Historien om våra värsta rivaler
Ett viktigt derby stundar mot vad många tror vara vår ”traditionella ärkerival” Helsingborg. Så är det inte. Gästkrönikören Harald Perby utvecklar vad som varit vår ”ärkerival” med början i mitten av femtiotalet bland ett gäng småpågar på en gård nära det som skulle bli Stadion.
Vi små pågar drogs en efter en in av gänget stora pågar och fick frågan:
- E du blåe ellor e du gul?
Normalt var sådana situationer farliga, att svara fel kunde göra ont. Alla hade mer än en gång fått stryk av de stora pågarna och då särskilt jag som var spinkig och svag och lätt att ”pryla”. Fast nu var det inte farligt, de stora pågarna var inbördes splittrade och det fanns alltid någon som försvarade det mest menlösa småglin som höll på samma lag.
- Blåe, sa fyraåringen, min favoritfärg var just blå.
Bäste kompisen T gjorde samma val. Valet av lag klart även om jag hade en lindrigt dimmig uppfattning om allsvenskans existens vid den åldern.
- De e brae, sade majoriteten av de stora pågarna och vi gick fria medan några gulingar muttrade.
Det där med att ”pryla” småpågar var inte alltid helt lyckat. Bröderna S och B var bland de värsta fast de riskerade efterräkningar. Jag minns när deras far under ”morens” bistra uppsyn satt på en pall precis innanför dörren och hade lagt den ena galltjutande sonen på magen i knäet och dammade av hans ändalykt hårdhänt. Brodern väntade snyftande på sin tur, de var inte så stora och tuffa då. Vad de hade gjort den dagen vet jag inte, bestraffningen drabbade säkert inga oskyldiga men metoden är fel. Slagna barn slår andra barn.
I gul miljö
Dåtidens Malmö var en delad stad. De flesta var blå men det var ingen klar majoritet. Många bytte tillfälligt sida 1961 när under di gules äventyr i Cupvinnarcupen.
En svår period var mellan- och högstadierna. I min klass spelade flera med di gule, ingen av dem var bra nog för di blåe som ställde högre krav. Som svag, blå och usel på fotboll var det bara att hålla flabben. Jag var i klar minoritet. Bland de gulaste var R. Han spelade med ett av deras pojklag, var lagkapten i klasslaget, hade makten bland pågarna och var mycket begiven på mobbing. Han blev aldrig någonting inom fotbollen men ska ha blivit ICA-handlare någonstans (honom skulle jag än idag aldrig köpa köttfärs av).
Det var bara en från mina kvarter som blev något inom fotbollen. Lennart ”Lie” Larsson var juste, trevlig och di gules stora talang. Dessutom spelade han hockey för di blåe, på den tiden en häpnadsväckande kombination.
Di gule ramlar ur
Så länge di gule låg i allsvenskan var de ärkerivalen nummer ett. År 1962 ramlade de ut ackompanjerade av ett kraftigt snyftande på Sydsvenskans sportsidor. De bra spelarna försvann. ”Lie” hamnade tidigt, via Hässleholm och HBK, i Tyskland och på landslagets innermittfält. Conny Anderssons övergång till MFF 1971 bröt en gammal icke-värvningspakt och han satte ett ruskigt snyggt 1-0 första gången han rörde bollen i allsvenskan.
På Stadion på 60-talet
Veckopengen började räcka till täta besök på ståplats först 1964, av en ren slump precis i början på en drygt 25-årig storhetsperiod för di blåe. Jag vill minnas att det kostade en krona eller två för skolbarn. Det där med en klack med unga supporters fanns inte och motståndarsektion var något helt okänt. Unga och gamla och hemma- och bortasupporters stod blandade och harrejesses vad sura vi blev när folk bredvid jublade för bortalagets mål.
MFF var ett arbetarlag, di gule var ”finare folks” lag även om gränsen hade börjat luckras upp långt innan dess. Många på ståplats var medelålders män som hade hårda och slitsamma ”jubb” på Kockums, Addo, MAB & MYA, Cementa eller ”Strumpan” eller mängder av mindre verkstäder. Det var män som vid tolv års ålder börjat arbeta efter fem år i folkskola.
