AIK körde över Malmö
Dryga tiotusen hade tagit sig till Råsunda under lördagseftermiddagen och fick se ett AIK som fullkomligt spelade ut guldkandidaten MFF. Med råge den bästa AIK-insatsen under säsongen.
Alex Miller mönstrade i stort sett samma lag som i segermatchen mot Jeunesse d’Esch, undantaget att Goran Ljubojevic ersattes av Admir Catovic. Uppställningen (4-2-3-1) också densamma som i CL-kvalet.
Första halvlek
Matchen hade inte mer än ett par sekunder på nacken innan Pontus Engblom högg på ett slarvigt hemåtpass, fick en tå på bollen och revs ner av Johan Dahlin. Straff, om än tveksam då det kändes som Engblom faktiskt fick iväg ett skott innan tacklingen. Oavsett så var Kenny Pavey stensäker från straffpunkten, 1-0. Givetvis en pangöppning och det kändes i det läget som att AIK fick ett nödvändigt handikapp för resterande åttionio.
Malmö hade oerhörda problem i matchinledningen. AIK uppträdde kompakt och smart i presspelet och lät inte skåningarna trilla boll som de vant sig vid i årets Allsvenskan. Gång efter annan kunde AIK vinna boll på offensiv planhalva och gå till attack. Det hejdlöst tråkiga spelet från i tisdags var som bortblåst. Istället anföll Gnaget med fart, inspiration och övertygelse. Catovic och Flavio hotade från kanterna, Engblom gäckade med sin fart i mitten och Dulee Johnsson briljerade i sin roll bakom anfallet.
Efter en rad AIK-målchanser under matchens första tjugo minuter, där Engbloms nick från nära håll är den mest klara, lugnade sig tempot en aning. Även om Malmö fortsatt hade förtvivlat svårt att få till något konstruktivt spel lyckades man i alla fall hålla bollen inom laget på egen planhalva. AIK fortsatt disciplinerat i defensiven, man spelade tight och höll ihop laget centralt utan att för den skullen blotta för stora ytor på kanterna. Hemmalaget styrde och ställde.
I matchens fyrtionde small det igen. Flavio tackade och bockade när Dahlin serverade bollen på brassens läpp och för att sedan dessutom fly nätmaskorna. I tom bur kunde Flavio behärskat lägga in 2-0. Ett rättvist mål i en halvlek där AIK dominerade totalt.
Andra halvlek
Inför matchens andra halva var det nog fler än jag som väntade sig en reaktion. AIK skulle väl inte kunna hålla samma kvalité matchen ut, och Malmö kunde väl inte agera lika håglöst som i första? Men just så blev det.
AIK släppte inte på gaspedalen utan fortsatte skapa chanser. Tredje målet för hemmalaget låg minst sagt i luften, tyvärr låg det också kvar där då effektiviteten framför mål nog var det enda att märka på denna underbara lördag. Malmö chansade mer i offensiven i takt med att tiden rann iväg och man lyckades faktiskt vaska fram ett par halvfarliga lägen. Men allt som oftast blev man obarmhärtigt bestulna på bollen av en lysande Walid Atta. Atta ledde ett för dagen fläckfritt försvar som neutraliserade den annars så giftiga anfallsduon Ofere/Larsson.
Med kvarten kvar kröner nyligen nämnde Edward Ofere sin iskalla insats med ett rött kort efter att inom en kort period fått två hjärnsläpp. Först en handske ala Fjörtoft och sedan en karatespark på Ivan Turina. Ofere personifierar till viss del dagens Malmö, ett frustrerat lag som inte bjöds på något alls och som till slut gav upp. Matchen slutade 2-0, men det borde ha varit mer. Engblom bommade fina lägen, Flavio prickade ramen och Catovic skulle åtminstone ha gjort ett.
Sammanfattningsvis
AIK under Miller tycks ha det lättare i matcher när man möter bättre lag. För att den defensiva 4-2-3-1-varianten ska lyckas krävs det att motståndaren tar risker i sitt offensiva spel. Malmö tog risker, AIK utnyttjade dem utmärkt. Försvarsmässigt har Miller på kort tid som AIK-tränare lyckats få defensiven att i alla fall närma sig fjolårsklass, det känns tryggt inför fortsättningen.
Vad som i framtiden blir intressant under Millers ledning är hur AIK ska agera i matcher när man själv förväntas föra spelet. I matcher mot lag som Gefle, GAIS och Djurgården kommer det krävas ett eget offensivt spel. Men det får bli en senare huvudvärk. Just nu känns allt så fruktansvärt bra.
