Ögonblick från 2001
Att sammanfatta säsongen 2001 är givetvis ett fullkomligt bisarrt uppdrag. ”Farstamannen” gör i alla fall ett försök.
Hur förklarar man vad man tänkte och kände under året när Hammarby IF vann guld i fotbolls- allsvenskan. Jag har tänkt på det ett tag och väljer att plocka ett antal ögonblick ur minnet. Jag skriver aldrig dagbok men har ett gott minne. Detta är således ”Farstamannens” 2001, nedtecknat en regnig lördagskväll i november.
1. Vi börjar i Franz Schartaus gymnasium där aulan var till bristningsgränsen full av röstvilliga medlemmar. Hur det gick vet ni alla men det som etsat sig fast hos mig var den uppgivenhet jag kände när motionen om rolig fotboll lästes upp. Hur jag upplevde att mitt älskade Bajen var på väg att förändras till ett pajasliknande tivoli.
2. Några dagar senare kom jag i bilen ned efter Olaus Magnus Väg i Hammarbyhöjden. Där kommer plötsligt tre grabbar i fleecetröjor löpande. Christer Fursth anförde trion som också utgjordes av Patrik Manzila och Erik Wedin.
- Om Fursth kan visa den viljan och slå junisarna i en löprunda så ser det jävligt bra ut tänkte jag för mig själv och log. Det kan bli ett fint 2001.
3.Våren kom och Bajen malde på i allsvenskan. Experternas tips tog jag aldrig på allvar. Hade själv tippat oss som femma med AIK på första plats.
Nu hade det gått en tid och jag skulle för första gången låta min flickvän och sambo följa med på en match. Att ta med sig tjejen bringar ju otur, det vet jag, men vi var i Köpenhamn och jag ville gärna se MFF på hemvägen. Inte schysst att låta henne vänta i bilen då. Utvisning efter 12 minuter och 0-1 i häcken efter ett halvt självmål och en flickvän som enkelt konstaterade att hon aldrig sett mig så arg trots tre års förhållande. Ändå kände jag mig själv lugn och tänkte bara att:
- Jaha, då är allt som vanligt igen.
4. Det fjärde ögonblicket kommer en kväll på Stora Essingen när vi var bjudna på middag hos vänner. Text-tv förkunnade ett sent mål av Peter Markstedt och jag skrek så att tvååriga Jesper väcktes ur sin slummer. Vännen och pappan, Christian är Gnagare och förstod ändå hur mycket 3-2 borta mot Trelleborg kan betyda.
5. En sen kväll i Paris satt vi på en romantisk flodtur när guiden sa åt oss att kyssa vår respektive och önska någonting. Jag slöt ögonen, pussade Anna, och lät tankarna vandra mot Örjans Vall. Seger där och övre halvan skulle vara ett realistiskt mål. Att Annas hjärna var inkopplad på andra äventyr behöver väl knappast nämnas. Att förklara det goda i min önskning efter segervrålet på ett Internetcafé var inte det lättaste. Men hon böjde sig inför argumentet att om min önskan gick in skulle givetvis hennes göra det också. Än idag vet jag inte vad hon bett om.
6. Regnmatchen mot Häcken var märklig så tillvida att ett annat år hade det varit som en förlust. Nu kändes 2-2 som ett mycket bra sätt att hålla sig kvar i toppen. Runt om oss hade guldkandidaterna redan börjat slå varandra och kryssa och bjuda på andra märkliga resultat och den kvällen gick jag nynnande hem från Söderstadion. Vad jag nynnade vill jag inte säga! Men melodin är (Here we go...).
7. Som jag skrivit i en annan artikel började jag gråta under en promenad i Hellasgården. Helt plötsligt fick jag en föraning om hur jag skulle känna om det skulle bli guld. Jag tänkte på kapitlet ur Fever Pitch där Arsenal slår Liverpool och hur många gånger rösten stockat sig när jag läst högt ur det för Anna. Tror ni på att det är hon som brukar be mig?
Jag tänkte att om jag kan börja grina för ett lag som jag inte ens håller på…hur skulle det då vara om...ja ni vet!
8. En kall höstkväll i Örebro förstod jag. Kanske långt tidigare än många andra vågar erkänna. Jag skrek högt att TRYM BERGMAN GÖR JU FÖR FAN BARA SNYGGA MÅL och när jag satte mig ner kom jag att tänka på att jag natten innan drömt att Hermansson skulle göra 1-0 och att Bajen skulle vinna. Men den stora upplevelsen kom på Hummelstabaren på väg hem. Jag sprang på Tigerranden som hastigast. Vi såg varandra kort i ögonen, och jag ljuger inte om det glimmade i hans ögon också...
9. Den näst sista episoden har ju gestaltats av hur många personer som helst redan nu. Men känslan av att lämna sin plats. ta ett djupt andetag och sen börja stortjuta. Den var jäkligt mäktig. Sen stod jag inte vid pelaren, det är sant, men jag hade annat att göra på Söderstadion denna dag. Många säger 104 år, själv hade jag väntat 28. Och jag vet att den sekunden, den tåren och den lättnaden var värd varenda liter bensin, varenda äcklig varmkorv, varenda resultatlott och varenda lösning av Melodikrysset. För nu var jag äntligen där.
10. Den kommer vi till. Den kommer när Hammarby spelar premiär i allsvenskan 2002. Då ska jag stå där. Lugn. Som en vinnare. Och veta att vad som händer. Kan de aldrig skratta åt mig mer. Fast förresten. Skratten har ju aldrig stört mig förut. För innerst inne har jag ju alltid vetat.
Att...vår tid kommer!
