Krönika: AIK har en identitetskris
Vi behöver samla alla finansiärer under ett och samma tak. Även de måste underkasta sig identiteten och den sportsliga visionen. Där alla är inne av samma orsak och som får ta del av samma förutsättningar.
Vi har alla en rätt klar bild av vad det är som gör att man är AIK. Alla av oss hävdar ju att vi föds in i det och skrattar gott åt en stackars krake som råkades födas in i det uppe i Arjeplog eller nere i Växjö. För en del av er kanske det är hur värdigt Sven Dahlqvist och Rolf Zetterlund prydde gamla nummer av AIK-Nytt på åttiotalet. Några är äldre än så och förknippar sin AIK-själ med Stockholm stadion och några refererar till den gamla Pioneer-skylten på Hovet som vrålade ”Have an Eargasm!”. Någon bodde på Södermalm och hade uppenbara problem med att identifiera sig med klubben som huserade där. Någon såg upp till de tuffa grabbarna med AIK:s tygmärke på armen på skolgården och älskade känslan av att vara fruktad. För en del räcker doften av den traditionellt usla varmkorven eller de omänskligt långa köerna till Råsundas toaletter. En av er tänker på bengaler och en annan på hur vi knäckte Thomas Ravelli varje gång han hade ryggen mot Norra stå. Många av er har ett förflutet eller är en del av ungdomsverksamheten och givetvis har det sin prägel i varför ni är AIK. ”Men Stuart Baxter och Champions league då?”. Jo, definitivt har även den gamle skottens framgångsrika sejour fostrat en del av er in i klubben. En sak är säker, vi har alla en alldeles egen historia kring vår tillhörighet och även om de alltid skilt sig åt så har ju ordet AIK alltid varit ett fundament för samhörighet.
”AIK- det räcker!” Så hette det förr. Men är det verkligen så idag?
Tiden har blivit 2010. Med handen på hjärtat, hur många av er känner egentligen igen er längre i AIK? Är korven lika lockande? Är känsloyttringarna vid mål lika euforiska nu som de var när Gary Sundgren, Mats Rubarth eller Ove Rubsamen gjorde dem? Känns sången lika kraftfullt och ärligt menad och är verkligen övertygelsen lika stark om att stunden på Råsunda är den där jag allra helst vill vara?
Jag vet inte själv längre. Jag har undrat en bra tid. Jag bor ett stenkast från Råsunda men har ibland förbannat svårt att motivera mig att ta mig dit. Inte för att jag är trött på AIK och inte för att jag är bekväm. Men för att jag inte vet om jag har lust längre. Doften är för unken. Känslan är för tom.
Vi har två val nu. VI har två val nu. Alla har två val nu. Antingen ser vi bakåt och pekar på hur vi hamnat här och vem som sett till att det blivit så. Det finns nämligen lika många skyldiga som historierna runt tillhörigheten. Eller så rannsakar vi oss, bordlägger och återbygger en gemensam vision mot vad vi vill att Allmänna Idrottsklubben ska vara och hur vi vill förmedla det i varje andetag i resten av våra liv. En identitet som rymmer allas historier och allas tillhörighet. En identitet där precis alla är villiga att underkasta sina egna intressen för.
För tiden är mogen och tidpunkten blir egentligen inte bättre. Vi var på väg redan 2005 och då blev degraderingen till Superettan ett obehagligt uppvaknade och för många en väg vi aldrig ville tvingas vandra igen. Vi står nu framför samma förbannade infart och undrar om vi åter tvingas kliva in. Aldrig mer sa vi. Aldrig mer.
Jag är övertygad om att vi måste kliva in igen. Men den här gången kanske vi kan vandra med betydligt lättare packning och på en rakare väg. Allt handlar om att säkra kontraktet. Med ett säkrat allsvenskt kontrakt inför 2011 så kommer förutsättningarna vara annorlunda och det förenklar givetvis arbetet mot visionen och förkortar åtminstone den sportsliga processen.
Jag förstår om ni tycker att kraven på styrelsens avgång kommer i ett mycket olämpligt skede. Men var annars kan en supporter påverka om inte på matcherna? Det sker på den plats och under den tid som är den mest centrala i supportrars liv och där man når flest människor som kan tänkas vara intresserade av det som sker i klubben. Kraven handlar också om att framföra en åsikt och om en organiserad skara människor med stadgar och medlemsregister i ryggen har en åsikt att styrelsens tid är kommen så har de rätt att framföra den i den ton och i den miljö de anser sig tjäna syftet bäst.
Ge laget energin att hålla sig kvar istället för att föra opinion!! Ja, i en perfekt värld så smakar broccoli choklad också. Vi vet alla hur omöjligt det var att framföra någon som helst kritik mot någon i AIK så länge vi var på väg mot ett SM-guld. Det är inte på något sätt möjligt att påverka eller informera AIK:s supportrar om oegentligheter när klubben sportsligt går som tåget. Det är ingen tillfällighet att kritiken mot styrelsen kommer nu. Det är heller ingen tillfällighet att kritiken mot de som framför kritiken kommer nu. Någon måste dö i den här klubben när vi inte vinner och det är en kultur som vi själva har skapat dels genom vår totala avsaknad av tålamod men också av skäl jag redogör för nedan. Åker vi ur så kommer styrelsen få gå på grund av att de som valt att vänta med kritiken plötsligt fått ett skäl. Då kommer den obarmhärtigt. Åker vi ur så är skadan redan skedd. Men ju tidigare som styrelsen lämnar sina platser till förfogande, visar självinsikt och ödmjukhet desto tidigare kan vi alla unisont sluta upp bakom laget som ska ge oss bränsle inför nystarten. Förtroendet är slut. Chanserna är borta. Det är dags nu.
