Är det att älska fotboll?
Under den senaste tiden har diskussionen om huliganism kring fotbollen blossat upp ytterligare efter diverse incidenter. Efter ännu en, i Helsingborg, orkar jag inte blunda längre. Är det här att älska fotboll?
Så länge som jag kan minnas har fotboll alltid varit någonting underbart. Det hela började redan som en väldigt liten grabb, när jag var en knatte, och jag växte upp med en fotboll vid mina fötter. Med en engagerad och intresserad fotbollsfamilj i ryggen blev det snart självklart att tillbringa vissa stunder av helgerna framför TV:n för att bevittna något av favoritlagen spela. Intresset för övriga lag och själva helheten växte sig större, starkare och mer passionerat - och snart kunde hela helgdagar innebära att jag låg där nersjunken i soffan och lät mina ögon njuta av fotboll.
Fotbollsfamiljen som jag, i samma stund som jag föddes blev en del av, såg också till att fotbollen blev en del av mitt egna fysiskt aktiva liv. Resor till diverse matcher för att se vårt favoritlag, Malmö FF, blev också en trevlig självklarhet ett par gånger om året. Fotbollen var någonting som man levde för, drömde om och njöt av på samma gång.
Men i dagens tider, med dagens problem, är frågan vad det egentligen innebär att älska fotboll.
För egen del har fotbollen alltid varit redskapet till att njuta av tillvaron och livet. Det har varit det snabbaste steget till det sociala livet och det har varit källan, grunden och starten på ett av mina nuvarande stora intressen - att skriva. Fotboll för mig hör ihop med ord som fest, kärlek och passion. Och att älska har alltid varit mer djupt, seriöst och viktigare än att hata.
Efter den senaste tidens händelser, med start i Örebro, är det svårt att blunda för frågan om fotbollens framtid längre. Att älska och leva för fotbollen innebär uppenbarligen olika saker för olika personer - och frågan om vem som egentligen har rätt har ingen legitimiteten att besvara. Ett onödigt bråk på stan i Örebro, ett totalt oförsvarligt beteende i Solna och under kvällen ett skrämmande sätt att hata i Helsingborg. Frågan är om det är så här det ser ut nu?
Att i samma stund som man går av tåget i Helsingborg mötas av hat-ramsor riktade mot Malmö FF är en slags rivalitet man nästan kan tycka är lite charmig. Att sedan några minuter senare få se ett tiotal personer anfalla fyra oskyldiga MFF:are ger dock inte samma charmiga känsla. Ett kort, men brutalt, överfall på McDonalds på knutpunkten. En stol som flög, en skylt som gick samma öde till mötes och flera slag som riktades mot huvud och ansikte. Är det att älska fotboll?
Timbuktu sjunger att the botten is nådd och just nu känns en sådan situation inte alldeles för långt borta. Att en fotbollskultur, som ser det som viktigare att bruka våld, hota och hata än att älska och stötta sitt lag, är på väg att slå rot på allvar är skrämmande. För mig är kärleken till både sporten och klubben Malmö FF långt mycket större än någon form av hatkänsla och rivalitet gentemot andra. Glädjen, passionen och samhörigheten är skäl till att varken maskera mitt ansikte eller puckla på någon som inte tycker som jag.
Jag är naturligtvis inte man nog att bestämma vem som älskar fotboll, eller vem som gör det mer än någon annan. Mitt relativt fredliga sätt att visa min kärlek till sporten är kanske helt enkelt omodernt och tråkigt. Man älskar kanske inte fotboll förrän man har nitat någon som bär en tröja med en annan färg?
År 2010. Hur älskar man fotboll nu för tiden?
