StartfotbollAllsvenskanMalmö FFSex och Jävligt offside: En tutas försvarstal

Sex och Jävligt offside: En tutas försvarstal

Fotbolls-VM har tagit över världen och det märks förstås även här. Ny onsdag, ny lista.

Anders Andersson (NY)
Under VM pågår en match om matcherna, den mellan SVT och TV4. SVT leder stort, om man lyssnar bland fyrans kommentatorer är det bara Jens Fjellström som är riktigt med i matchen. De studiosända uppsnacken och analyserna talar ännu mer till public services fördel. TV4-staben känns oftast lite för sponsrade, lite för glättiga och lite för starstruck av fenomenet fotboll i TV. Som tur är så finns, hörs och syns herr Andersson! Kunnig, trevlig och begåvad med den enda ordentliga dialekten växer han för varje sändning. Det är få som lyckas med att använda fotbollstermen trätolla i direktsändning. Listan gratulerar dubbel-Anders till succén!

Björn Ranelid (NY)
Under sommar-OS i Barcelona medverkade författaren Ernst Brunner som litterär sidekick i TVs studio. Tänk om någon kanal haft modet att löpa samma lina med tidernas mest ordrike och vältalige MFF:are under ett mästerskap. Risken för att sändningstiden skulle komma att dubblas hade varit stor, men väl värt mödan. Att se ankaret Nyström och fotbollsexperten Johannesson förvandlas till statister på ett så elegant och subtilt sätt kändes som att bevittna modern TV-historia, åtminstone sport-TV-historia.

Silly Season (NY)
Precis som i en medelmåttig skräckfilm kan det dröja länge innan någonting händer. Men plötsligt skriker någon: IT’S ALIVE! Silly season har återuppstått och Hernane Vidal de Sousa heter brasilianaren som just nu provtränar med Malmö FF. Genast rusar pulsen genom de himmelsblå ådrorna…

Siphiwe Tshabalala (NY)
Nigerias Danny Shittu eller Tysklands Hans-Jörg Butt får ursäkta, men VM-turneringens coolaste namn tillhör utan tvekan den sydafrikanske premiärmålskytten. Synd att Peter Forsberg hann före, jag hade lätt kunnat köpa och sommarlufsa runt i ett par Tshabalala-tofflor.

Tyskland-Australien (NY)
Strax är de första gruppspelsomgångarna avklarade och det har väl varit lite… sådär? Frankrike är tydligen fortfarande dästa efter festerna för tiotalet år sedan, hela England står och faller med ett individuellt misstag och Italien är Italien. Vackraste spelet och snyggaste målen har faktiskt den klassiska maskinen Tyskland presterat. Deras premiär är mästerskapets roligaste match hittills.

Vuvuzelan (NY)
Var ska man placera veckans i särklass största snackis? Som offside? För lätt. På en topplacering? För provokativt. Plasttutan som enligt många kommer att göra det samma för fotbollen som vätebomben gjort för mänskligheten berör alla. Såväl migrändrabbade TV-tittare som sjungande fotbollspuritaner och oroliga öronläkare, alla är överens: Vuvuzelan är djävulens instrument! Har svårt att minnas om Maradonas handboll 1986 eller att Sveriges och Galenskaparnas officiella VM-låt Ciao Ciao Italia rörde upp lika mycket känslor.

Och visst, det låter ju fruktansvärt. Det konstanta surret påminner mer om någon form av motorsport än fotboll och alla intentioner till patriotiskt läktarstöd och hejarklacksaktivitet går om intet.

Samtidigt, i ett mästerskap där allt är påkostat och tillrättalagt för att se bra ut på ytan tycker jag det är rätt så skönt att något sipprar igenom så att det faktiskt märks i vilken världsdel turneringen spelas. Det har pratats oändligt mycket om att mästerskapet nu för första gången avgörs på den afrikanska kontinenten, vore det inte märkligt om det inte gjorde någon skillnad?

Det tutades friskt även under förra årets för-VM, Då lovade en kommentator att oljudet inte skulle märkas när det väl var dags för VM, då väldigt få ur lokalbefolkningen skulle ha råd att gå på matcherna. Med det i åtanke känns plastbrölet ändå ganska sunt.

Dessutom måste det vara skönt för lag som Frankrike och spelare som Patrice Evra att kunna skylla sina svaga insatser på det störande leksaksinstrumentet. Festligaste motpolen i debatten måste vara den sydafrikanske målvakten som efter öppningsmatchen sade sig vara besviken på hemmapubliken. Det hade tutats för lite.

Vi befinner oss i mitten av juni och semestern är inte långt borta. Arbetsmoralen går på reservbränsle. Intresset för kommande projekt och kollegors initiativ är lika försvinnande som en mjukglass i solen. Tankarna om att bara få vila nu och ta ny sats senare maler om och om igen. Ändå, när Olof Lundh på presskonferensen efter matchen mellan Nigeria och Argentina försöker blåsa upp en story genom att fråga den svenske lagledaren varför han och Maradona inte tog i hand efter slutsignalen så är det första jag tänker: Fy, vilket sorgligt jobb.