Tävlingen - Bidrag 5 - Malmö är Skånes lag
Femte bidraget i tävlingen.
Ni röstar längst ner vid "Rejta denna artikel"
-----------
Min första MFF-match kom ganska sent i mitt liv, men det räckte med en match för att jag skulle vara fast, för att jag skulle vara himmelsblå ända in i själen. Och jag tror stenhårt på att man föds till MFF:are, det gjorde jag med, jag insåg det bara inte förrän min storebror bestämde att det var dags att introducera mig till världens bästa förening.
Det var en sensommardag och vi båda hade flyttat tillbaka till Malmö efter att ha spenderat några år på andra ställen. Brorsan hade fixat biljetter och jag visste inte riktigt vad jag hade att vänta – jag hade aldrig sett en match live förut. Jag klädde mig något efter vädret (som inte var särskilt himmelsblått) och när brorsan kom frågade jag honom vilka färger motståndarlaget hade för att vara säker på att jag inte hade fel färger på mig – vi skulle ju stå i klacken! – rött och blått, sa han, och jag tittade ner på mig själv och insåg att det var just de färgerna jag hade valt; och var redo att springa in igen och leta upp vad som helst.
Han sa att det var lugnt, Malmösupportrarna är inga våldsamma personer, och så hängde han på mig sin gamla slitna halsduk från slutet av 80-talet.
På plats fascinerades jag av mängden människor, av sångerna, av spelet, dock inte av regnet som började ösa ner ganska snabbt. Det var tydligt att detta inte var vilken match som helst. Någonstans i andra halvlek började det åska och blixtra och matchen avbröts under en period. Inte för att det hjälpte oss, vi stod på kortsidan och där finns som bekant inget tak. Matchen spelades till sist klart och jag vill mig minnas att den slutade oavgjort, 1-1.
Där och då, trots ovädret och resultatet, föddes den himmelsblå kärleken för mig, under en säsong som kröntes med ett SM-guld. Det gjorde ju knappast saken bättre, kärleken mindre självklar. Säsongerna därefter fick jag årskort i julklapp och gick på varenda match, inklusive några bortamatcher. Jag var lyckligast på jorden när det gick bra och sur som ett krusbär när det gick dåligt. Jag sjöng, hoppade och drog med folk, försökte introducera det som betydde så mycket för mig till alla andra. Jag sa stolt till alla som undrade att jag minsann var MFF:are och det var någonting alldeles extra, för det är Sveriges bästa fotbollsförening som bär världens vackraste färg.
Ett tag bodde jag i en lilavit medelstor stad i Spanien för att plugga. Där mitt i byn fanns en liten affär som hette ”Cielo Azul”, himmelsblå. Det var en stor tröst under en tid då Allsvenskan bara fanns på nätet och MFF skickade brev och sa att de saknade mig (det handlade naturligtvis om mina pengar, eftersom jag inte hade ett
årskort den säsongen då jag inte befann mig i Sverige) vilket värmde, men bara gjorde saknaden ännu större. Det pratas om en fantastisk liga därnere, men det var helt enkelt inte samma sak.
Det fanns också en medelålders spansk farbror på vår lokala sportbar som visste precis vad jag snackade om när jag sa att mitt favoritlag var Malmö FF. 1979, sa han, Nottingham Forest. Han gav mig ett leende och sa att vi borde vunnit den matchen.
Sedan min första säsong som himmelsblå har jag ständigt hävdat, ständigt trott, på laget, på färgen, på guld. Det är dags nu. Vi har väntat länge nog. För Malmö är Skånes lag, för hundra år sen tills idag.
------
Glöm inte att rösta!
Ni röstar längst ner vid "Rejta denna artikel"
------
Läs om tävlingen här
