Johan Dahlin påverkas inte av guldpratet
Himmelriket stämde träff med Malmö FF:s målvakt Johan Dahlin. Det blev ett långt samtal om bland annat fokusering, nästa match mot Elfsborg och behandlingen av lillebror Erik i IFK Göteborgs mål.
Efter fem raka segrar och lika många matcher utan ett enda insläppt mål är förstås Malmö FF:s målvakt Johan Dahlin nöjd. Men att sikta på något rekord säger han sig inte göra. I själva verket har han ingen aning om de cirka 500 minuter som gått sedan någon (Flavio för AIK på Råsunda i juli) senast fick honom att kröka rygg ens är personligt rekord.
– Under matcherna tänker jag inte på att det är si eller så många minuter sen vi släppte in mål, men om man leder med 3-0, eller som i måndags med 2-0, så är det alltid skönt att hålla nollan. Fast slutändan, hur tråkigt det än låter, är det viktigast att vi vinner matchen.
Efter cupdebaclet mot Mjällby i somras och därefter den tunga förlusten mot AIK borta i den allsvenska återstarten var många oroliga för att vårens fina spel och resultat skulle bli ett vackert minne, och inget mer. Johan var däremot aldrig orolig. Det har flutit på bra hela året, menar han, och enstaka bottennapp är något man nog får räkna med.
Fokus har hela tiden legat på nästa match, säger han. Att förlusterna mot Mjällby och AIK var bakslag råder det inga tvivel om, men samtidigt inget att gräma sig för mycket efter. I stället för att spelarna grävde ner sig tog de tag i situationen. Förklaringen: En väldigt bra attityd inom laget, berättar Malmös 24-årige målvakt.
MFF har knaprat in på Helsingborgs försprång samtidigt som man har utökat avståndet ner till de andra lagen. Av förklarliga skäl spekuleras det nu om en höst som ska leda till att lagkapten Daniel Andersson får höja Lennart Johanssons pokal mot himlen. Jag undrar om allt det här guldpratet påverkar spelarna. Johan säger att han bara kan prata för sig själv.
– För att vara helt ärlig berör det inte mig särskilt mycket. När vi börjar närma oss de sista matcherna och beroende på hur vi ligger till då, då kan vi prata om det. Det är fortfarande 30 poäng kvar att spela om. Det låter kanske tråkigt, men det är så jag resonerar.
Han fortsätter:
– Det är jätteviktigt för oss att behålla fokus på en match i taget. Alla segrar ger tre poäng, och alla poängen ska det spelas om. Det tycker jag att vi bevisade mot HBK i måndags, vilken ju var en match som bara skulle vinnas.
Nästa match som helst ska vinnas, som det nu är fokus på, är den på söndag. Mot Elfsborg. Vid vinst där och Boråslaget är avhängt helt och hållet från guldstriden. Väl?
– Då är vi i det där tänket igen. Det gäller att ta en match i taget och inte börja stirra sig blind på vad som händer om vi gör så eller vinner där. Jag vill inte spekulera i om Elfsborg är borta om vi vinner på söndag, det går inte. Som sagt, det är många matcher kvar att spela.
Vi enas i alla fall om att det är en match som vi bägge ser fram emot. Det är ett toppmöte i Allsvenskan, mellan de två lag med kanske bäst form för tillfället. Jag tjatar inte på Johan om det, men för mitt inre räknar jag tabellen och ser att vid vinst skiljer det hela 14 poäng ner till Elfsborg. Eftersom jag är född med en pessimistisk ådra inser jag också att vid en förlust är det endast 8 poäng…
Jag ruskar av mig den tanken och frågar Johan vad han tänker om söndagens match.
– Elfsborg är ett roligt motstånd, ett spelande lag. De gillar att spela offensiv fotboll och har många skickliga spelare. Jag tror att det blir en underhållande match för publiken. Som vi förhoppningsvis vinner.
Fast utan att gå händelserna i förväg, tänker jag, som vid det här laget börjar lära mig Johans sätt att se på sakernas tillstånd.
