En helt annan auktoritet

Söndag den 21 oktober är den dag som för all framtid kommer att ha en speciell innebörd för alla oss Hammarby:are. Det är dagen då vi fick en helt annan auktoritet.

Det märkliga med den här dagen var att jag trots den stora betydelsen kände mig helt lugn. Varför? – Jo, för jag var inte riktigt säker på om jag ville vinna. Det fanns både en önskan om att vinna och en önskan om att förlora. Jag tror det beror på rädslan av att än en gång satsa allt, känslomässigt, på ett kort och sedan stå där med brallorna nere.

1982 hade jag specialbeställt en grönvit Princestårta men texten ”Bajen – Guld 1982”. Den placerade jag stolt under träbänken jag satt på och där fick den förbli, för som alla vet torskade vi mot Göteborg det året med 1-3 och därför behövde tårtkartongen aldrig öppnas. Istället öppnade sig den stora tomheten och det blev till att ta sig till Kvarnen och dricka gravöl istället.

Nu satt vi på Söderstadion igen, nitton år senare, en del av oss med lite rundare mage men med mycket mera livserfarenhet. Många av de gamla Bajarna jag lärt känna har liksom jag själv levt på att drömma om det ouppnåeliga. Drömmen om att en gång i livet få vara med om att uppleva en allsvensk serieseger i fotboll. Den STORA ynnesten att få vara på plats när Hammarby vinner en titel. Hur skulle det kännas?
Vi som alltid varit avundsjuka på dem som är så pass gamla att de fått vara med om Hammarby hockeys storhetstid på fyrtiotalet.
Men rädslan för att än en gång tvingas bita i det sura äpplet fick den märkliga inverkan att jag medvetet börja peppa mig själv om att en förlust och missad serieseger nog skulle vara bra för Bajen. Nu efteråt låter det inte klokt, men som sagt, det berodde enbart på att det vid en eventuell missad serieseger skulle kunna vara möjligt att fortsätta fungera och att orka kliva ur sängen innan jul.
Nu lyckades vi och det är så fantastiskt och imponerande att jag fortfarande går omkring och småflinar lite för mig själv. Inte så att det syns utåt, utan det är mera en osynlig TA HELA VÄRLDEN I FAMN I EN ENDA GIGANTISK KRAM känsla.

När domaren blåste av matchen den 21 oktober, var det mera en känsla av panik och rädsla som sköljde över mig istället för lycka och glädje.
- Varför i helvete blåser han av matchen en minut för tidigt! Kan någon lämna in en protest? Kommer vi få höra om det här hela hösten?

Det var min omedelbara tanke. Jag såg inte ens spelarna på planen när Karl-Erik Nilsson satte pipan i mun. Då tittade jag på tidtavlan och konstaterade förtvivlat att det var lite mindre än en minut kvar. Jag hörde inte ens när domaren blåste i sin pipa.
Men sedan hände allt på en gång. Folk rusade ut på planen. Det ringde i mobiltelefon (men jag svarade inte). Jag ställde mig upp och tog min dotter hårt i handen. Tittade runt omkring och fick hastigt se att Peter Berggren och Jensa stod snett till höger om mig en bänkrad ovanför. Peter Berggren var överlycklig. Jensa var mer sammanbiten, men som hans ögon glänste. Jag hade verkligen unnat dem bägge att vara nere på planen i denna stund.

Lite bortom mig stod fiskhandlaren och skrek ut sin glädje rakt ut. Han som alltid lämnar sin plats när domaren blåser straff för Bajen, han vågar nämligen inte kolla.
Efter en lång stund av hejdlös glädje och vrålande, säger han plötsligt utan förvarning.
- Det här är den lyckligaste dagen i mitt liv!

Samtidigt som han står med armarna rakt ut i luften, som i ett försök att tillbedja de fotbollsgudar som bergsäkert fanns på Söderstadion denna afton. Plötsligt stelnar han till och tittar ner på sin femtonåriga dotter som står bredvid. Han blev tvärtyst i en hundradelssekund och jag vet vad han tänker och jag vet var han tänker säga. Fast det tar lite tid. Och så säger han långsamt med sin skrovliga röst och med mycket kärlek och värme:
- Ja, jag var förstås lycklig när du föddes också lilla gumman.

Hon tittade sin pappa djupt in i ögonen och sa sedan mycket moget och förstående:
- Det är lugnt pappa, det är lugnt…

Det är så vackert att jag måste svälja hårt och sedan krama om min egen dotter.
I samma stund strömmar Mike Scotts sångröst ur högtalarna på Söderstadion och jag hinner snabbt tänka att detta är för mycket. Hur i helvete kan låten ”Too close to heaven” spelas. Detta är nästan för mycket.
Plattan kom ju ut för bara en månad sedan. Jag minns att jag då tyckte det skulle vara en fantastisk låt att spela om vi skulle torska hela skiten. Men den funkade precis lika bra idag när vi fick en helt annan auktoritet.

I den här vevan ringer min ex. fru och undrade var vi var någonstans. Vi hade kommit överens om att hon skulle komma och hämta vår dotter, om Hammarby vann idag, eftersom jag då räknade med att ta mig till Kvarnen och fira denna kväll. Att det skulle bli ganska sent rådde det inga tvivel om. Hon berättade att hon stod på B läktaren alldeles i närheten av Lasse Anrell. Då berättade jag lugnt och sansat, eller rättare sagt, skrek i mobilen för att överrösta alla lyckliga runt omkring mig, att vi stod på E sektionen så hon måste ta sig hit.

Det blev en fantastisk kväll på Kvarnen. Där man plockat bort alla bord för att det skulle gå in så många som möjligt. Mobilen blippade in grattis SMS hela tiden och för att få fira i fred med mina vänner blir jag tillslut tvungen att stänga av telefonen. Alla bjöd alla på bärs och det var inte lång stund som någon fick stå utan något drickbart. Sammanhållningen var total. Lite orolig var jag över att inte orka fira tillräckligt mycket. På vilken firarskala låg den lägre gränsen. Skulle det vare sex öl mer än vanligt eller sextiotre kramar i timmen, eller fjorton sånger i halvtimmen. Ja, jag vet inte?
Under ett kort ögonblick funderade jag över hur jag skulle klä mig i morgondagens cementkeps.

Det här skulle bara bli en kort inledning på Lasse Anrells krönikor som han skrev i de två senaste numren av Aftonbladets bilaga ”Söndag”. Den blev lite längre än det var tänkt.
Även han noterade att det spelades Waterboys på Söderstadion denna fantastiska söndag.
Nu är jag väldigt glad över att berätta att Lasse Anrell givit Söderst@dion tillstånd att publicera hans två underbara krönikor, ”Att komma för nära himlen” och ”När Hammarby miste oskulden”.

Jag har även lyckas spåra mannen som såg till att det spelades Waterboys ur högtalarna på Söderstadion denna dag och därmed såg till att vi fick ett soundtrack till vår första allsvenska serieseger. Det var väldigt enkelt.
- Vem det är?

Det får han berätta själv någon gång, om han vill. Men tack vare det fick vi en låt att koppla till dagen då vi fick en annan auktoritet.

Läs Lasse Anrells första krönika "Att komma för nära himlen" den finns här.

Gott nytt år!

LåN2001-12-26 23:50:00

Fler artiklar om Hammarby

Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö
Inför Hammarby - Malmö