Sydsvenskan hade notiser om arbetare som gått i pension vid fyllda 67 år efter femtio år eller mer på samma företag, ibland utan att ha varit sjuka en enda dag. Det var födda och hade bott i stadens sedan länge bortrivna eller hårdrenoverade arbetarkvarter. Det var kvarter som jag som nyfiken tonåring från Slottsstaden gärna strövade igenom utan föräldrarnas vetskap och framför allt tillstånd. Det fanns en charm och ett ytligt drag av romantik, men i de sämsta delarna misär med trångboddhet, utedass, fukt och drag. Det finns mycket kritik mot miljonprogrammet men få tänker på vad det ersatte.
Männen arbetade sex dagar i veckan, lördag var halvdag. På söndagseftermiddagen gick de propert klädda ”po match”. Några hade med fickpluntan men andra blossade på en fet söndagscigarr och jag kom gång på gång hem rökförgiftad från ståplats. För gubbarna på ståplats var di gule något vederstyggligt. De var med och de förlät aldrig. Kom di gule på tal på läktaren kom det en frän sarkasm. Hatet satt inte lika hårt bland de yngre, när di gule hade chans att komma tillbaka var läktarstödet enormt. Många ville se två allsvenska lag i staden.
… den där Bosse Larsson
Bortamatcherna följdes via radions Sportextra som sände från och med första halvleks slut och vi väntade med spänning på att studion skulle lämna till den arena där di blåe spelade. Ibland kom det bara en studiokommentar. Den bästa minns jag nästan ordagrant:
- Det finns ingen som ställer till som mycket arbete för oss sportjournalister som den där Bosse Larsson. Nu har han gjort 2-0 för sitt Malmö FF.
Gissa en gång vem som hade gjort ”ittan” …
På Stadion följdes andra matcher på tavlan vid västra kortsidan. Varje gång tavlan vändes väntade vi nyfiket på att se vilka nya siffror som hängts upp. Fast resultaten kom inte innan Sportextra hade börjat på radion.
Tomrummet efter di gule
Med di gule i division 2 Södra Götaland, en av fyra serier under allsvenskan, fanns det ingen skånsk antagonist i serien. Det fanns ett lindansarlag uppe i Helsingborg som räddade kontraktet i sista eller näst sista omgången (några år var de bättre) men de var inget hot och levererade mestadels snällt och lydigt bra med poäng varje år. Det var ju lite gulligt att de fanns och vi var ledsna när de ramlade ur 1968.
Däremot hade Peking under 60-talet den mycket otrevliga ovanan att slå oss grundligt på Idrottsparken år ut och år in. Det hjälpte inte att de hade det lika svårt i Malmö. En förlust borta mot Peking i sista omgången bidrog till guldmissen 1964 när DIF vann på ett plusmål som tillkom efter den allsvenska historiens mest feldömda straff (ruffen skedde tre – fyra meter utanför straffområdet), det framgick tydligt av den enda kanalens gryniga svart-vita TV-bilder. Motståndare var IFK Göteborg - som än idag på sin hemsida framhåller att detta var en skandal!
En ny lukt i staden
En dag 1968 lägrade sig doften av snus och brännvin över Malmö sedan ett smockfullt extratåg inkommit med fotbollssupportrar ända från Växjö för att se de nyblivna allsvenskarna Öster på Stadion. Entusiastiska smålänningar intog staden och Malmö Stadion. Någon motståndarläktare fanns ju inte, skåningar och smålänningar satt och stod blandade på läktarna. Det fanns en och annan flagga eller banderoll men att supportrar kan klä sig i lagets färger var okänt.
Östers avancemang till allsvenskan var ingen överraskning. Klubben hade under den dynamiska Stig Svensson, pappa till Tommy, klättrat genom seriesystemet för att ett par år på raken stå på näsan i det allsvenska kvalet efter att lekt hem sin division 2-serie. Jag var förvarnad, vi tillbringade somrarna i Urshult, några mil söder om Kronobergsmetropolen, och de utmärkta sommarkompisarna bröderna Håkansson tjatade mycket om Öster.
Ett Östergäng hade platser nederst på övre sittplats. Varje gång deras lag gjorde något bra hoppade de upp med varsin skylt med en bokstav som bildade ”Heja Öster”. När MFF gjorde mål vände några skyltarna och då stod det ”Djävlar” och ståplats var väldigt imponerad, speciellt som de svor fyra gånger. Det var nog det enda tifot på Stadion under 1960-talet!
