Lundblad: Going For Gold
Igår kväll: HIF 2010 by numbers.
Det stod 0-0 länge, mycket länge. Men till slut gjorde Peter "Pistol Pete" Graulund två mål där i slutet av en positiv svit som gav ett litet ljus i den mörkaste perioden i klubbens moderna historia. 13 september 2004: HIF-TFF 2-0 (Graulund, 87, 88).
Ja, det var ju ett tag sedan HIF senast lyckades slå Trelleborgs FF på Olympia. Och det var kanske också därför som jag satt och kände mig orolig igår i den andra halvleken, trots 1-0 och massivt spelövertag. Förra året minns vi ju till exempel hur Bosse Nilssons HIF spelade ut TFF efter noter första halvtimmen och ledde med 2-0. Men dess värre också hur Max Fuxberg och Fishnik Shala plötsligt gjort mål, och hur Tom Prahl på presskonferensen efteråt såg nästan chockad ut över poängen (matchen slutade 2-2).
På gårdagens presskonferens hade han däremot inga poäng att ta med sig till Söderslätt:
- Det finns väl inte så himla mycket att säga om den här matchen. De (HIF) skapar fler chanser, man trycker på, man står rätt i sin backlinje, sa han.
Det var helt enkelt inget snack på den här kvällen där TFF (liksom sommaren tydligen redan gjort) fick kapitulera utan större diskussion.
För det här var verkligen HIF 2010 by numbers. Efter ett par halvsvajiga sommarveckor var den där orubbliga stabiliteten från i våras tillbaka. Man gnetade på, kom hela tiden till lägen och avslut, och på andra hållet släppte man inte fram TFF till någonting alls. (Halv)farligt var det egentligen bara en gång, då Mattias Adelstam avslutade från cirka 15 meter - strax utanför Pär Hanssons bur.
Det var inget skönspel man bjöd på, men det har vi inte vant oss vid i år heller. Det var aggressivitet, löpstyrka och en kollektiv insats där den individuella kvaliteten var av en nivå klart högre än motståndarens. Och framför allt var den individuella nivån jämn över hela laget, över hela matchen. Hjärnsläpp, i stil med Edmans framspelning till Igboananike mot Djurgården eller Holgerssons tackling på Chibuike mot Häcken, undveks.
Och då höll också HIF nollan för andra matchen i rad, efter att dess för innan i nio raka tävlingsmatcher ha släppt in mål.
Däremot hade man igår problem med effektiviteten, och det var väl därför man kände den där obehagliga känslan av att TFF skulle dyka upp med en chockkvittering i slutet (i stil med Norrköping eller Gefle hemma 2008). Vid flera tillfällen borde man punkterat matchen, kanske framför allt när Alexander Gerndt blev frispelad av Rasmus Jönsson och avslutade på målvakten. Eller när Erik Sundin prickade stolpen efter att ha tagit sig igenom i sitt pigga inhopp. Till exempel. HIF kom till hela 18 avslut, och många av dem kunde gått i mål, några borde gått i mål och ibland visade Victor Noring i bortamålet god klass.
******
På mittfältet fortsätter May Mahlangu att ställa en allvarlig fråga till Conny Karlsson. I tre raka matcher har han ersatt antingen en avstängd Gashi eller en avstängd Lantz. Han har varit bland de allra bästa på plan varje gång.
Nu på lördag är det dags för den mycket svåra bortamatchen mot Örebro Sport och då tvingas vår coach för första gången att välja bland tre centrala tvåvägsmittfältare av dokumenterat högsta allsvenska klass.
Ett angenämt val, kan tyckas. Men hur motiverar man för en spelare som gjort det så bra som May att han återigen får stå vid sidan? Hur petar man sin lagkapten (Lantz)? Hur bänkar man den spelare som hållit jämnast nivå i seriens bästa mittfält under allsvenskan 2010 (Gashi)?
Jag är glad att jag inte heter Conny Karlsson i dessa dagar.
******
De som hävdat att HIF inte har någon bredd i sin trupp motbevisades återigen igår. Inte nog med att May spelade som han gjorde, utan även Erik Wahlstedt gjorde det mycket stabilt i Markus Holgerssons frånvaro i en insats som han dessutom fick krydda med en assist. Och i mittförsvaret var Hannu Patronen återigen felfri när han fick chansen. Dessutom fick Erik Sundin göra ett inhopp, och var som vanligt energisk och ett ständigt orosmoment för motståndarförsvaret med sitt löpande.
Just när det gäller Patronen så har Conny Karlsson ytterligare en lite småklurig startelvenöt att knäcka. Joel Ekstrand har efter VM-uppehållet inte varit lika bra som i våras, och Patronen känns som en betydligt säkrare mittback idag än vad han var som ordinarie hösten 2008.
Vad gäller högerbacksplatsen är det dock ganska givet att Markus Holgersson kommer tillbaka. Han har växt under sommaren, och framför allt förbättrat spelet med boll. Wahlen får finna sig i att vara stand-in så länge Holgersson spelar som en av seriens bästa högerbackar.
******
Avslutningsvis, med risk för att basunera ut det uppenbara: Alexander Gerndt. HIF har hittat en riktig klassforward här, och även om jag är en mycket stor fan av den ettrige Erik Sundin så är det väl som Conny sa efter matchen igår: Gerndt har en bättre förstatouch. Och jag får tillägga att han är en mer komplett forward och en bättre avslutare. Han har inte riktigt Sundins frenesi, och bidrar inte lika mycket defensivt som den samme – men igår kände jag för första gången i årets allsvenska att HIF nog har det bästa anfallsparet i serien. Lägg till Sundin i leken, och vi har den bästa anfallsuppsättningen dessutom.
Det, i kombination med att stabiliteten från i våras verkar ha återkommit, talar för en höst som kan bli riktigt trevlig. Trots den hårda vinden igår och att Malmö verkar ha både hård vind i ryggen och ett lättare spelschema för säsongsavslutningen.
