CHANS
En berättelse i elva delar av HANS SJÖBERG. Del 10: Hammarby - IFK Göteborg, november 1982.
Läs även del 9.
Kanske är det så här: vissa (jag till exempel) åker en stor bred motorväg. Vidare, vidare. Man ser saker passera, stannar en stund, vinkar. Man säger: "Glöm mig inte!" Andra (Kjell till exempel) åker hela tiden i samma rondell och väntar på att rätt avtagsväg ska komma. Eller ha de hittat rätt redan från början? Tänk att sitta där bara på en blå häst i en karusell och vara lycklig i ett evigt tivoli. Fast jorden är ju rund. Min motorväg måste väl också leda tillbaka hem till sist?
Det är SM-final! Match nummer två, Hammarby-IFK Göteborg, november 1982. Det trodde jag aldrig! Jag träffar en massa gamla bekanta. Alla tror jag har kommit hem bara för matchen och det får de gärna tro, men jag håller på att skilja mig och ska väl gifta mig igen och behövde komma bort. Få lite lugn och ro. Kjell är där. Kjelle! Hej! Han har fixat biljetter. Jag är i gång. Ska du ha? Nej, inte Kjell, inte du. Du tränar ju! I vilken division spelar du nu? Trean? Hur mår knäna? Drömmen om att bli upptäckt lever!
Solen är kall och skarp. Det blir långa skuggor. Här har jag varit förut. Hammarby har slagit Göteborg, 2-1, i första matchen borta. Peter Gerhardsson avgjorde. Honom har du spelat med, Kjelle! I B-laget. Innan han blev stor. Jag är helt säker på att det blir SM-guld nu. Här hemma på Söderstadion tappar vi aldrig den här chansen. Det är folk överallt. Publikrekord! Förväntan. Men de är tysta för att vara så många. Det är oro i luften. Tänk om vi ramlar på mållinjen! Nej, det blir bra. Var inte rädda. Det ordnar jag. Jag lovar! Lita på mig!
Kjell ber mig att vara tyst en stund. Han är sammanbiten. Spänd. Han säger: ”Det är inte en av dina vanliga fester det här, Jonny. Det här handlar om någonting annat. Minns du? ”Nacka” och ”Kocken” och din farfar och alla gubbarna på fiket? Och se dig omkring. Det är samma plats. Här har vi suttit fan så många gånger och vi har sprungit därnere på gräset och drömt om att få vara med om just en sån här dag. Titta nu springer de in. Vårt lag. Där är ”Kenta” Ohlsson. Titta noga, så ser en hjälte ut. Det kommer aldrig att komma någon som han igen. Han var med i laget när vi såg Hammarby spela första gången för 15 år sen och han är kvar ännu. Jag hade gett vad som helst för att få vara med därnere. Vad som helst. Men jag är så jävla stolt bara över att få sitta här och se dem spela”.
Det blev 3-1 till Göteborg och de tog guldet med sig hem. Jag minns inte så mycket av matchen. Men det var aldrig riktigt nära. Plötsligt var Göteborg så mycket bättre, som om inte Hammarby vågade vinna för att någonting skulle gå förlorat då. Vad? Alla var mycket tyst efteråt. Vi hyllade mästarna och våra silvermedaljörer med mycket värme och värdighet. Men det var ändå tyst. Inuti. Eller var det bara jag som kände så?
Nästa söndag: Hammarby-Öster, oktober 1988.
Läs del 11 här.
