Att älska på avstånd
Redaktionen fick ett mail: "Jag är en tjej på 15 år bosatt i Bollnäs. Jag har det senaste året fastnat för Malmö FF och har skrivit en krönika om hur det är att älska sitt lag på ett hopplöst långt avstånd."
Ett himmelsblått rike i södra Sverige. Ett gäng med hjältar iklädda himmelsblå strumpor uppdragna till knäna. Bakom dem, ett hav med människor uppställda för strid. Vevande flaggor och stärkande ramsor. Det är ett krig om guld, på fullaste allvar. Fast ändå som ett nöje. Ja, det är så jag ser på det. Då jag följer mitt lag på närmare hundra mils avstånd. Ett tungt och hopplöshetsväckande avstånd. Ett avstånd som får mig att hata Sveriges avlånga utformning. Det jag pratar om är mitt långdistansförhållande till Malmö FF.
I södra Norrland, närmare bestämt Bollnäs i Hälsingland. Där bor jag, en tjej uppväxt i en ytterst sportintresserad familj. Framförallt inom bandyn, som är en av de största sporterna i intresset för oss hälsingar. Min farfar var en gång i tiden tränare för Edsbyns IF Bandy och var med dem på resan mot sina två SM-guld på 50-talet.
Min pappa blev ordförande för samma klubb någon gång efter millennieskiftet. Detta har bidragit till att mitt hjärta öppnat sig för de rödblåklädda bandyspelarna (med fem raka SM-titlar under 2000-talet) som har sin hemmaplan i Sveriges första bandyarena, 3 mil väster om Bollnäs. Många anser detta som konstigt eftersom Bollnäs också har ett lag i Elitserien. Som liten hade jag svårt att bestämma mig för vilket av de två lagen jag skulle hålla på i deras derbyn. Jag gjorde därför en akut lösning. ”Bollebyn”. Båda lagen i ett. Detta minns min familj med ett nostalgiskt leende på läpparna.
Båda mina bröder höll på med bandy en lång period under tonåren. De har alltid tyckt att jag också borde börja med bandy, eller någon annan sport. Men jag, som enda tjejen i syskonskaran gick dock mot strömmen och valde dans. Det är något man inte kallar för sport. Målet dansgruppen strävar mot är framträdanden med underhållning som syfte. Alltså inte för att vinna på något sätt.
I en dansgrupp måste man vara neutral. Inte leka Zlatan och dra åt sig mer fokus än någon annan. Detta har färgat av sig på mig som individ och gjort att jag dragit mig för att delta i tävlingar av olika slag. Då kan det ändå vara något så löjligt som en frågesport, ett kortspel eller en oseriös fotbollsmatch på en gräsplätt mot kompisarna som det rör sig om.
Det enda jag tävlat seriöst inom är golfen och då inget annat än par- eller lagtävlingar. Jag vågade helt enkelt inte ge mig in i en tävling på banan själv. Detta berodde på ren feghet. Precis som när jag inte vågade hålla på bara ett av bandylagen när jag var liten.
Men nu tror jag du börjar undra varför jag skriver om det här, när min rubrik lyder som den gör. Men förklaringen kommer nu.
Min tävlingsmänniska väcks nämligen till liv på riktigt när jag står på sidan om ett lag jag själv valt att hålla på och när det inte är jag som befinner mig i fokus. Jag har nämligen fått ett stort intresse för fotboll det senaste året. Framförallt allsvensk fotboll. Detta efter att ha fått upp ögonen för de himmelsblå spelarna i Malmö.
Det kom mer eller mindre som en slump tror jag. En vän nere i Skåne pratade ofta om Malmö FF och sin supporterinsats i klubben. Jag började kika på någon Malmömatch på tv då och då. Började följa Allsvenskans tabell i tidningen. Jag la märke till den jobbiga känslan i magen som kom då MFF tappat poäng. Men också hur glad jag blev när jag såg deras fina placering högt upp i tabellen. Så jag började snart inse att jag var fast och att min kärlek till fotbollen och Malmö FF helt enkelt hade börjat slå rot.
Jag hade äntligen hittat det jag letat efter för att bli mer insatt i fotbollen. Jag har alltid tyckt om att prata fotboll, men har aldrig haft detaljer att skryta med, utan mest allmän kunskap som egentligen ingen fotbollsintresserad människa blir särskilt imponerad av.
