CHANS
En berättelse i elva delar av HANS SJÖBERG. Del 7: England P – Sverige P, maj 1976.
Läs även del 6.
Jag slutade med fotboll 1976, 16 år gammal. Jag hade aldrig sådana ambitioner som min vän Kjell Hansson hade. Han tyckte jag var dum som kastade bort allting och såg bekymrat på mig när han mötte mina nya vänner och märkte vad vi höll på med. Allting förändrades så snabbt. Full snurr. En Fest För Livet. Det var bara det. Ingenting annat, ingenting mer. Jag tog vara på kickarna som kom i min väg. Kjelle satte sina målchanser.
Det är i maj 1976. Alla pratar om Kjelle. Han är i England och ska spela landskamp. Pojklandslaget spelar mot England i London. Det är det största som någonsin har hänt. Wille hade alltid sagt att om någon av oss någonsin kom med i landslaget så skulle han komma, var matchen än spelades, så Gertrud tar från livförsäkringspengarna och köper två flygbiljetter från Arlanda till London. En till henne och en till mig.
Det är inte på Wembley, men det är en stor arena i en annan del av stan. "Selhurst Park." Det är inte mycket folk. Det hade blivit fullsatt på söderstadion med Kjelle i blågult! Nu är det nationalsång. George Best är där och ställer upp på fotografier för något PR-jippo. England P - Sverige P. Där nere är han! Yes! Min vän Kjell Hansson! Matchen drar igång i högt tempo. Engelsmännen drar igång i högt tempo. Engelsmännen spelar som de spelar i Tipsextra: upp med bollen, inlägg, nick. De är snabbare och hårdare än svenskarna. Kjelle spelar på topp med nummer 10 på ryggen. Han tar för sig. Han är inte rädd! Men han får inga bollar. Gertrud skriker gällt varje gång bollen är i närheten av honom. England gör 1-0. Kjelle ser helt vild ut i ögonen. Jag hade velat vara med där nere. Han är för ensam. Ge honom en enda jävla chans så sitter den där. Hörna för Sverige. De engelska mittbackarna nickar lätt undan, men Kjelle har dragit sig snett bakåt och bollen går i en båge rakt emot honom. Jag reser mig, Gertrud tar om min arm. Han tar den direkt på volley. Målvakten hinner inte reagera. Bollen går i ribban och in. Det är mål.
På kvällen, när Gertrud gått upp och lagt sig på hotellet, sitter Kjelle och jag kvar en stund på puben. Jag beställer en öl, han dricker apelsinjuice. Jag dricker upp och tar en till och blir lite full och säger att här sitter vi på en pub i London, två grabbar från Åsögatan. Jag trivs. Kjelle frågar varför jag måste dricka och ber mig ta det lugnt. "Men jag tycker om det. Allting känns bra. Vi måste fira, matchen, ditt mål!" Vi sitter tysta en stund. Han ska åka med planet hem i morgon, men det känns som om vi håller på att ta farväl.
Det blev en liten notis i DN. "1-1 mot England i London, målskytt Kjell Hansson, Hammarby." Jag har klippet kvar. Jag tittar på det ibland för att komma ihåg hur det var och se att det faktiskt är sant. Jag var i London med min farmor och såg min bäste vän göra mål i pojklandslaget. Det är gult och trasigt, som om det var 100 år sedan. Märkligt. Jag behöver bara blunda, så är jag tillbaka. Det känns som alldeles nyss.
Nästa söndag: Sverige-Västtyskland, april 1978.
Läs del 8 här.
