Krönika: De levande döda
När det inte finns mer plats i Allsvenskans toppskikt kommer de liknöjda att jönsa runt i botten.
Så blev det stryk igen mot Elfsborg, ett av många mardrömslag för HBK de senaste åren. De mer optimistiska bland oss vågade hoppas på att man, som mot Göteborg härom veckan, skulle bryta en mångårig trend och vinna - i det här fallet skulle det vara den första segern mot dem sedan 3-0 hemma 2007. Det fanns en tid då den sortens resultat var det normala hemma mot Elfsborg. Den perioden fick dock sin ände 2004, då HBK vann med just 3-0.
(Den matchen var en dag på jobbet det året - mål av Rosenberg, Djuric och Anklev gav tre poäng till HBK och på läktaren minns jag att jag knappt ens kände någon glädje, snarare en liknöjdhet; resultatet var ju vare sig mer eller mindre än man kunde förvänta sig.)
Men det blev vi pessimister som fick rätt. "Vi", för jodå, jag har blivit en av dem. Eller, vi använder förstås inte ordet "pessimist" - i vanlig ordning säger vi cyniskt att "Nej, vi är REALister".
Jag var länge optimist. Så sent som i vintras vädrade jag morgonluft som HBK:are, med Janne Andersson borta och Lasse Jacobsson ny som huvudtränare. Lasse gav ett jordnära intryck och verkade vara rätt man att vända på det sedan flera år störtdykande kollektiva självförtroendet i HBK.
Men, det har alltså hittills gått så där. Finfina insatser har blandats med avgrundsusla bottennapp, och HBK har aldrig riktigt lyckats ens ta sig upp på rätt sida av det ljumna mittenskiktet i en underlig allsvensk tabell.
I stället för ett trendbrott har HBK alltså fortsatt att utvecklas i samma riktning som man gjort varje år sedan 2004 - från sylvasst topplag till frapperande tandlöst bottenlag. Tom Prahl nämnde vid förlustmatchen mot dem senast att HBK är ett lag de ska ha bakom sig. Ja, så tänker nog de flesta. Det är svårt att tänka sig ett allsvenskt lag med några som helst ambitioner som INTE ser sig själva som solklart före HBK i tabellen. Ett mer viljelöst och lättknäckt lag får man nämligen leta efter.
Kollar man på truppen, vad de individuella spelarna kan prestera, har HBK ett lag som på sin höjd är marginellt sämre än, säg, Örebro. Nej, jag skämtar inte alls. HBK har ett spelarmaterial med ypperlig högstanivå. Problemet, liksom det har varit egentligen sedan guldet 2000, är att lägstanivån är bedrövlig. Och om den var oroande låg 2001 är den alarmerande bråddjup idag.
Under Jonas Thern och Janne - tränare som i sina bästa stunder även de höll väldigt hög klass - har den höga lägstanivå som Prahl gnuggade in i det lag som under hans ledning tog två guld och totalt fyra medaljer på sex säsonger successivt suddats ut. Deras lag har också briljerat under korta perioder - och varit sanslöst dåliga ännu längre.
De senaste säsongerna har det blivit rent parodiskt. Duktiga, talangfulla, ambitiösa spelare kommer in - och efter max en säsong har de förvandlats till viljelösa zombies. Den vinnaranda som, sades det, tidigare satt i väggarna på Örjans Vall har på ett sätt som skulle göra Anticimex gröna av avund eliminerats, och ersatts med en djupt rotad förlorarinstinkt.
Vi har sett det säkert hundra gånger sen Prahls dagar, och än mer frekvent från 2005 och framåt. Så fort motståndarna visar framåtanda, jävlaranamma och/eller skicklighet tappar HBK allt. Organisation, kämpaanda och förmåga låser sig fullständigt, och motståndarna får göra som de vill. Ett lag med en lägstanivå på hygglig allsvensk nivå förlorar inte med 0-9, inte mot någon.
Vi såg alla hru Johnny Lundberg kom in i fjol och lyfte ett segt mittförsvar. Med vilja och pondus ledde han laget genom och åtminstone en bit på vägen tillbaka ur en djup svacka. Ingen hade höjt på ögonbrynen om han blivit uttagen till landslagets vinterturné. HBK:arnas hopp tändes när tuffe Johnny utsågs till lagkapten inför årets säsong. Och i år? Johnny är trött, halvkass och hänger med huvudet så fort laget får en motgång.
