Måndag morgon: På onsdag
"Agon Larssons bortavaro, och troligtvis superdanskens likaså, är inte helt optimalt, om jag ska ta till en underdrift. Jag vill emellertid tro att Roland Nilsson har en hel kortlek av äss i sina overallärmar."
Vi befinner oss mittemellan två matcher. Som supporter till Malmö FF har man den här säsongen så sakteliga vant sig vid att det mittemellan två matcher är det samma som mittemellan två segrar. Vinsterna och den sköna känslan därpå har blivit ett habitualtillstånd. Fram tills nu.
De tappade poängen i Åtvidaberg kom som en smäll på käften (fast mer öppen handflata än knyten näve, om jag ska vara ärlig) och var ett bryskt uppvaknande. Om än att jag hade intalat mig att det inte skulle bli en lätt match, så visade det sig att jag innerst inne hade lyssnat på alla som berättade och skrev att lördagens match var en slags uppvärmning till matchen som betyder något. Den på onsdag.
Vi sa att självklart är inte Åtvidaberg usla, men herregud, kolla på laget! Vi sa att deras stjärna var en spelare som fick en (1) säsong i MFF, men sen fick lämna för att han inte platsade. Ibland säger man så mycket att man tror på det, även om man borde ha insett att vi efter alla dessa magra år ska hålla Ödmjukheten hårt i handen.
Förvisso hade ju spelarna sagt att det var fullt fokus på Åtvidaberg och inte på Helsingborg. Daniel Andersson berättade det för Himmelriket i en intervju. Roland Nilsson sa det. Spelare utanför startelvan, Pontus Jansson och Jasmin Sudic, höll med. Jiloan Hamad något liknande i en intervju någonstans, fast jag inte minns var.
Men det är klart, vad skulle de ha sagt? Och jag inbillar mig ingenting annat än att de verkligen försökte ha bara Åtvidaberg i tankarna, men som Daniel sa: ”Alla kompisar, alla journalister, alla fans pratar i princip bara om den matchen. Som om Åtvidabergsmatchen inte finns.”
Spelarna är inte mer än människor, och kanske smög det sig in en känsla av att ta det lite lugnare mot Åtvidaberg, inte riskera onödiga varningar, inte bli skadad – för vem vill väl missa årets match?
Som vanligt när man planerar något tenderar det att bli skit av alltihop. För varningar och utvisningar kom (med oerhört benägen hjälp av domaren), att ta det lite lugnare straffade sig och det straffade sig så mycket att när det var dags att sätta fart igen var det nästan för sent, då var det inte så lätt att göra det laget vanligtvis är bra på – hålla hög fart och genomföra 90 minuter med passningsskicklighet. Till slut fick vi vara glada för en poäng.
Vi kan fortfarande säga, och jag har gjort det åtskilliga gånger sen i lördags, att vi är serieledare. För Malmö FF leder onekligen serien och gör det åtminstone fram till onsdag kväll runt 22.00, då månen enligt almanackan ska bli full.
Idag när jag sitter här vid köksbordet med en mugg te och ser grannarna vakna mår jag rätt bra. I lördags däremot - tyngd. När jag satt och försökte koncentrera mig på Zlatans debut i Milan-tröjan och allt som oftast tittade ut genom fönstret (sådär som man gör när man är lite... ledsen?) tyckte jag att regnet som föll innehöll så mycket symbolik att om jag hade hetat Marcus Birro skulle jag ha skrivit en dikt om det. Jag avundades alla som höll uppe optimismen.
Agon Larssons bortavaro, och troligtvis superdanskens likaså, är inte helt optimalt, om jag ska ta till en underdrift. Jag vill emellertid tro att Roland Nilsson har en hel kortlek av äss i sina overallärmar. Jag vill också tro att spelet som vi såg i lördags var en tillfällighet. En fråga om inställning som inte får hända, men som händer större spelare än de som för tillfället representerar Malmö FF. Det räcker att se samma kväll hur Zlatans Milan förlorar, för att inte tala om Barcelona hemma mot Hercules.
Jag pumpar mig nu full av lika delar ceylon-te och optimism. Jag gläds åt att Wilton Figueiredo är tillbaka, vilket är ett faktum som inte nog med emfas kan betonas. Han och Ivo på centrala mittfältet kan vara en nyckel till seger. På topp får de som nu spelar, får jag gissa på Guille och Dardan, göra minst ett mål och sen får försvaret göra noll misstag.
Vägen mot guldet fortsätter således. Det blev i Östergötland ett gupp på vägen, och det kan bli fler sådana framöver, men vi är fortfarande serieledare. På onsdag kväll runt klockan 22.00 ska jag titta upp på den fulla månen och jag hoppas och tror att jag kommer att le och skratta med den. För att Malmö FF fortfarande leder Allsvenskan. Även om inte serien avgörs just då är det (och det känner ni till) oerhört mycket som står på spel. Så med risk för att några ur begåvningsreserven kan misstolka skriver jag det ändå: Piska HIF!
Framåt Malmö!
