Fredagsmys: Riskminimerandet firar nya triumfer
Det finns blommor som inte blommar mer än några timmar näridealiska förhållanden råder. För så väl allsvensk fotboll som våra sociala liv är det samma sak. Övrig tid tillåts riskminimerandet fira nya triumfer.
Skolorna börjar så smått dra igång igen på spridda håll i landet. Allt oftare vaknar man på morgonen till ett grådaskigt regnväder och det blir mer och mer tydligt att om man ska vistas utomhus är det bäst att klä på sig ordentligt. Det blir, med andra ord, allt mer tydligt att sommaren lider mot sitt slut. Det blev inte mycket mer än så här. Det hann inte bli så många samlingar i Humlan och frågan är väl egentligen hur länge till vi kan vänta oss gröna, lättspelade fotbollsplaner i Allsvenskan. Snart lär snön börja falla.
Vi som har minnet med oss kommer ännu ihåg säsongsupptakten. Lervälling och mer brunt än grönt gjorde att bollen hoppade och for bäst den ville och varken passningar eller löpningar kunde utföras med någon vidare fart. Den allsvenska fotbollsunderhållningen blev till ett skämt och publiksiffrorna dalade. Då hoppades man på uppsving när planerna blev bättre och det hade man säkert också fått om man hade lagt några matcher under den dryga halvtimme som svenska gräsplaner äntligen var spelbara. Men då gapade de grönt tomma för VM-uppehåll.
Ett visst uppsving märktes ändå av under sensommaren och än så länge ska vi väl inte börja förbereda våra iden för vintern, men det blir ändå mer smärtsamt uppenbart för varje dag som går att sommaren dör och vi går mot en annan tid. Analysen kommer därför närmast av sig själv. Inom en snar framtid kommer publiksiffrorna börja dala igen. Underhållningsvärdet blir helt enkelt för låg för en produkt som är så sportsligt begränsad som Allsvenskan i fotboll. När idealiska förhållanden råder kan spelet stundtals se riktigt hyfsat ut, men när lerpölar och snöslask tar över blir det för svårt för spelarna att få till stånd ett spel i tillräckligt tempo för att lura de tätt uppställda försvarslinjerna och den riskminimerande fotbollen tillåts fira nya triumfer.
Det finns blommor i världen som inte blommar mer än några timmar när fullständigt idealiska förhållanden i fråga om soltimmar och temperatur råder. Med tanke på det ovan sagda är det frågan om det inte är samma sak med den allsvenska fotbollen. I ett par omgångar är gräset grönt och lagom strävt för att tillåta det snabba kortpassningsspel som de flesta av oss betalar för att få se. Innan och efter är det egentligen bara en plågande väntan till nästa sommar.
Inte helt olikt livet i stort. När man sitter på en uteservering vid Östermalmstorg eller Medborgarplatsen, eller var man nu väljer att spendera sin tid, och tror att sommaren ska vara för evigt känns livet underbart och det är lätt att spela attraktivt. Man blir öppen och vågar chansa och ta upp nya kontakter. Det är i den känslan vi vill dröja kvar, men dessvärre kommer alltid verkligheten ikapp och vi finner oss själva med en laptop i knät på en kylblåsig balkong utan vare sig semester eller vågade raggningsförsök kvar. Vi blir slutna och sänker blicken och vågar inte längre söka kontakt med andra. Riskminimerandet firar nya triumfer.
Fotbollen är däremot, återigen, bättre än verkligheten. Därför finns det inom fotbollen en lösning på detta tråkiga men ofrånkomliga faktum. På allt fler arenor i Sverige lägger man nu konstgräs och ser därigenom till att ge sig själv (och sina kunder) sommar, nästan, året om. I fotbollens värd kommer man snart inte behöva drömma sig tillbaka till svunna somrar och ta dyra sms-lån för att åka på charter under ungarnas höstlov.
Kanske tillåts inte riskminimerandet fira lika många nya triumfer i framtiden.
Veckans kabarétips:
Låtar som minner om höst.
http://www.youtube.com/watch?v=ZeLq1BNR-EI
