CHANS
En berättelse i elva delar av HANS SJÖBERG. Del 8: Sverige - Västtyskland, april 1978.
Läs även del 7.
När barndomen är slut så borde det komma någon med något slags intyg eller kort: "Varsågod, nu är du vuxen. Här är instruktionsboken. Lycka till". Men jag bara bytte kläder, flyttade och improviserade mig fram. Som i fotboll! Man gör en dragning och så händer det någonting och man vet inte vad. Plötsligt har det redan hänt. Det var enklare förr, när man alltid kunde slänga in en passning i mitten, för man visste att där någonstans fanns Kjelle.
Det är i april 1978. Alla vet att Kenta Ohlsson borde ha varit given i landslaget de senaste tio åren. Det är bara en illvillig förbundskapten som hållit honom utanför laget. När han nu äntligen ska få sin chans, 30 år gammal, i landskampen mot Västtyskland på Råsunda, då måste man bara vara där. Min vän Kjell Hansson fixar biljetter. Jag kommer hem. Bor hos Gertrud. Det ordnar sig med pengar.
Kjelle säger att tränaren sagt att det kanske blir A-truppen snart. Vi sitter på läktaren. Det har gått bra i juniorlaget och om Janne Sjöström lägger av så kan det bli en plats ledig. Jag säger att det inte finns någonting som kan stoppa honom. Minns du? Förra gången var vi bollkallar. Nu sitter vi här. Nästa gång finns du med i laget. Det börjar nu. Kenta Ohlsson är med. Han spelar till höger, någonstans mellan kedja och mittfält. Nu har han en landskamp och det kan ingen ta ifrån honom. Tyskarna gör 1-0, Ronnie Hellström är chanslös. 1-1, självmål. "Kom igen Kenta!" Han är inte riktigt som vanligt. Han har ett skott över. Han ser sorgsen ut. På andra kanten spelar Benny Wendt. Han är inte i närheten av Kentas talang, men han satsar allt i varje närkamp, spelar hårt, hänsynslöst, effektivt. I andra halvlek gör Lennart "Lie" Larsson två mål. I 73: e minuten byts Kenta ut, mot Torbjörn Nilsson. Sverige vinner. 3-1. Det ser bra ut inför VM. Alla är överens om att Kenta Ohlsson säkert får fler chanser och kommer med i truppen. Dålig var han ju inte.
Kjelle är irriterad efteråt. "En chans, man har en chans, och då måste man ta den!", säger han. "Kenta” var inte dålig, men han tog inte chansen att visa alla att han är bäst. Vi vet det. Men vad hjälper det? Vi vet att han kan göra saker med bollen som ingen annan kan. Men det var i kväll som han skulle ha visat alla andra. Alla andra i hela jävla världen".
Jag tror säkert att Kenneth "Kenta" Ohlsson har gått igenom den där landskampen i sina tankar tusentals gånger. Han var inte dålig, men han var inte så bra som han kan vara. Det blev inget VM, inga fler landskamper. Varför spelade han inte ut? Jag känner igen mig. Varför sa man inte det där man tänkte att man skulle säga, till kvinnan som man trodde att man älskade, den där försommaren för många år sedan?
Då kanske allting hade blivit annorlunda. Varför lät jag bara saker hända?
Nästa söndag: Hammarby B-Halmstad J, oktober 1980.
Läs del 9 här.
