Fredagsmys: Buddha sågar den moderna supportern
På senare år har, tycker jag, djurgårdssupportrarna förändrats. Den moderna supportern gnäller mycket mer, kritiserar mycket mer och kan till och med tänka sig att bua ut det egna laget eller enskilda spelare i detsamma. Var och en har naturligtvis rätt att gnälla, kritisera och bua hur mycket de vill. Men, jag tycker att om man väljer att gnälla, kritisera och bua så är det viktigt att man också är medveten om vad ens gnällande, klagande och buande får för konsekvenser.
Djurgårdens säsong har hittills varit en besvikelse för många. Det hade pratats så mycket inför den. Djurgården skulle bygga ett nytt offensivt spelsystem, man skulle satsa på yngre spelare och man skulle utvidga den sportsliga ledningen i klubben. I två krönikor i veckan har dock skribenter på Forum 1891 vädrat oro och besvikelse. Och, vad värre är, de är inte ensamma om att känna som de känner.
Det nya offensiva spelsystemet visade sig vara gamla gråa 4-3-3 som folk i djurgårdskretsar viftar med så fort de vill plocka populistiska poäng. De yngre spelarna visade sig få samma behandling som ungdomar alltid har fått. Man blir erbjuden en chans med armbågarna och tar man den inte direkt försvinner man bort ur leken för alltid. Vad den sportsliga ledningen anbelangar tycks den ha utvidgats ganska frikostigt men ogenomtänkt. Flera krönikörer och forumiter har lyft frågorna om Stefan Alvéns egentliga roll och om det delade ledarskapet verkligen är det bästa.
Allt detta är, givetvis, befogade invändningar och undringar och var och en har samma självklara rätt att kritisera föreningen hur mycket man vill. För vad man vill. Men, i Forum 1891:s krönikerserie Fredagsmys har vi vid flera tillfällen behandlat ämnen kring tankens makt och förväntanseffekten. Det är nämligen så (vilket flera forskare och filosofer påpekat) att vi blir vad vi tänker. Det är med våra tankar vi formar världen som Buddha sa.
Jag tror att han med det menade att om vi ser oss själva som bra människor så kommer vi också att bli bra människor. Om vi ser alla tonåringar vi möter som potentiella rånare så kommer vi, ofrånkomligen, till slut bli rånade. Om vi ser Djurgårdens nybörjade metamorfos som ett misslyckat projekt eller till och med som valfläsk i en ordförandes valkampanj kommer det nybörjade projektet till slut också bli inget annat än just valfläsk i en ordförandes valkampanj.
På senare år har, tycker jag, djurgårdssupportrarna förändrats. Den moderna supportern gnäller mycket mer, kritiserar mycket mer och kan till och med tänka sig att bua ut det egna laget eller enskilda spelare i detsamma. Min poäng är egentligen inte att kritisera det. Var och en har naturligtvis rätt att gnälla, kritisera och bua hur mycket de vill. Det är en av de mest grundläggande principerna i ett demokratiskt samhälle. Men, jag tycker att om man väljer att gnälla, kritisera och bua så är det viktigt att man också är medveten om vad ens gnällande, klagande och buande får för konsekvenser.
Enligt Buddha kommer det alltså att bli så kallade självuppfyllelser. Det är med våra tankar vi skapar världen och om vi tänker oss Djurgården som ett lag i motgång kommer Djurgården bli ett lag i motgång. Om vi väljer att se passningsspelet som svagt och ineffektivt kommer det att bli svagt och ineffektivt. Om vi väljer att se Lennart Wass som en babblande gubbstrutt så kommer han till slut att bli en babblande gubbstrutt. Det handlar inte om magiska formler utan om att våra tankar påverkar vårt sätt att förstå världen och vi kommer därför att se de enskilda händelser som bekräftar de tankar vi redan har. Så funkar det egentligen med alla fördomar.
Djurgården befinner sig, enligt vissa, i motgång. Motgång, säger Buddha, är en del av livet. Den kan inte kontrolleras. Vad vi kan kontrollera är hur vi reagerar på den. Så snälla, gör det inte värre än vad det är.
Men, å andra sidan, Buddha sa också;
”Tro ingenting, oavsett var du läst det eller vem som sade det, det spelar ingen roll om jag sade det, om inte det samtycker med ditt egna skäl och ditt egna allmänna förnuft.”