Så tar vi det från början...
Från ett soligt La Manga till ett kallt och regnigt Helsingborg. Alltid Blåvitts Stefan Sjöblom ger sin syn på Blåvitt anno 2001.
Jag visste att jag hade något varmt att se fram emot, därför bekom det mig inte att jag nu såg ännu ett träningspass mitt i vintern. Filtjackan och handskarna på, men inte länge till – en vecka i La Manga väntade, med allt vad det innebär.
Jag förstod det nog inte riktigt då, men året med Blåvitt skulle bli både rikt på innehåll och framgång. Jag visste inte heller då vad jag gett mig in i, på gott och ont, nu när jag ser tillbaks. Jag har kommit laget väldigt nära och fått se och vara med om saker jag inte annars hade. Det är jag tacksam för. Men de sena nätterna efter en förlust, när en matchrapport ska in eller en intervju göras, de kvällarna kan man vara utan.
La Manga – fotboll, biljard och stigande förväntningar.
Året börjar för mig i Spanien och La Manga. Jag och Tomas (Olofsson) sitter på planet ner för att se Blåvitt träna. Makalöst tokigt och löjligt nästan, men inte en chans i världen att jag tackar nej om erbjudandet kommer igen. Veckan där nere var fantastisk. Att få ägna all sin tid åt det man älskar som mest är få förunnat, ja man kände sig nästan som spelarna själva måste göra. Vi utförde ett arbete, men älskade varje sekund av det.
Naturligtvis var det väldigt svårt att bilda sig en rättvis uppfattning om spelarna redan då. Man kunde inte heller vara säker på om det skulle bli succé eller fiasko för laget. Men det lutade mer åt det förstnämnda. Jonas Lundén var oerhört duktig som högerytter i de första matcherna vill jag minnas. En spelare som skulle växa och få sitt genombrott. Proffs och landslagsspel innan sommaren, tänkte jag. Tyvärr blev det inte så. Tyvärr för både Jonas och lagets skull.
Men det var fler spelare än Jonas Lundén som imponerade nere i blåsten och solens La Manga. Martin Ericsson köptes in för att tillföra kreativitet på mittfältets centrala regioner. Även om han saknade erfarenhet och tempo, den gode Martin, så syntes det att han genast tillförde något. Den här killen kan föra oss ytterligare framåt, tänkte man. Det gjorde han också. Ett mycket väl genomfört debutår av dalmasen med ett spelsinne utöver det vanliga.
Resultaten på försäsongen är mindre viktiga i sammanhanget. Då träningsdosen är stor och benen sega samtidigt som nya tillkommit och gamla lämnat, får man ha överseende. Det är istället inställningen och viljan som är av vikt. Att man redan nu inser vad som krävs för att vinna. Jag anser att spelarna gjorde det, även om det inte räckte hela vägen – den här gången.
Oförmågan att föra matcher mot sämre motstånd
I år nådde vi inte hela vägen fram, därför finns det moment vi måste jobba mer med. Ett sådant är vår oförmåga att föra och vinna matcher mot lag som vi vet är sämre än oss. Jag uttrycker mig så, då jag anser att man ska kunna ställa de kraven på IFK Göteborg. Har man ambitioner att spela i Europa och kämpa för ett guld kan man inte låta lag som Häcken och Sundsvall stå i ens väg. Trelleborg är inte alls en mardrömsmotståndare – så till vida att man inte själv gör dem till det. I matcherna mot Häcken och Sundsvall, som kan ge maximalt tolv poäng, tar vi ynka två. Ett uselt facit, där ett svar krävs. Spelarna och ledarna kan inte backa undan och påstå att en match mot Sundsvall på bortaplan är svårare än en mot Malmö FF. Det har till största del med spelarnas inställning och vilja att vinna att göra.
Kanske faller min teori lite då inställningen i de flesta fallen är utmärkt. Kanske kan man gå vidare och beröra truppens bredd och topp istället? Jämför man med åren under 90-talet, då vi var som bäst, finns det skillnader. Då hade vi fyra-fem man till med minst lika bra kvaliteter som de vi har nu. Truppen var alltså bredare och konkurrensen större. Viktigt att poängtera är hur konkurrensen var väldigt sund då. Håkan Mild berättade för mig hur det kunde vara högre tempo på träningarna än matcherna ibland! Han sa också att spelarna nu är större talanger, men att inställningen inte är densamma. Jag vet fortfarande inte hur jag ska ställa mig till de två uttalanden.
Är det möjligt att få samma bredd igen? Kan vi dessutom få dessa talanger att inse hur bra de kan bli bara de jobbar för det? Omöjligt att svara på, men väl värt att tänka på. Här har de mer erfarna spelarna och ledarna ett stort ansvar. Kan de få spelarna att tänka i de rätta banorna kan vi börja tala om stor framgång igen.
Vår styrka är vårt namn – IFK Göteborg. Vi har en historia som vi är stolta över och lockar i och med den lättare folk till föreningen än andra lag. Men det finns nackdelar med att ha epitetet ”folkets lag” över sig. När vi spelar mot lag som Elfsborg, Sundsvall och Halmstad sluter hela staden upp för sitt lag. Det är evenemang runt arenan och alla vill bidra med något som kan göra att Blåvitt besegras. Inte så mycket för att det finns ett förakt mot oss, snarare tvärtom. Respekten är så stor att en vinst mot Blåvitt är guld värt. Lyckas man knipa tre poäng i den här, årets match, så spelar det inte lika stor roll om tabellplaceringen inte är den man förväntat sig på förhand. Det är svårt, främst för de yngre spelarna, att hantera den pressen. Alla förväntar sig en vinst men ska samtidigt se till så att så inte blir fallet. Erfarenhet och inställning är nyckelord här, anser jag bestämt.
Hur skall man då rent praktiskt gå till väga för att föra en match och få utdelningen som räcker till vinst? Inte någon fråga vars svar man häver ur sig i all hast direkt. Men förslag måste man få ha. Då Håkan Mild varit frånvarande har tyngden saknats. Kanske kan man försöka med fem spelare på mittfältet i den typen av matcher då man vill pressa på extra och få tryck högt upp på motståndarnas planhalva? Gustaf, tror jag, skulle klara sig bra ensam som forward om han får hjälp av yttrarna som då skulle få än mer offensivt ansvar. Har man tre spelare centralt kan det också ge mer utrymme åt Martin Ericsson. Sebastian Henriksson och Sebastian Johansson passar alla utmärkt som stöd för Martin Ericsson. Vem som ersätter Håkan Mild är den största frågan nu. Vem det än blir så kan han inte ersättas rakt av. Bra eller dåligt får framtiden utvisa. För ofta har det varit så att det varit för lätt för motståndarna att plocka bort honom ur spelet. Han hamnar då lite långt ner i banan och kan inte nå Gustaf Andersson med rätt bollar i djupled. Spelet stannar upp och Gustaf tvingas stanna upp eller ta onödiga och felaktiga val när han löper i djupet.
Den här typen av förändring ser jag inte som ett sätt att anpassa sig efter motståndaren utan tvärtom. Vi ser en chans att utnyttja deras svagheter för att få bästa möjliga resultat. Stefan Lundin visade i matchen mot Helsingborg på Olympia att han visst kan ändra sin ursprungliga 4-4-2 uppställning. Sundsvall spelade med fem man centralt med oss och fick det resultat de ville. Är det vår tur 2002 att spela lika taktiskt?
Del II
