Måndag morgon: En bra dag
Tre nya poäng och fortsatt hopp i medaljstriden gör att de gråtunga molnen utanför inte lyckas röja det faktum att himlen alltid är blå.
Måndag morgon och sensommarregnet öser ner i Motala. Måndag, dagen som så ofta förknippas med ångest. Dagen som regelbundet återkommer som en konsekvens på hur lyckad helgen varit. Måndag, veckodagen där klagomål och pessimism gör sig bäst. Dagen som berättigar lite hederligt självömkande och gnäll.
Men inte idag. Jag, som egentligen mår som bäst när jag är lite missnöjd, vaknar upp och startar veckan med en stor själbelåtenhet över att hålla på Malmö FF. Tre nya poäng och fortsatt hopp i medaljstriden gör att de gråtunga molnen utanför inte lyckas röja det faktum att himlen alltid är blå.
Idag är det lätt att ta sig upp ur sängen. Med spelet från första halvleken mot GAIS färskt i minnet är morgonhumöret ovanligt strålande. Att Helsingborg har anledning att fortfarande känna sig jagade och att Pekalski äntligen fått göra sitt första allsvenska mål kompenserar både det oönskade regnet och att kaffefiltren tagit slut.
Man ska förstås inte skena iväg, det är trots allt bara två veckor sedan MFF var i en djup svacka och kritiserades både för sitt träningsupplägg och för en bristande motivation. Det svänger snabbt i fotboll, det vi sedan länge.
Men ändå, det känns som laget, klubben och hela MFF-familjen mår bra just nu. Man behöver inte titta särskilt långt i backspegeln för att minnas en tid av turbulens och frustration. Då sökte man syndabockar, idag jagar man SM-guld.
Jämfört med förra säsongen märks det att unga spelare som Hamad och Durmaz är mycket jämnare i match efter match. Det råder inte längre några frågetecken kring Wiltons position och det är svårt att greppa att Daniel Andersson bara spelat mittback i drygt ett halvår.
Det känns tryggt helt enkelt. Så tryggt det kan kännas efter två raka och övertygande 1-0-vinster. Igår visade Ricardinho att tränaren gjort rätt som matchat honom i form. Både Pontus Jansson och Johan Dahlin fick bära dumstruten efter förlusten på Råsunda, igår blev det noll mål bakåt igen. Och när vana målskyttar som Agon och Larsson turas om att bränna läge efter läge så känns det inte som en slump att det är Ivo som kliver fram och blir matchvinnare.
Ett nyförvärv blev det under sommaren, den portugisiske backen Yago. Det känns också som ett tecken på det trygga MFF, att skriva ett kort kontrakt med en spelare som är tänkt som backup, istället för att förhasta sig och shoppa till sig överbemanning.
Trots den skånska dominansen i toppstriden så pratas det mest om regerande mästarna AIKs kräftgång i serien. Nye tränaren Alex Miller skapar rubriker efter varje match och sticker ut som en riktig skotsk tuffing jämfört med sina svenska kollegor. Om hårdare nypor och framför allt hårdare ord kommer att hjälpa solnaklubben återstår att se.
I söndagens TV-sändning visades flera gånger stilstudier av Roland Nilsson efter Malmös missade målchanser. Ständigt applåderande och peppande, utan tecken på negativ energi. Jag hoppas och vill att det är talande bilder av ett lag som agerar positivt och känner både harmoni och självförtroende. Idag känns det som att det är den egentliga nivå Malmö befinner sig på, och det var faktiskt längesedan.
Oavsett hur tabellen ser ut i slutet av oktober så kan man redan nu konstatera att den här säsongen är en framgång. Det är en bra måndag, framåt Malmö!
