Ingen man är en ö
Inte en ö - hur ensam han än kan verka.

Ingen man är en ö

John Donne såg rakt igenom HBK:s problem redan för 400 år sedan. Så låt oss inse att varje spelare är en del av fastlandet, av laget. Klockan som klämtar, den klämtar för oss.

För några veckor sen köpte jag en ny bil. Eller "ny" - det är den ju egentligen inte, varken som i att den ersätter en annan bil (detta är mitt första bilköp) eller som i att den är nytillverkad. Min nya bil togs i trafik i oktober 2004 - intressant nog samma månad som vi senast såg ett väl fungerande djupledsspel i HBK.

Då, i oktober 2004, var HBK Sveriges bästa fotbollslag, med Dusan Djuric, Sharbel Touma och Markus Rosenberg som toppnamn. Därefter försvann Rosenberg och Touma, och med dem det fantastiska djupledsspelet. Sedan dess har HBK haft duktiga anfallare och mindre duktiga sådana, somliga har gjort mål (och vunnit skytteligan), andra har inte gjort fullt så bra ifrån sig. Gemensamt för dem är att de har fått klara sig i stort sett själva där framme.

Att vara anfallare i HBK är ett ensamt jobb, och har så varit sedan sensommaren 2005. Innan dess spelade man med två av Yaw Preko, Patrik Ingelsten och Gunnar Heidar Thorvaldsson, men ingen kombination var riktigt lyckosam. Det var först när Janne Andersson införde 4-5-1 med Gunnar ensam på topp som saker verkligen började falla på plats. Med det receptet lyckades man slå ut Sporting Lissabon ur Uefacupen och rädda kontraktet i Allsvenskan.

Felet var bara att med dessa relativa framgångar kom ett paradigmskifte i klubben som i princip stipulerade att samarbete mellan anfallare var förbjudet.

Sedan dess har HBK i princip alltid spelat med en ensam anfallare. Åh, visst har man kallat det 4-4-2 ibland, men principen har alltid varit att en av anfallsspelarna ska ligga på rulle längst fram, och den andre ska droppa lite och operera strax bakom - "mellan motståndarens backlinje och mittfält", som mantrat lyder.

Och på pappret låter det ju bra - en kille längst fram som kan ta emot och hålla i bollen, medan övriga laget flyttar fram positionerna och löper på djupet.

Men det var ju just det - det där djupledsspelet som har varit så frånvarande sen oktober 2004 att vi, om vi bodde i USA, hade sett efterlysningsannonser om det på mjölkpaketen.

I stället har vi - i fucking fem års tid - fått se en ensam kille längst fram, ibland effektiv och dådkraftig, som Anselmo hösten 2008, men oftast vilsna och isolerade, som de flesta andra.

Så hur komma över detta förlamande problem, som är starkt bidragande till att HBK inte fått ut max av sitt spelarmaterial mer än undantagsvis sen min nyköpta bil först lämnade fabriken i Tyskland?

Ett sätt vore att helt enkelt återfinna det där djupledsspelet, förstås. Men jag tror att det blir svårt. Som att lära en gammal hund sitta. På kort sikt ser jag det tyvärr som omöjligt. På längre sikt däremot - sure. Men då ska man se till att börja gnugga in det också. Ordentligt.

Nej, den enklaste lösningen för att bryta isoleringen för de små öar av talang och kunnande som våra två anfallsspelare utgör, det är helt sonika att se till att de spelar tillsammans. Kalla det inte 4-3-3 (det vi har sett i år har ju aldrig varit 4-3-3, utan 4-5-1), utan 4-4-2. Ett rakt mittfält, och ett "rakt" anfall, där anfallarna jobbar tillsammans för att pressa och utmana motståndarnas backlinje. Som möjliggör väggspel och som ger fler alternativ.

Som det är nu startar HBK varje match med en spelare mindre - vederbörande befinner sig i stället i ingenmanslandet mellan mittfält och anfall, fullständigt bortkopplad från laget i övrigt. Och det är helt orimligt, ologiskt, tokigt och störtlöjligt. Snälla HBK, snälla Lasse och Micke - lär av John Donne.

Peter Mikkelsen2010-07-23 11:00:00
Author

Fler artiklar om Halmstads BK