Utan att gå ytterligare händelser i förväg och utan att försöka sia om hur tabellen ser ut då, kan vem som helst konstatera att om ungefär en månad väntar (ännu) en stormatch. Någon dryg vecka efter derbyt mot Helsingborg kommer laget, som för många av oss är de stora antagonisterna, på besök: IFK Göteborg.
Johan har under samtalets gång pratat mycket om att hålla fokus på nuet, så egentligen är den här matchen långt, långt i utkanten av vad som händer här och nu. Om det inte hade varit för det faktum att Johans yngre bror Erik fick chansen från start för de blåvita i senaste matchen mot Djurgården. Vilket var hans debut i Allsvenskan som förstemålvakt.
Jag säger att det måste bli en upplevelse för dem bägge två om Erik fortfarande står i IFK:s mål när brödernas respektive lag möts. Det håller Johan med om, han säger att det hade varit jättestort. Därefter drar han själv upp händelserna på Råsunda där Djurgården vann mot Göteborg med 2-0. Under matchen fick Erik Dahlin stark kritik av sina egna utespelare för ett i deras tycke tveksamt agerande vid det andra målet.
Hemma i TV-soffan satt storebror Johan och blev förbannad.
– Jag tycker att Erik klarade sig jättebra i en rätt otacksam match, där det inte fanns så mycket att göra för honom. Två rutinerade spelare (Gustav Svensson och Hjalmar Jonsson, reds. anm.) kan inte ställa sig och skälla på en medspelare på det viset. Men de ville väl inte ta på sig skulden själva. Hjalmar Jonsson har ju spelat precis hur länge som helst och borde veta bättre.
Det påminde mig om när AIK:s Bojan Djordjic stod i TV och hängde ut Tony Maanoja som ansvarig för lagets förluster. Det är lättare att skylla på någon annan än att se sina egna tillkortakommanden.
– Ja. Hade mina medspelare gjort så mot mig hade jag funderat över vad… Man gör inte så mot någon, för man vet själv om man har gjort något fel. Där måste den enskilda spelaren få stöttning i stället. Försöker någon göra sitt bästa går det inte att begära så mycket mer, eller hur? Gör man däremot inte sitt jobb till hundra procent och är loj, då ska man ha sig en redig skrapa. Då kan man skälla ut varandra. Det var väldigt oprofessionellt agerat av dem tycker jag. Dessutom av två spelare som i mina ögon är väldigt stora och som jag hyste aktning för.
Som målvakt är man rätt ensam ändå?
– Precis. Och när det gäller en så här ung som kille som Erik är, och när det är hans första match från start, då måste han känna att han har sina medspelare med sig. Nej, bedrövligt gjort var det.
I en tidigare intervju jag gjorde med Johan fick han frågan vilka hans far Stefan (själv målvakt tidigare i bland annat Elfsborg) håller på när sönerna spelar i varsitt allsvenskt lag. Johan minns frågan. Han minns också att han svarade Malmö FF, eftersom han är äldst av dem. Och att han skrattade gott när han sa det.
– Fast pappa hoppas nog i ärlighetens namn på 0-0 när MFF och IFK möts.
Där du och Erik räddar varsin straff?
– Precis. (Skratt)
Malmö FF är som den store killen på skolplanen som vägrar lämna ifrån sig bollen till 7-åringen som precis har börjat ettan. Hur mycket den lille än jagar är det bara då och då han får möjlighet att låna den, och oftast då bara för en kort stund. Som målvakt i dagens MFF delar Johan lite lillkillens öde. Högst sällan får han något att göra, på sin höjd är där några bakåtpassningar att ta hand om. När det emellertid dyker upp en chans för motståndarlaget gäller det att vara koncentrerad och inte begå några misstag. Vilket Johan Dahlin aldrig eller sällan gör.
– Jag hade svårt med koncentrationen förr, och det är det svåra i matcherna att hålla den uppe, men jag tycker att jag har klarat det ganska bra nu. Där har jag också mycket hjälp av mina medspelare genom att vi pratar mycket under matchernas gång.
Du berättade en gång för mig att ett sätt att hålla igång för dig är att du fungerar lite som en libero.
– Ja, så är det. Det är oerhört viktigt att man inte står och inget har att göra. Får man som målvakt aldrig röra bollen är det lätt att stå och tänka på annat. Det är livsfarligt för då kan det smälla bakom en.