Dock har mitt kunnande kommit till nytta när killarna i stan spelat match och jag har på sidan om kunnat engagera mig lite extra. Men nu har jag alltså ett lag som spelar på olika arenor runt om i landet att intressera mig för. Jag håller på att lära mig fakta om både Malmö FF:s historia och deras nuvarande spelare. Jag håller mig alltid uppdaterad på ett eller annat sätt under matcher, men aldrig på det bästa sättet. Att se matcherna på Stadion i Malmö i verkligheten.
Hemmamatcherna ligger placerade nästan hundra mil söder om mig, vilket gör att viljan att vara där nästan blir olidlig. En känsla av hopplöshet dyker alltid upp när man sätter sig i soffan för att se Malmös matcher på TV (om jag nu ens har den turen). Man ser hur glädjen och kärleken från MFF-supportrarna spurtar ut genom tv-rutan. Hur de himmelsblått klädda spelarna stegar in på arenan, bredvid motståndarna och sedan radar upp sig mitt på planen precis innan avspark. Det är alltid maffigt att se, men det är aldrig samma sak som om man skulle se det på plats.
Det är precis samma sak som att höra sin favoritartist på radion - man gillar det, men att se artisten live på konsert är oslagbart och går helt enkelt inte att jämföra med andra alternativ.
Arenan är ståtlig på tv, visst. Men att infinna sig där bland alla supportrar som är där endast för ett syfte. Att stötta sitt lag i både med- och motgång. Det är oslagbart. På riktigt.
Den närmaste Malmö-matchen jag kan besöka är när de möter Gefle i grannlandskapet Gästrikland. Gefle ligger just nu och nosar på linjen som avgör om de får stanna i Allsvenskan eller inte. Alltså en inte allt för spännande match, men det är klart att jag ser den om jag får chansen. Den chansen kommer inte förrän nästa år, om nu Gefle lyckas hålla sig kvar över kvalsträcket. Då har jag övertalat en av mina fotbollsintresserade vänner att följa med mig. Han har bekräftat att han gör det med nöje, trots att han inte håller på något av lagen. Det är bra med goda vänner.
Min omgivning har dock blivit förvånad över att jag blivit en så pass inbiten supporter på så liten tid. Det var väl när jag började ”streama” matcher från internet för en summa över hundralappen, som de började märka att jag verkligen blivit en seriös supporter. Detta var nog ingenting som fick mina föräldrar att jubla av glädje direkt. De uppskattade eller uppskattar fortfarande inte mina tankar om att åka ner till Malmö för att se mitt lag på hemmaplan. Det rör sig om ganska stora summor bara för resan med tåg tur- och retur.
Men jag tänker inte ge upp. Jag kämpar tills det att jag befinner mig på den vackra nya Stadion i Malmö. Då anser jag att jag har lyckats. Men jag tror knappast att det skulle stilla min vilja att åka dit igen efter första gången. Snarare väcka en nästintill olidlig abstinens. Men att ha besökt Stadion och stoppa det i ryggsäcken skulle nog stärka mig som supporter.
Jag är glad att jag valt att hålla på de himmelsblå hjältarna från söder och att det är mitt eget val. Denna gång har inte mina bröder någon som helst inverkan på mitt val av lag. Vi tre syskon håller på ett varsitt (måste bara påpeka att det går bäst för mitt lag!) Jag skulle aldrig komma på tanke att byta lag. Usch så pinsamt, byta lag i Allsvenskan. Nej, jag skulle nog hellre dränka mig i Ljusnan som rinner igenom staden jag bor i. Det är i alla fall vad jag sagt till min omgivning som tipsat mig om närmare belägna klubbar och lag. Jag själv anser att den bra fotbollen finns dessa hundratal mil ifrån mig. I Skåne. Så jag mer eller mindre skiter i det äckligt jobbiga avståndet. Jag får följa riktigt bra fotbollsmatcher och uppleva äkta fotbollskärlek. För det är vad det rör sig om i Malmö FF. Fotboll och kärlek. Fotbollskärlek helt enkelt.
Jag vet nu inte om det framgått så väl men det jag försöker säga är: Jag är avundsjuk på er supportrar som är bosatta inte alltför långt bort från Stadion och har möjligheten att se MFF:s hemmamatcher på plats. Ni ska vara lyckliga. Ni har möjligheten att uppleva ruset i kroppen när våra himmelsblå favoriter är på planen precis framför er. Den känslan uppstår inte på samma sätt hemma i tv-soffan.
Men så här det är att älska på avstånd. Trots en känsla av hopplöshet så ger man inte upp. Inte när man är förälskad.
I med- och motgång. MFF i mitt hjärta.
