Måndag morgon: Ivo Pekalski och Gud
"Han är naturligtvis inte färdig ännu, men han är å andra sidan bara 19 år. 19 år, förstår ni? Så klok han är, så tuff han är, så rutinerat han spelar. När jag var 19 bad jag om ursäkt för att jag existerade."
Emellanåt dyker det upp en mening som klistrar sig fast i hjärnbarken. Häromdagen vid frukosten tittade en kvinna på mig från baksidan av ett mjölkpaket, och hon sa ”Jag är Arla”. Jag kom att tänka på en man som jag för rätt många år sen stötte på över en kopp kaffe på en låst psykiatrisk avdelning, och han sa till mig ”Jag är Gud”. Den tre ord långa meningen har jag ibland plockat fram och lett åt, inte åt mannen, utan åt meningen i sig. Jag är Gud. Sagt på fullt allvar.
Jag ska inte ge mig in på någon teologisk diskussion, men jag antar att om man tror att man är Skaparen över allt gott och rätt mycket ont så har man vissa problem med sin självbild. Och inte särskilt förvånande var mannen rätt tungt medicinerad några dagar senare, men fram till dess var det en rätt uppfriskande människa att sätta sig med över en kopp landstingets Kahls kaffe. Det här var ungefär i samma veva Expressens Mats Olsson benämnde MFF-ikonen Stefan Schwarz för Gud. En hel evighet sen, 1994 vill jag minnas att det var.
Vilket leder mig till Ivo Pekalski. Är han nästa Gud?
Ivo Pekalski har gjort en formidabel säsong så här långt. Från att ha suttit på rehabcykeln och sen tagit steget till bänken gick han in mot Djurgården i våras, och är sen dess så självskriven i laget att han aldrig behöver ligga sömnlös av oro för att inte få spela.
I ett Malmö FF fyllt av unga spelare och några gamla spelare och många namnkunniga spelare har Lund-pojken (jag är från nordmellersta Halland, där säger man inte pågen) vuxit ut till en nyckelspelare. Han är naturligtvis inte färdig ännu, men han är å andra sidan bara 19 år. 19 år, förstår ni? Så klok han är, så tuff han är, så rutinerat han spelar. När jag var 19 bad jag om ursäkt för att jag existerade, och var klen som en överkokt sparris. Det gör inte Ivo. Det är inte Ivo.
Jag kan inte minnas när Malmö FF senast hade en liknande spelare i sina led. Daniel Andersson? Jag tror det. Daniel fick senare öknamnet Sidleds av okunniga människor, mobbare och avundsjuka. Kanske kommer Ivo gå samma öde till mötes av folk utanför Malmö FF-kretsen; det går inte att sia om. För det finns så många ignoranta människor.
När hela Sveriges fotbollsungdom vill bli nästa Zlatan verkar Ivo Pekalski som en hårt arbetande antites. I stället för en klack i mål tar han en glidtackling. I stället för att vara solisten som får folket att jubla är han motorn i kollektivet. Som underlättar för sina medspelare att briljera. Som borrar ner huvudet och jagar i kapp sin motståndare, ändå besitter han en bra teknik.
Om inget oförutsett händer kommer den här mittfältaren att gå en väldigt ljus framtid till mötes. Det är lätt att ta till överord, att börja jämföra honom med andra spelare i större ligor än vår inhemska, så det ska jag inte göra. Men ser man till att han har spelat tio plus några allsvenska matcher och redan är där han är, med den status och betydelse han har för laget, kan jag inte se att det är överord att säga att värvningen från Landskrona kanske är den bästa Malmö FF har gjort på många år. Och de senaste åren har det varit en del lyckosamma värvningar (vilket vi ofta glömmer att ge Roland Nilsson med övriga respekt och beröm för).
Jag har haft nöjet att intervjua Ivo några gånger och jag slås varje gång av hur mogen han verkar. Inga överord, en match i taget och så vidare, men ändå inga tråkiga svar, utan mer att han vet att det är hårt jobb som gäller. Ivo ger ett väldigt intelligent intryck, med en lagom dos malmöitisk kaxighet. Därför är jag fullkomligt säker på att han aldrig själv kommer att säga ”Jag är Gud”. För han vet att han är en detalj i maskineriet.
Men kommer inte Mats Olsson framöver att beskriva honom som en gud, misstänker jag att någon annan kommer på ett liknande epitet. Jag tror att vi ska passa på och njuta av hans närvaro i den himmelsblå tröjan så länge det bara går. Om några år lär vi dessvärre få nöja oss med att minnas hans närvaro. Och sakna den. Det är tyvärr vår lott, att de bästa lämnar. Och Ivo Pekalski är en av dem, en av de bästa. Redan nu.
*************’
Jag kan tänka mig att telefonen gick varm igår hemma hos pappa Stefan Dahlin (tidigare målvakt i bland annat Elfsborg), efter att Johan ännu en gång hållit nollan i Malmö och lillebror Erik fått hoppa in i andra halvlek och även han hållit nollan för sitt Göteborg. Stefan, med smeknamnet Tarzan, är ett stort stöd för sina söner, har Johan berättat.
Jag frågade honom en gång om inte pappa Dahlin hade problem vilket lag han ska hålla på när sönerna spelar i olika lag.
- Varför skulle han ha det? Det är klart han hejar på MFF. Vi är ju ett bättre lag. Och dessutom så är jag storebror, svarade han skrattande.
