Krönika: Solen skiner över er för evigt
"Kval till Europa League med dom eller Champions League med Gnaget? Det tar inget geni för att lista ut vad killarna helst ville. Och dom har en maxkapacitet på 16,000. Det har ju för fan vi i snitt."
Det senaste dygnet har varit ett omvälvande sådant. AIK har bestämt sig för att det inte finns en framtid för två av lagets största karaktärer. Att göra sig av med publikfavoriter är aldrig lätt för en förening. Det är heller inte lätt att släppa en spelande supporter. Därför tror jag inte besluten tagits lättvindligt.
Mina första tankar var nästan som dom fem stegen av sorg. Först så kommer förnekelsen. Det här händer inte. Varför skulle vi sälja Martin Mutumba och Bojan Djordjic? Vi kan alla erkänna att det inte varit deras mest lysande insatser i AIK-tröjan under våren. Vi kan t.o.m. erkänna att det låg ett tungt ansvar på deras axlar nu när flera tunga pjäser lämnat. Ett ansvar som dom inte hade förmågan att axla. Men att sälja våra egna killar? Aldrig.
Nu följde ilskan. Då var det dags igen. Den här jävla ledningen och deras dumheter. Vad har vi nu tappat sedan guldet förra året? Snart en hel jävla startelva. Fick vi något betalt? Säkert inte. Vi har väl inte fått betalt sedan 90-talet, för dom där Jos pengarna har man ju inte sett röken av. Det är säkert gratis för Videoton att plundra Gnaget. Våra största profiler med AIK-hjärta ska reas ut till någon rostig och nedmonterad öststat. Kval till Europa League med dom eller Champions League med Gnaget? Det tar inget geni för att lista ut vad killarna helst ville. Och dom har en maxkapacitet på 16,000. Det har ju för fan vi i snitt.
När ilskan bara ledde till dåliga, ogenomtänkta och sårande tankar så valde jag att titta på nyförvärven istället. Nu började jag förhandla. Helgi Daníelsson var ju imponerande i Elfsborg, han kan säkert bli en värdig ersättare till Ortiz. Och Goran är ju precis det som alla sagt saknats efter det att Ivan lämnade oss. Och han verkar vara målfarligare, alltid ett stort plus för i Gnaget gör vi inte mycket mål. Och Admir och Robert är ju båda Gnagare. Så vi tappar ju inte hela själen med Bojan och Martin. Förresten har väl Admir lirat vänsterytter i Väsby? Ja det tror jag.
Efter att ha förhandlat kommer jag till stadiet depression. Jag hade resonerat kring nyförvärven och kände mig inte som att vi var extremt försvagade som fotbollslag. Men tanken på att kanske aldrig få sjunga Martins sång, eller skratta åt hur provocerade alla andra fans blir av Bojans personlighet fick mig att känna mig illa till mods. Det var klubbsjälen som nu befann sig i riskzonen. Men jag blev också lite rädd. Har jag accepterat den moderna fotbollen till denna grad? Jag grät när Mats Mats gick sitt ärevarv runt Råsunda. Nu känner jag mig mer förtvivlad över att det kändes så lätt att överge Bojan och Martin.
Acceptans är det sista stadiet. Det infann sig snabbt. För snabbt kändes det som. Men ändå så är det inte långt ifrån den realitet vi lever i. För när jag tänker på det så är ju Viktor Lundberg mer AIK:s själ idag än någon annan. Han har spelat i laget sedan han var en liten grabb. Han har gått igenom alla stegen och i år har han slagit sig in på allvar. Och jag har undrat varför han inte spelat istället för Bojan. Som äldre och mer rutinerad så måste du kunna bära din roll. Axla det ansvar som du avkrävs och leverera. Dina förväntningar är högre enbart därför att det inte är orimligt höga förväntningar.
Jag vet inte om jag är nöjd. Men jag vet också att jag inte är missnöjd. Jag har helt enkelt svårt att ha den typ av svartvita åsikter som man är van vid att kunna klänga sig fast vid som supporter. Jag vet två saker. Jag kommer sakna Martin Kayongo-Mutumba. Jag kommer också att sakna Bojan Djordjic. För tillfället så känns det som jag saknar personen mer än fotbollspelaren. Det kommer säkerligen förändras när jag ser laget spela. Som oftast så vet man inte vad man saknar förens man förlorat det.
Avslutningsvis så vill jag ta upp en sak. Jag förstår besvikelse. Det gör vi nog alla. Jag förstår också känslan av svek, av att bli behandlad orättvist. Och om en spelare blir det i AIK så är det fel. Det är något som måste hanteras internt så att det aldrig händer igen. Men jag kan inte heller förstå en spelare som beklagar sig i pressen. För den som läser dessa tidningar så framgår det inte att några individer har behandlat en person på ett visst sätt. Dom tänker att AIK som förening behandlar folk på det här viset. Alltid.
AIK:s namn dras i smutsen, vare sig man vill det eller inte. För man vet hur det vinklas i tidningen, och man vet hur det läses av den mindre insatte och oengagerade individen. Jag kommer aldrig att tycka det är okej att spelare som gett AIK ett SM-guld känner sig utsparkade. Jag kommer aldrig heller att tycka det är okej att en spelare uttrycker sig negativt om föreningen, eller dess representanter i pressen. Om något är fel i AIK så är det inte Aftonbladet som kommer att rätta till saken. Det är vi supportrar. Det är bäst att komma till oss.
Jag tror att Bojan kommer ångra att han pratade med pressen när han kände som han känner. För han är en supporter och förstår konsekvenserna. Men han är en frispråkig person och bevisligen jävligt förbannad, när detta kombineras får man sällan ett annat resultat. Men Bojan menar inget illa. Och jag tycker inte vi ska döma honom för att han reagerar som han gör. Han är fast i andra stadiet av sorg.
Tack för allt grabbar, och glöm inte att era namn står där uppe på tavlan. Det kan ingen ta ifrån er. Och ingen av oss kommer heller att glömma det.
