Gästskribent:10 år med Djurgården
forts.
forts.
Under hösten var det mycket jämnt mellan DIF och Hammarby. Såsmåningom blev det dags för höstderby på Söderstadion (enligt vissa fanns det en övereskomelse, som Bajen bröt, om att båda derbyna skulle gå på Råsunda för att få sportslig rättvisa. Detta förnekas dock från Bajenhåll. Sanningen lär vi som vanligt aldrig få veta). Med ett par minuter kvar gjorde DIF 2-1. Salig lycka. Allsvenskan var i det här läget mycket nära. Verkligheten ville dock annorlunda. I den 3: e övertidsminuten i en halvlek som knappt innehöll några spelaravbrott kvitterade Hammarby. Det såg ändå hyfsat ljust ut i tabellen. En annan, mycket mer allvarlig sak, inträffade under matchen och vars konsekvenser vida överstiger det sena kvitteringsmålet. Under matchen fick Johan Andersson en dank kastad i huvudet från någon i Bajenpubliken (något som för övrigt hade givit upphov till skandalrubriker om en Djurgårdare gjort detsamma, nu blev det knappt en notis i pressen). Till en början verkade inte danken ha gjort så stor skada, och Johan spelade vidare. Något han inte skulle gjort. Huruvida skadan förvärrades av att han spelade vidare är omöjligt att säga men efter säsongen står det dessvärre klart att incidenten givit upphov till allvarliga skador då urdjurgårdaren Johan Andersson skriver på för – Hammarby. Uttrycket Norrmalmstorgssyndromet fick plötsligt en ny och utvidgad innebörd.
Under hösten strulade DIF bort sin serieledning. Två matcher man särskilt minns med fasa är DIF-Spårvägen 3-3 där Spåret kvitterade på övertid och DIF-Assyriska 0-0 där Fred Persson gjorde 1-0 till DIF på slutet utan att domaren såg det (!). Inför den sista omgången låg vi tre poäng och en del mål bakom Hammarby. Då klev fotbollsförbundet in i matchen igen. För en gång skull var det vi som gynnades (kors i taket, hade de en praktikant i tjänst?). Jones Kusi-Asare, på den tiden i Vasalund, hade spelat utan tillstånd och tabellen räknades om så att DIF "bara" låg tre poäng och inga mål bakom. Det räckte alltså att slå IFK Luleå hemma i sista omgången samtidigt som Hammarby måste förlora borta mot ett Lira Luleå som slogs för sin existens i botten. Med en kvart kvar stod det 1-0 till DIF och till Lira. Skulle vi till slut kompenseras för allt som hänt? Skulle vi ha marginalerna med oss? Skulle förbundets strul gynna oss? Nä, självklart inte. Hammarby vände i Luleå sista kvarten och vi fick kvala mot Öster. Ett kval som visade att 1997 inte var vårt år. Vi började hemma och ledde med 1-0 i slutet av matchen. Då sparkade en Österspelare plötsligt ner DIF-målvakten Tor-André Olsen och slog in bollen i öppet mål. Domaren godkände målet! Nu fick DIF jaga i returen istället för att spela på resultatet, något de inte klarade av och förlustsiffrorna i Växjö skrivs till 2-0. En mardrömssäsong där allt gått emot oss inklusive domartavlor och ett horribelt förbundsbeslut tog sitt slut.
1998: En svag upplaga av Djurgården vann en mycket svag upplaga av norrettan. Laget uppträdde ojämnt under våren men lyckades ändå vinna serien klart till slut trots att man hade ett sämre lag än 1997.
1999 En positiv anda vilade nu över föreningen. Jag har nog aldrig varit så säker på att DIF skulle klara sig kvar i allsvenskan som jag var 1999. Varför har jag lite svårt att förstå i efterhand. Laget hade helt klart sina brister. Ändå skulle vi klarat oss. Ett litet axplock:
Hemmamatch mot Trelleborg. 2-2 slutade matchen och t.o.m. Wernersson erkände på fotbollskväll att DIF skulle haft straff.
Vårderby mot AIK. 1-1 står matchen när en AIK:are går omkull i DIFs straffområde. Domaren friar, men linjedomaren utnyttjar sina nya befogenheter och går in och korrigerar domslutet. Straff! 3-1 målet skulle inte ens varit en målchans om inte domaren spelat fram bollen till AIK-spelaren.
Örebro hemma. Större utskåpning har sällan skådats på en allsvensk arena. Jag tappade räkningen på alla stolpskott och frilägen. 0-1 blir slutresultatet. (En poäng i den matchen hade med facit i hand räckt för nytt kontrakt på fler gjorda mål än Örebro).
Trelleborg borta. Vi ledde med 2-1 på övertid. Då fälldes en Trelleborgare utanför straffområdet. Straff! 2-2. DIF åkte sedemera ur allsvenskan 3 poäng bakom Örebro. DIF var ett lag med brister i vissa lagdelar, minst sagt, men det står ändå fullständigt klart att alla marginaler på nytt var emot våra järnkaminer.
2000: DIF spelade propagandafotboll och vann Superettan tämligen överlägset. Borta var alla nidskriverier i pressen. Plötsligt skrevs positivt om Djurgården. Man fick inte längre intrycket att alla Djurgårdare var potentiella massmördare när man läste kvällspressen. Även spelet höjdes till skyarna.
2001: Detta är nutidshistoria. Som nykomlingar gick vi ut och spelade oss till en andraplats. Återigen fick vi beröm från hela Sverige för det spel vi presterade. Men det kunde och skulle varit bättre än så. Vi hamnade till slut en poäng bakom Hammarby. Det är definitivt ingen överdrift att påstå att vi i många matcher skulle haft bättre poängutdelningen. Det handlar absolut inte bara om ett felaktigt avvinkat mål i fjärde övertidsminuten mot Sundsvall. I vissa av fallen var det egna brister. Vi brände målchanser på löpande band. I andra matcher var det katastrofala domarinsatser som kostade oss poäng. Två saker står dock klart. Hammarby tog guld på ett märkligt sätt och de hade aldrig vunnit om fotbollsförbundet hade följt sina egna regler våren 1997. De hade nämligen aldrig tagit guld utan Johan Andersson.
Det kan tilläggas att även vi kan ha haft domslut med oss i enstaka matcher, men inte i närheten av de gånger vi haft dem emot oss. Och framför allt inte i avgörande matcher. Vi åkte inte ur allsvenskan 1999 enbart p.g.a. domarna och vi missade inte heller guldet 2001 enbart p.g.a. dem. Men ingen, absolut ingen, kan hävda att DIF fått nånting gratis eller haft de minsta flyt med någonting dessa år. Eller det senaste decenniet.
Det är omöjligt att ha oflyt för all framtid. Det finns ingen naturlag som säger att allt ska vara emot oss. Ska allt jämna ut sig i längden så har vi ett sagolikt decennium att se fram emot.
