När Hammarby miste oskulden

Söderst@dion är glada över att Lasse Anrell givit sitt tillstånd till att få publicera två underbara krönikor från Aftonbladets bilaga "Söndag". Del Två.

Den 21 oktober vann Hammarby SM-guld i fotboll och jag vaknade en dag och några öl senare och såg plötsligt mig själv intervjuad i tv. Jag lät inte stram. Jag försökte förklara känslan av att vara på väg till en match där man kanske äntligen skulle vinna. Jag sa att det kändes på nåt sätt som för många år sen i nån dunkel pubertetsperiod av ens liv. Man var på väg till en tjej och man visste – man hade tillåtits ana – att den här kvällen skulle man nog göra sin sexdebut, hånglet hade gått så långt så att det var dags. Man anade att det skulle ske just den här kvällen och att det skulle vara alldeles fantastiskt men man hade ingen aning om h u r det skulle kännas. Man visste bara att det skulle vara stort och att det skulle förändra ens liv… på något sätt.
Man anade att det nog skulle försätta en nära himlen. Kanske för nära himlen.
Too close to heaven… som Waterboys sjöng den där dagen när hammarby verkligen vunnit.

Och i tv den här morgonen försökte jag förklara att det nog var så ungefär och Bodell sa att ja, absolut jag håller verkligen med dej, det är precis så det kommer att kännas och på slutet darrar man bara… precis som den gången när man förlorade oskulden… höhö.
Själv tänkte jag tillbaka till 1982 när jag som ung redigerare på Aftonbladets centralredaktion skickades ut för att skildra SM-finalen nummer två mellan Hammarby-IFK Göteborg på Söderstadion och jag tog fram artikeln och läste och det handlade om musik redan då:
”Hägersten Hot Heaven var naturligtvis mäktiga ändå. Och världens största –för att inte säga bästa– kör och rytmsektioner stöttar så som rytmsektioner och körer ska stötta.
Rent magiskt blir det efter 3-0 till Göteborg. Då sjöng och spelade de Edward Elgars ”Pomp and circumstance” på ett sätt som den aldrig spelats förr. Då förvandlades den från en engelsk slå-sig-på-bröstet-sång till en äkta och innerlig svensk sorgmarsch från Söder i Stockholm.
”Alla kommer från Sööööööder – och vi älskar Hammarby.”
Då förvandlades Hammarbys publik från ett gäng uppkäftiga slynglar till en samling stolta stockholmare som står för det dom står för. Oavsett vad som händer.
Ty det är med fotboll som med rock`n´roll –det är de förtrampades revansch. Det är samma sak när Ulf Lundell står i Nacka ishall och ger en elak passning till sina gamla lärare som hatade honom som när Micke Andersson gör en tunnel på egen mållinje. Det stärker publiken och det ger stolthet.
Därför är det följdriktigt att hammarbys publik efter sorgmarschen sjunger ”Segern är vår” så att Blåvitts kör i ena kanten låter som en flickkör från ett lägre allmänt läroverk.

Söderstadion är visserligen änglamark just då men segern är delad. Det är som när Ulf Lundell sjunger ”Lycklig, lycklig” för att hylla Hammarby. Då är det också dags för änglarna från Göteborg att åka till sin guldfest. Om det nu blir i sjunde himlen eller på Hisingen.
Själv tar jag tunnelbanan och går av vid Sanstull på något fastare mark. Det börjar regna och himlen öppnar sig.
Vad den nu menar med det.”


Det var min litterära kramp 1982.
Kanske menade jag bara att man befunnit sig Too close to heaven…
Nu är det nästan 20 år senare och jag tittar upp på speakerbåset på Hammarbys arena där någon direkt efter guldet spelade Waterboys ”Too close to heaven” i högtalarna. Det är 2001 års bästa skiva. Lyssna på den. Det är det närmaste Van Morrisons klassiska ”Astral weeks” världen varit sen dess. Åtminstone sex sånger är klassiska. Och jag funderar lite på om man behöver ha musiken som soundtrack till sitt liv för att gilla den men naturligtvis är det inte så.
Sen tänker jag att när den spelades den här magiska eftermiddagen 21 oktober 2001 på Söderstadion så måste någon ha tänkt att han skulle spela den om Hammarby tog SM-guld men han skulle också ha spelat den om de förlorade och klantade bort himlen precis så som de alltid brukade göra.
Jag tänker nästan lite skrämd att den hade fungerat lika bra då –som en psalm vid ännu en förlust. Större sånger än så skrivs sällan, sånger man kan spela både till tröst och till den fest som bara hålls den gången man mister oskulden.

Lasse Anrell2001-12-27 00:05:00

Fler artiklar om Hammarby

Projektet Hammarby Fotboll - Nya tider, del 9
Inför: Hammarby möter Västerås i Allsvenskans sista omgång
Intervjuer efter Hammarby-MFF 2 november 
Spelarbetyg efter Hammarbys kryss mot Malmö
Inför Hammarby - Malmö