De behövde dock inte svära så mycket 1968, de vann sitt första guld redan debutsäsongen och en ny ärkerival var etablerad. I brist på skånska lag av klass kom nu smålänningarna att bli den sydsvenska rivalen och det talades om derby varje gång de kom till staden eller MFF for dit. Stämningen höll i sig länge och skärptes när bröderna Ravelli kom fram i Öster.
Den fulaste av de fula
Ett märkligt allsvenskt rekord är att det under tio år inte utdömdes en enda utvisning i allsvenskan. Rekordet är omöjligt att slå eftersom regeltillämpningen är hårdare och fler brott ger utvisning. Det var en oskriven regel att varnade spelare lugnade ner sig åtskilliga hekton och att domaren höjde ribban för dem. När Gösta ”Knivsta” Sandberg åkte ut 1964 och bröt rekordsviten blev det därför ett herrans liv i medierna. Att det var en DIFfare var dock ingen större överraskning, Järnkaminerna spelade hårt och ofta en bra bit över gränsen till det fula.
Det kulminerade 1970 med en match som bland oss som var där nämns som den fulaste som någonsin spelats på Malmö Stadion. Claes Cronqvist förtjänade fem – sex kort av olika färg för attacker på Bosse Larsson. CC gick outvisad av planen men det gjorde vare sig Krister Kristensson eller DIF-backen Willy Gummesson. Matchen slutade 0-0. Det var nog den sämsta insatsen av en domare på Stadion genom tiderna, till och med Stockholmspressen tog parti mot DIF. En stor skock åskådare stannade utanför arenan och skulle ”snacka” med domaren som smugglades ut med poliseskort.
I alla fall blev Djurgården under en lång tid det lag som många himmelsblå tyckte riktigt illa om. Den gruvliga revanschen kom året efter, det blev 6-0 efter det tidiga sjuttiotalets värsta utspelning på Stadion. Fast då hade Cronqvist flyttat hem till nyuppflyttade BOIS. Om någon tror att tillvaron var lättare med Landskrona i allsvenskan än med Trelleborg och Helsingborg, GLÖM DET, GLÖM DET. Sjuttiotalets derbyn var råfotboll med hårda smällar, fula kapningar och hätsk stämning.
BOIS och i synnerhet Cronqvist stod verkligen inte högt i kurs på Stadion. Vi jublade varje gång någon som hade släpat med en av dåtidens tunga transistorradior till ståplats rapporterade att han åkt ut. Det var ganska ofta, han delar det allsvenska rekordet med Mats Rubarth med sju utvisningar men ”vinner på poäng” eftersom det var mycket svårare att åka ut förr.
Storlagets pånyttfödelse
IFK Göteborg förde mestadels en ganska undanskymd tillvaro under 60-talet för att blomma ut med ett guld 1969. Direkt efter det drattade de ner i division 2. Supportrarna stormade planen i sista omgången och försökte avverka målstolparna på Eyravallen (men den gången satt de fast). Det var det året tre lag från Göteborg hamnade i botten. ÖIS var minst uselt och klarade sig kvar. Den staden var inte i någon form någon rival till MFF då.
Blåvitt sov en törnrosasömn i division 2 till och med 1976. Det var dock en väl rustad klubb som kom upp. MFF dominerade serien men Göteborg dominerade slutspelen som förbundet hittat på. Båda konkurrerade om att vara Sveriges bästa klubb och båda hade internationella ambitioner. Rivaliteten var given och förstärktes av bröderna Ravellis flytt. Blåvitt blev utan tvivel 1980-talets ärkerival för oss himmelsblå.
Ett viktigt slutord
Det gulliga lindansarlaget huserade länge i lägre divisioner och återkom först 1993 varefter en tråkig fiendskap har uppstått. Det är inte längre sedan Helsingborg blev ärkerivalen sedan urminnes tid.
Den här krönikan har hamnat om så svårhanterade känslor som ilska och avsky som ibland har suttit djupt. Där bör det stanna, våld och hat hör definitivt inte hemma i närheten av fotbollen. Något så urbota dumt som våld mellan fotbollssupporters visste vi inget om i Malmö förr i tiden och det borde bli så åter. Tänk på det när ni ”går po match” på onsdag!