När det regnar så kolossalt som det gjorde i Halmstad, är det värre för en målvakt än för en utespelare som ju är med mer i spelet? Jag tänker rent koncentrationsmässigt.
– Jag vet inte. Det var som vi pratade om att inte ha så mycket att göra – i ett sånt regn blir det lätt kallt för en målvakt. Och i måndags var det fruktansvärt kallt. Men det gällde att springa och röra på sig. Jag fick underhålla mig själv, så att säga.
Då blev det en undertröja till andra halvlek?
– Ja, faktiskt. Det var helt nödvändigt.
Det är nästan aldrig långa utsparkar från dig, utan nästan uteslutande kastar eller passar du till en medspelare. Är det bara för att behålla bollen inom laget och bygga bakifrån?
– Vi är ju ett väldigt bollskickligt lag, så det passar oss bra att börja spelet bakifrån. Det är lättare att hantera en boll på backen än en i luften.
Jag kommer inte ihåg om du gjorde någon utspark alls i måndags…
– Jo, där var en i andra halvlek.
… men en utspark som jag minns är från den avbrutna matchen mot Gefle.
– Ja, den vi gjorde mål på.
Precis. Hade det varit ishockey hade du väl fått en assist där?
– Ha ha, jag skulle tro det. Jag brukar faktiskt resonera så, och i det här fallet fick jag väl en tredje-assist.
Synd då att matchen fick spelas om från början och Agons 1-0, och därmed assisten, inte räknas, säger jag. Jo, säger Johan, det är väl typiskt.
När säsongen 2010 startade bestod mittbacksparet av Jasmin Sudic och Daniel Andersson. När den förre olyckligt blev långtidsskadad och den förmodade ersättaren Markus Halsti inte heller han var frisk, gick Pontus Jansson in och ersatte förvånansvärt bra. Då det inte fanns några alternativ till honom på bänken värvades portugisen Yago Fernández med bara timmar kvar av öppet transferfönster. Vilket man får betrakta som ett lyckat drag av MFF-ledningen, eftersom Pontus Jansson träffade på ett virus, som blev så förälskad i hans kropp att det har vägrat att lämna den.
I omgång 18 var det således dags för mittback nummer tre, bredvid outtröttlige Daniel Andersson, att göra entré. Det har gått, minst sagt, väldigt bra. Johan Dahlin förklarar att det inte har påverkat honom som målvakt att ha en ny spelare framför sig.
– Det har varit väldigt lätt att spela med både Pontus och Yago. Sen är det två olika spelare – Pontus har blivit omskolad som mittback, medan Yago är det redan från början. Skillnaden är väl att Yago är mer van vid positionen. Men Pontus har varit otroligt duktig. Också, kanske jag ska säga. För Yago har varit grym.
Samtidigt vill han betona Daniel Anderssons betydelse för både Pontus och Yagos framgångar.
– Han har en väldigt stor del i det och han gör det väldigt lätt för dem. Han tar ett stort ansvar vilket underlättar för vem som än spelar bredvid honom. Han brusar aldrig upp, utan kommer med konstruktiv kritik. Daniel är en fruktansvärt duktig fotbollsspelare. Det ser enkelt ut när han spelar, men det är för att han är så skicklig och inte försätter sig eller sina medspelare i svåra situationer.
Innan jag låter Johan återgå till vad det än är han ska återgå till funderar jag på att fråga honom hur Allsvenskan kommer att sluta. Men funderingen stannar vid en tanke. Jag inser att jag inte kommer att få något svar. Inget annat än en tung suck, och en blick som undrar om jag inte förstått någonting av samtalet.
Med all rätt, och jag tänker att den inställningen, den om en match i taget och att alla poäng är lika mycket värda, är den enda rätta att ha. Vi andra kan sväva ut i gulddrömmar, men att spelarna inte gör det är troligtvis av yttersta vikt.
Det finns ett uttryck som heter "att ha fötterna på jorden". Jag är glad att Johan Dahlin har stora och stabila fötter. På jorden, i Malmö FF:s mål.
