Gästkrönika: Svennis – hjälte eller förrädare?
Så var det alltså dags för den stora matchen mellan Vår hjälte Svennis engelska landslag och Våra blågula VM-kvalhjältar. Matchen med stort M, vilka ska vinna, vilka ska vi hålla på? STOPPA där! Tänk efter ett tag... Vill du jubla åt en svensk förlust?
I media, i lunchrum på Götgatsbacken ja till och med på puben behandlas Svennis som den stora svenska hjälten, är han det? Att han tar över ett utländskt landslag är inte något unikt, han är långt ifrån den första svenska förbundskaptenen i ett annat land, hur har det kunnat bli så?
Är det rätt att en svensk deltar i det engelska landslaget, är det rätt att Beckham iförd gulblå dress i den 89:e minuten skruvar in en frispark bakom återvändaren Seaman i det engelska målet och avgör VM-finalen? Vad är ett landslag?
Det är just det här jag tycker allt handlar om. Ska jag se Sven-Göran Eriksson som en svensk hjälte eller en landsförrädare? Att han gjort hjälteinsatser för Englands räkning råder det inga som helst tvivel om, han har tagit det helt uträknade landslaget med divor som alla verkade dra åt olika håll och skapat ett lag, dessutom ett vinnande sådant. Nu är också de i VM, så också Svennis, hela Englands hjälte, så också Sveriges? Aftonbladet verkar tycka det, TV4 också, till och med David i lunchrummet säger att han är en hjälte. Själv hör jag en röst inombords som skriker FÖRRÄDARE, jag säger till mina vänner att de ska dra in hans pass med en livslång landsförvisning som påföljd. Varför tycker jag det? Är det jag som är fel ute? Förmodligen är jag ganska radikal.
Klart han var en hjälte, i vart fall i stora delar av landet när han tog Göteborg till en fin europatitel, klart att till och med jag kände stolthet när Vår Svennis tog Lazio till enorma framgångar och fina titlar. Här tog det slut i hur långt min förståelse kunde sträcka sig. Förvåningen är dock enorm när mannen fortsätter att hyllas i alla media, till och med här i mitt hem jublas det åt Englands framgångar, för Englands sak är vår heter det, men jag ser ju honom som den store förrädaren. Jag kan inte förstå att en landskamp, som den mot England idag, kan tillåtas innehålla motståndare som är lika svenska som du och jag, och dessutom tillåtas göra det med epitetet hjälte. Det är klart att Mr Eriksson tackar ja till utmaningen att leda ett av det mest aktade landslagen, men han gör det då som en fiende till den svenska utmaningen. För mig ett förräderi bra mycket värre än när Jesper Jansson gick till DIF eller när Janne Eriksson hamnade i Norrköping.
Är det verkligen så här vi vill att landslag ska se ut i framtiden, Sverige lett av Ferguson, Tyskland av Baxter och England av Svennis? Ska det då också vara okej, med en tysk i backlinjen en rysk mittfältare och en japansk topplöpare? Att ishockeyn sedan lång tid är en sport där det mesta förutom pengar inte spelar någon roll är inte längre ens en hemlighet som TV4 sporten försöker dölja, ska fotbollen få gå samma väg?
Om ett drygt halvår stundar VM, ett VM där jag tror att Sverige kan gå riktigt långt, till och med till final. I den finalen kan vi komma att möta England, i England finns Svennis och Tord, vad klappar deras hjärtan för då? Är de svenskar eller är de engelsmän? Jag tror att de båda skulle vara rejält knäckta om de förlorar, om de vinner skulle de då inte jubla och känna glädje som engelsmän?
En landskamp för mig är en kamp mellan två nationer, ett krig utan vapen som slutar i en seger för ett land därefter följer en tillfällig förbrödring tills det är dags att mötas nästa gång. Ett landslag tycker jag rimligtvis borde bestå av spelare som är medborgare i det land de spelar för, detta inkluderar givetvis hela ledarstaben.
Jag hoppas att vårat svenska landslag vinner stort över Svennis gäng och att Zlatan gör hattrick och visar att hans förnedring av AIKs och Djurgårdens backlinjer i år inte var några tillfälligheter. Förlorar Sverige kommer jag inte att känna några andra känslor än sorg, även om detta ”bara” är en träningsmatch är det för mig av största vikt att få känna skadeglädjen i att förnedra Sven-Göran Eriksson, Tord Grip och hela det brittiska ö-väldet.
För mig är de två som så många svenskar ser som hjältar två riktiga svikare. De vill vinna mot oss, ändå hyllas de, märkligt anser jag. Klart att Sven-Tord tackar ja till den fantastiska utmaning som med det klena regelsystem som idag finns ges dem, klart att det är bland det finaste man som tränare kan göra är att träna det engelska landslaget, klart att de bör ses som motståndare inte medspelare framöver.
Avslutningsvis en hälsning till Blatter, Johansson och alla andra höjdare inom internationell fotboll, ska ni stifta några nya regler inom fotbollen så stifta den som förbjuder ickemedborgare att delta i landslag.
