Ur askan i elden – för di blåe liksom de gulblåe
Från guldeufori 2004 med Tom Prahl till en vandring i ingenmansland under sex år. Ett stolpskott från något riktigt stort i EM 2004 till en obehagligt dalande kurva för svensk landslagsfotboll under samma sex år. Är förbannelsen över 2010?
Degraderingen till superettan 1999 blev en gigantisk väckarklocka. Ett larm som fick alla inneboende krafter i den ljusblå föreningen att dra åt samma håll. Efter Hasse Borgs brandtal i filmen ”Blådårar 2” gick det inte att ta miste på att sejouren i den näst högsta serien skulle bli ettårig. Ur en kapsel från en annan galax klev också en viss Zlatan Ibrahimovic fram och har sedan dess ändrat svensk fotbollhistoria gång på gång.
Efter allsvensk uppgradering samma år slutade återkomsten med en nionde plats. Godkänt? Visst, men inte mer. Ett år med spel på lägre nivå satte sina spår. Kommande två säsonger visade dock att något riktigt bra var i vardande. Michael Andersson fick lämna organisationen och generalen tog vid. Tom Prahl hanterade guldletandet på bästa sätt. Efter en andra- och en tredjeplats 2002 respektive 2003 kulminerade sökandet året därpå när SM-tecknet återvände hem efter att ha levt i exil under 15 år.
Åsikterna går isär vad som skedde därefter. Styrelsen vet. Tom Prahl vet. Alla vet emellertid att det blev respass ur Champions League-kval et och en femteplats i allsvenskan året efter guldet. Den positiva trenden sedan fem år ruckades på ordentligt och föreningen irrade bort sig. Guldtränaren var inte välkommen längre men Djurgårdens dito från 2003 mottogs med öppna armar. Sören Åkeby gjorde antagligen sitt bästa men oj vilken frontalkollision.
Roland Nilsson gjorde ett anständigt lag av Gais. Tillsammans med Hans Gren fixades allsvenskt kontrakt och stabilitet i den högsta serien. Följetongen Rolle-Gren blev en riksangelägenhet när duon nappade på skånska locktoner . I oktober 2007 skrevs alla papper på och Himmelrikets kommentar till tränarbytet löd:
”Himmelriket hälsar Roland Nilsson välkommen till Malmö FF, och vi hoppas givetvis att den nye tränaren så snart som möjligt sätter i gång att piska lite liv i våra efterhand alltför bekväma spelare. Låt kvasten gå, Rolle! Och leta reda på lite karaktärsspelare som kämpar, sliter och drar. De har vi för få av just nu”.
Tack och lov hade Roland Nilsson en idé. En ideologi om hur föreningen skulle ta klivet in i framtiden. En föryngringsprocess inleddes och har sedan dess varit ett återkommande inslag i Rolles fotbollsfilosofi. Kombinerat med snabbt passningsspel, öm vårdnad om bollen och ett minimerande av långbollar har Roland Nilssons ljusblåa pussel snart lagts färdigt. Förhoppningsvis trycks den sista biten fast mot Mjällby den 7 november.
Jag älskar den filosofin. Har alltid gjort. Roland Nilsson visade på integritet och stod fast vid sin linje. Till och med när kritikerstormarna härjade som värst när placeringsmässiga framgångar uteblev under de två första åren. Tack Roland. Tack för att vi nu får bevittna yngre förmågors genomslagskraft tillsammans med ärrade ringrävars erfarenhet. En perfekt mix av pubertalitet och vintage.
I spanska Vigo, två år innan millennieskiftet, fick en ny konstellation förbundskaptener en minst sagt trög start. Tommy Söderberg och Lars Lagerbäck fick åka hem med 0-4 i bagaget. Visa av läxan mot Spanien påbörjades dock en mästerskapssaga som inte skulle ta slut förrän tio år senare.
Fem raka mästerskap är en oerhörd bedrift. Inget att hymla om. Det förtar dock inte det faktum att Sverige rasade nästan 30 placeringar på FIFAS världsrankning de kommande fem åren efter kvartsfinalförlusten mot Holland i EM 2004. Från plats 13 till plats 42. Ändå kvalificerade sig Sverige till både VM i Tyskland 2006 samt EM i Schweiz/Österrike två år senare. Hur går den ekvationen ihop?
I sex år hade herrar Lagerbäck och Söderberg kramat ut det bästa ur ett samspelt landslag. Vid två tillfällen snuddande nära att kopiera hysterin från VM 1994. Senegal 2002 och Holland 2004 satte med minsta möjliga marginal stopp för nya galenskaper i landet. Tommy Söderberg lämnade men Lars Lagerbäck kontrakterades på nytt. Nu med Roland Andersson vid sin sida.
Utvecklingen slog tyvärr dank. Generationsväxling ingick inte i Lars Lagerbäcks ordförråd. Nya influenser uteblev därmed och landslaget åldrades sakta men säkert. Endast vid ett par tillfällen sprattlade liket till, 1-0 mot Paraguay i huvudturneringen i Tyskland samt 2-0 hemma mot Spanien i kvalet till Schweiz/Österrike.
Till slut vilade all tilltro på en spelare. Och all kritik riktades mot samme spelare vid mindre bra insatser. Zlatan Ibrahimovic . Varför är han bra i klubblaget och inte i landslaget? Överskattad, pompös och spelar för sig själv. Många var åsikterna och jantelagen fick ytterligare vatten på sin kvarn.
Glädjen hos svensk fotbolls störste tynade stilla bort liksom resultaten för landslaget. Tyskland gjorde processen kort med naiva svenskar 2006. Spanien och Ryssland klädde av ett i sömmarna redan synat landslag för två år sedan. Zlatan Ibrahimovic tackade för sig och landslaget låg i spillror. Vägskälet var nått. Dags att byta inriktning. Tack för fem raka mästerskap Lars Lagerbäck. Jag menar det. Samtidigt som jag anser att 12 år på samma post, utan att egentligen förnya eller följa utvecklingen i världsfotbollen som ständigt förändras, är en alldeles för lång tid.
Välkommen Erik Hamrén och välkommen tillbaka Zlatan Ibrahimovic.
Både till landslaget och till Malmö.