Emil Salomonsson var något av ett utropstecken i fjol, med sitt frejdiga och självuppoffrande spel. I år? Ja, vi såg alla hur han hängde med huvudet och helt enkelt gav fan i sitt defensiva ansvar vid flera tillfällen. Anel Raskaj, Emir Kujovic, Joe Sise. Ska jag fortsätta?
Zombieliknelsen är antagligen ganska prick på. I HBK orkar ingen stå emot någon längre tid. Join us, join us, mässas det tyst i korridorer och omklädningsrum. Och alla joinar. Förr eller senare. Precis som i varenda zombiefilm värd genrebeteckningen.
Och precis som i zombiefilmerna är det ett fåtal som låter sin egen fåfänga, girighet eller feghet gå före det gemensamma bästa. Som när Michi Görlitz försöker sig på ännu ett pissigt avslut ur dåligt läge i stället för att passa en lagkamrat. Han har ju gubevars ett kontrakt i Bundesliga att försöka spela sig till!
För tio år sedan var Superettan en avlägsen illusion, helt igenom otänkbar för ett välskött lag som HBK - till skillnad från misskötta korthus som Malmö, AIK, Djurgården och Göteborg (som ju tvingades kvala sig kvar 2002). Idag är Superettan en mardröm som hotar att bli verklighet.
Det finns de som säger att Åh, HBK behöver kanske börja om på ny kula, riva allt gammalt och bygga på något nytt. Kanske kan ett år eller två i Superettan ge oss samma comebackskjuts som Malmö, AIK och Örebro har fått efter sina sejourer i nästa högsta serien. Men då glömmer man att det finns en ekonomisk verklighet i sammanhanget.
De senaste åren har HBK gjort svidande förluster om åttasiffriga belopp, och med fortsatt sviktande publiksiffror blir det knappast annorlunda i år. I en tid då vi inte längre lyckas slå mynt av de talanger som fortfarande ibland kommer fram i de blåsvarta leden innebär varje år utan försäljning ett steg närmare en konkurs. Räck upp handen alla ni som ens kunde fantisera ihop något liknande för tio år sen.
Med de avsevärt lägre intäkter som ett år i Superettan innebär, tillsammans med de allt för höga kostnader HBK har, bland annat som en följd av olyckligt upphaussade lönenivåer, skulle den blåsvarta kassakistan sannolikt inte räcka i mer än någon enstaka säsong. Sen är det bara att ställa in betalningarna och vänta på kronofogden.
Visst, jag gör ganska rejäla överslag här, men med en eller annan finjustering är alltså detta verkligheten vi har framför oss.
Så vad göra? Vilken är medicinen?
Ja hörni. Hur stoppar man ett zombievirus? Vem, eller vilka, är huvudzombien/-erna? Det verkar inte ha varit Janne Andersson, till exempel. Eller inte bara, för han tycks onekligen ha varit en del av problemet. Men det kan inte få fortsätta så här, att dyra prestigespelare bara skiter i sina uppgifter. Att de inte jobbar för laget.
Kanske är en metod att få spelarna att inse att det inte är synd om dem. Att de inte är offer. Att de är oerhört priviligierade i sitt arbete och i sina liv. Men det är sannolikt inte bara hos spelarna problemet ligger. Organisationen bakom representationslaget har till exempel sett i stort sett likadan ut under de senaste tio åren.
Idag gjorde 17-årige Kristoffer Thydell sin allsvenska debut, och det med den äran. Han var en essentiell del i att HBK faktiskt lyckades vinna andra halvlek, något jag i paus såg som helt otänkbart. Hur länge ska han lyckas stå emot den blodtörstiga zombiehord som härjar på Örjans Vall?
Tyvärr har jag, som ni märker, inget svar på+ vilken medicinen är. Men kanske däremot en antydan till en metod. Och långsiktigt är det förstås oerhört angeläget att kunna vända HBK:s bedrövliga trend - men ännu viktigare är att klara av problemen på kort sikt. HBK:s allsvenska status måste räddas. Och där har jag en lösning att föreslå, som ni alla har hört till leda: ta in en mental tränare. En idrottspsykolog, en samtalsterapeut, någon som kan öppna våra enormt bortskämda spelares ögon och ge dem nya, bättre perspektiv.
För annars, är jag rädd, är det kört.
