I was born to love...
Matcherna rullar på. Det går med en rasande fart och vi är nu väldigt nära årets mest omtalade match i Allsvenskan. Innan klockan slagit tolv inatt så är den till och med över. Någon mer än jag som känner rysningarna? Jag kommer dock inte kunna visa närvaro på Stadion ikväll. Det enda sättet att visa att jag är en trovärdig supporter ändå är just nu genom att skriva, som jag också har en stor passion till.
Sen jag fick bekräftat från ett stort antal himmelsblå själar att jag är välkommen in i den stora familjen i söder, har jag levt med ett ständigt leende stora delar av veckorna. Även på grå vardag när molnen hänger tunga över mig. För jag är medveten om att min himmel alltid är blå.
När jag tar upp min almanacka ur skolväskan, får jag en go känsla i magen, då jag ser framsidan som är klädd i klubbmärket. Jag sitter gärna och glimtar på almanackan i klassrummet när jag söker energi och inspiration. Det händer ofta att jag fastnar med blicken och drömmer mig bort. Bort till Malmö, ett packat Stadion, ett grymt tifo och en jublande publik. Mitt i allt detta står jag. Tillsammans med den stora familjen och stöttar vårat lag. Men så...är jag tillbaka i klassrummet igen. Inser att allt bara var vanligt dagdrömmande. Något som ofta väcker en jobbig abstinens.
”Jag älskar dig så mycket att jag hatar mig”. Dessa ord av en icke-värd-att-bli-nämnd-här-artist dyker gärna upp i mitt huvud när abstinensen är som störst. Ett olägligt och irriterande begär. Jag älskar Malmö FF. Jag är lycklig med Malmö FF. Men jag hatar hopplösheten som väcks när jag inte får min dos av himmelsblått som jag vill ha. När den himmelsblå själen inom mig blir undernärd.
Jag tror inte att min abstinens kommer vara lindrigare när jag ikväll sätter mig framför tv:n i ett tomt vardagsrum. Då är det dags. The D-day - Dagen med stort D - Derbydagen. Slaget om Skåne. Säsongens mest omtalade match. Malmö FF mot Helsingb...Jag behöver inte lägga energi på att säga mer. Onödigt. Alla vet vad jag talar om. Om man är det minsta intresserad av svensk fotboll kan man inte ha missat detta. Stadion kommer fyllas till varenda kvadrat centimeter. Ett under till tifo kommer som vanligt pryda läktarna. Fast denna gång tror jag på något extra exceptionellt. Mina förväntningar är skyhöga. Fast jag är rädd att abstinensen blandad med en gnagande ångest och avundsjuka kommer dra ner på känslan.
Jag kunde ha varit där. Jag hade två biljetter bokade till mig. Planerna att åka till Malmö på Onsdag fanns. Men mitt i en vecka bland ett flertal träningar, musikal föreställningar och plugg är det inte lätt för en högstadieelev att ge sig av på en resa på närmare 200 mil på två dagar. Särskilt inte själv. Så dessa planer skrotades. Istället har en värdig vinnare av en väldigt bra skrivartävling på Himmelriket biljetterna i sin hand och jag kommer sitta uppkrupen i en fåtölj istället. Uppgivet kommer jag sitta och jämföra mitt tomma vardagsrum med bilderna på TV. Jag längtar lika mycket som jag gruvar mig. Men det är bara att bita ihop. Jag kommer ju ändå ha möjlighet att se matchen. Det är inte alla gånger.
Hur ska då pjäserna ställas upp på brädet för att Rolle ska kunna få ropa "Shack matt!" mot det rödblå båset ikväll efter att pipan ljudit för sista gången? Ja, det är ju Rolles egen uppgift att klura ut det. Men spekulationerna är många när avstängningar och skador drar ner på möjligheterna.
Det ska bli spännande att se hur startelvan kommer att forma sig när varken Mehmeti eller Larsson finns som alternativ offensivt. Mycket tråkigt. Men jag ställer mig ändå positiv till nya möjligheter och formationer. Dörren är öppen Rolle! Vår trupp är bred. Nyckelspelarna finns på mitten-mitten. Ivo och Wilton.Jag tror att spelet kommer att grundas där och att det vore vansinne att rubba någon av dessa två. Kantspelet med bland andra Ricardinho och Hamad kommer likväl spela en stor roll i det hela. Sen skadar det ju inte att vi har en av Sveriges absolut främsta målvakter mellan stolparna och en kapten att känna oss trygga med på defensiven. Detta skall gå. Framåt Malmö!
Till sist tänkte jag få komma med en sån där slutkläm. Jag har faktiskt gjort upptäckter under året.
Jag har nämligen aldrig insett varför mina ögon är blå. Jag är brunett och min hy har en god förmåga att bli brun på sommaren. Blå ögon blir liksom ologiskt till dessa starka pigment. Men nu har jag fått svaret till mina ögons blåa färg. Malmö FF måste ju ha varit en självklarhet för mig redan när jag föddes. Jag har bara haft problem att förstå det. Men nu är det mer uppenbart än någonsin och om jag tänker efter så är mina ögon till och med himmelsblå. I was born to love...Malmö FF.
Hoppas nu att vi ses på Grimsta IP den 31:a oktober när Malmö FF möter BP. Jag ska dit! På min första match.( Ska försöka att skaffa mig en MFF-halsduk tills dess.) Veckan efter tar jag tåget tillsammans med min ena bror, till Malmö och ser vårt lag möta Mjällby i säsongens sista match. Förhoppningsvis får jag fira guldet där och då. Tackar er alla som givit mig denna möjlighet. Men en match i taget. Fokus på ikväll. Jag finns på plats framför tv:n. Men i tankarna så är jag på Stadion.
Guldet ska him!
