej, hon hör inte detta. Måste det vara en nu levande spelare?

Det kan ju bli svårt att ta med sig ett lik, men eftersom detta endast är en tankelek tycker jag inte att det spelar någon roll hur levande eller död personen är. Kör på vem du vill.
– Jag skulle vilja ta med mig Stellan Nilsson för han lär ha varit väldigt rolig. Jag inbillar mig att han skulle ha mycket att berätta. Sen skulle jag också vilja ha med mig någon som inte är MFF:are. Går det bra?

Absolut. Det är din ö.
– Då skulle jag också ta med mig Nacka Skoglund. Han och Stellan var goda vänner. De bägge skulle nog kunna ha det trevligt där på ön.

Och så du.
– Och så jag.

Som samlar föda i djungeln åt er.
– Ja, precis. (Skratt). Och som får hålla dem med dricka inte minst. Stellan var liksom Nacka en glad gamäng. Så gick det ju dessvärre som det gjorde också…

********************

Carlo Nilsson om…

… sitt smultronställe: Restaurang Hasselbacken Gubbhyllan i Stockholm, där MFF firade första guldet 1944
… sin senast lästa bok: Doktor Glas av Hjalmar Söderberg
… strand eller aktivitet på semestern: Aktivitet
… sin nästa resa: Till Tanzania när hustrun går i pension
… sin favoritdryck sommartid: En iskall Baron Trenck
… sitt grilltips: Korv, allt annat blir kolsvart
… vad som inte får missas i sommar: MFF:s hemmamatcher i första hand

Magnus Johansson2010-06-12 10:00:00
Author

Fler artiklar om Malmö FF

Friday I’m in love: En passionerad MFF-supporter från andra sidan Atlanten