Jag tror att vår egen bild av AIK som storklubb gör att vi ständigt urholkar vår identitet. Bristen på tålamod och samhörighet med någonting som ständigt hamnar under förändring skapar förvirring och ängslan. Kraven på att upprätthålla den bilden blir viktigare än allt annat och ibland glömmer vi att det är människor som ska utföra det vi törstar och längtar efter. AIK förändrar människor. Arbetsplatsen AIK förändrar människor. Styrelseuppdraget AIK förändrar människor. Därför att bristen på en tydlig identitet och vision skapar brist på tydligt ledarskap och där man som representant för klubben istället tvingas kämpa mot att tillgodose alla andras bild av AIK. Som om det inte räckte så står media, förbund och sponsorer och ställer sina krav.
Vi behöver en sportsligt långsiktig vision som förutsätts och stöds av en affärsmässigt driven styrelse som vet att AIK:s kärna är fotboll. Vi behöver i alla andemeningar vara en Fotbollsklubb och det betyder att det måste ätas, drickas, skitas och spys fotboll i vartenda beslut som tas. Vi behöver bygga ett AIK runt de människor som vi vill ha i klubben och som vi förknippar med den. Vi behöver forma en organisation utefter deras kompetens och personligheter istället för att skapa roller och behov efter människor som inte redan finns. Man kan aldrig ersätta en intern AIK-själ med en extern, för det existerar inte externa AIK-själar. Vi behöver bestämma oss för en stab som andas utav intern lojalitet inte bara till arbetet utan förbehållslöst också till varandra. Vi behöver teckna kontrakt och forma en vision som bekräftar att det handlar om ett livsverk och inte ett projekt.
Vi behöver samla alla finansiärer under ett och samma tak. Även de måste underkasta sig identiteten och den sportsliga visionen. Där alla är inne av samma orsak och som får ta del av samma förutsättningar. Där även fotbollsklubben AIK är med och betalar för att kunna skörda. Här måste även medlemmar och supportrar vara fast förvissade om att pengar som går från våra hjärtan går till det som gynnar fotbollen. Inte omotiverade ockerräntor, usel restaurangdrift eller inte heller böter kring våra arrangemang.
Ingen går fri från rannsakan. Även supportrarna måste få ett uppdrag. (Ja, även Firman Boys måste ges en uppgift, tro inget annat!). Organisera er och underkasta er! Om det betyder att ni får göra avkall på viktiga inslag i er kultur så måste ni ta steget. För det är AIK som alltid måste vara kulturen. Inte bengalerna, inte våldet runt arenorna men inte heller rätten att ständigt agera politiskt korrekt. Organisationen måste givetvis präglas av vår trettioåriga resa som företeelse och inte på något sätt sluta vara levande, krävande eller formad av och kring dem som utgör den. Det är ju inte en helt ny identitet vi måste ta till oss men en som samlar upp oss där vi är och alla de olikheter vi har kring vårt fanatiska engagemang. Vi får heller aldrig glömma det i sammanhanget, att vi just är fanatiker. Väldigt lite sker med sunt förnuft, logik eller distans till det man värdesätter högst i livet. För vissa kan det låta verklighetsfrämmande när en annan säger att de verkligen kan dö för AIK men för många är det en högst påtaglig känsla.
Vi har gjort oss av med viktiga fanbärare och det påverkar givetvis också bilden av en rätt ledarlös klubb. Det finns orsaker som gjort att de inte längre finns hos oss och orsakerna är säkert lika många som åsikterna kring dem. Stefan Söderberg, Tommy Söderberg, Johan Mjällby, Rikard Norling, Stuart Baxter, Nebojsa Novakovic, Dick Lidman och Ola Andersson. Alla var de AIK ut i fingerspetsarna. En klubb behöver sådana människor för att upprätthålla sin identitet. Interna själar kan aldrig ersättas av externa själar.
En annan orsak till identitetskrisen i klubben är att det pågår och har pågått en omfattande generationsväxling i AIK. Andra värderingar och referenser styr det visionära och det förhållningssätt man har gentemot omvärlden. Det betyder inte att AIK mister sin historia men det betyder inte heller att man måste leva kvar i den. AIK: s stadgar, värderingar och inte minst historia måste respekteras men moderniseras och revideras så att det passar den form, det samhälle och den vision klubben framledes står inför.
Jag tror att det är främst självbilden och bristen på tålamod som har fört oss till det vi blivit idag. Isärdraget, splittrat, ledarlöst och inte minst frustrerat. Vi törstar efter samhörighet och någon som åtminstone liknar det vi kände som AIK. Långsiktighet för mig handlar om förtroende. Vi måste ge människor vi tror på och som tror på oss den tiden, det mandatet och stödet att göra AIK till det vi alla kan tänka oss att vara en del av.
Det finns så mycket i denna situation som är infekterat. Det väcks misstankar, det väcks åtal och det väcks inte minst nya frågor för varje dag istället för svar. Oavsett vad och vem som bär skuld till uppkommen situation och den för salta soppan så är det bäst att hälla ut. Börja om. Min erfarenhet som kock har lärt mig att inte spä och sluta sockra. Det gör bara soppan till något som man till slut inte känner igen. Ta fram kastrullen på nytt och börja med buljongen. Buljongen i den här soppan är fotboll. Låt oss skapa en fotbollsklubb.
Vi kan börja med att ha färska lagerblad och hel kryddpeppar i korvspadet. Så enkelt blir man åtminstone bäst på korv i Sverige. Vi vill väl vara bäst på allt?
