Gästkrönika: 2002
Signaturen Sportsman serverar här en krönika med funderingar inför den kommande säsongen.
Jag har som er alla funderat en del kring framtiden och jag tänkte även delge er en del av mina förväntningar, förhoppningar och önskemål inför den kommande säsongen.
Trots att AIK gjorde en resultatmässigt sett strålande höstsäsong och till slut ordnade en tredjeplats är jag inte helt nöjd med den gångna säsongen, och till nästa år vill jag att följande prioriteras:
· Fart/rörelse
· Styrka
· Taktik/organisation
· Personligt ansvar
· Kontinuitet
· Positiv läktarkultur
Rörelse. Ni som läste min spelargenomgång på GF vet vad jag menar. Den typ av fotboll jag förespråkar är en offensiv fotboll baserad på mycket fart och rörelse där den bollförande spelaren hela tiden ska ha ett par olika passningsalternativ till spelare som rör sig framåt. Eller som åtminstone rör sig i någon riktning – passningarna skall alltså i huvudsak inte komma till stillastående spelare. Därför tittar jag väldigt mycket på hur spelarna agerar när de inte har bollen, och i år var det stundtals sämre än på många år i det här avseendet. Med samma brist på fart och med sämre individuellt skickliga spelare hade AIK legat på nedflyttningsplats i juni. Spelet utan boll måste bli mycket bättre och spelarna måste vara tillräckligt mentalt starka så att de orkar göra många rusher även om de inte får bollen. Alltid öppnar det ju ytor för någon annan. I år har det varit massor av passningar till stillastående spelare som har tagit emot, ibland vänt om, letat någon att passa (men ingen har hjälpt till genom att löpa – eller så har bara en spelare gjort det och han har därför lätt gått att markera) och sedan tappat bollen. Det är när man blir så stillastående som spelarna emellanåt var den här säsongen som det ser ut som att alla är dåliga passningsläggare. Jag tror inte att så är fallet och därför har det här enligt mig mycket hög prioritet att rätt till.
Styrka. AIK måste bli betydligt starkare och inte förlora så pass många närkamper som i år. Andra halvlek av vårderbyt mot Djurgården var ju nästan tragikomisk. Spelare som exempelvis Åslund och Casserly måste tuffa till sig och bättre utnyttja sin fysik. Luke gjorde det ju bra hösten 2000 så vi vet att han kan. Förhoppningsvis blir också Svante den ångvält vi behöver på mitten. Att inte vika ner sig har alltså väldigt hög prioritet, liksom:
Taktik/organisation. Man kan måhända hävda att Stuart Baxters spelfilosofi gjorde att spelarna blev för styrda och fick ta för lite individuellt ansvar. Men om samma spelare nu hävdar att de inte vet hur de ska agera ute på planen är det Olles ansvar att hjälpa dem med den biten. Vi får inte tappa matcher så fullständigt som vi flera gånger gjorde i år. Exakt hur det här ska gå till kan naturligtvis inte jag svara på, det är upp till Nordin hur han vill ha det. Men om spelarna efterfrågar mer styrning kan man inte vifta bort det. Nordin måste bli tydligare, men tro för den sakens skull inte att allt kan skyllas på honom. Det gäller att varje individ på planen inser att AIK inte är ett självspelande piano förinställt på Queens segerhymn ”We are the champions”.
Med personligt ansvar menar jag alltså att alla spelarna måste bita ihop och inse att just ’man själv’ måste göra precis allt man kan, och så bra som man bara kan göra det, för att laget ska lyckas. Det blir ju inga gratispoäng bara för att vi heter AIK. På planen måste framförallt de mer erfarna spelarna som har spelat i landslaget ta ett betydligt större ansvar för att mana på sina kamrater. Det är särskilt viktigt att just de spelarna aldrig börjar hänga med huvudet. Jag tror även att transaktionerna ’Svante Samuelsson IN, Sharbel Touma UT’ kan få positiva effekter i det avseendet. Samtidigt finns risken att Thomas Lagerlöfs respekterade stämma saknas i det relativt ungdomliga laget.
Konsekvensen blir att det i år är extra önskvärt att finna en riktig ledare, en lagkapten. Kalle Kula har enligt mig inte varit godkänd i den rollen och personligen ser jag gärna att Andreas Alm tar över bindeln. Förhoppningsvis kanske också Svante Samuelsson kan bli någon form av informell ledargestalt?
Vidare kändes det ofta i år som att det saknades ett riktigt grundspel. Det var alltid olika saker som fungerade respektive inte fungerade. Fanns det några uppspelsvarianter? Någon organisation i försvaret? Varför hade vi genom hela säsongen så svårt att fullfölja, och spela ut en match, när vår anfallslusta mattats lite? Gjordes det inte oroväckande sällan något för att förändra matchbilden när vi tappade spelet?
Ett av mina största frågetecken kring Olle Nordin har suttit efter hans önskan om kantspel. Det enda Olle betonat vikten av sedan han kom till AIK, lyste ofta med sin frånvaro. Länge satsade han på två spelare, Andreas Andersson och Sharbel Touma, som nästan utan undantag bröt in i mitten istället för att utnyttja ytorna på kanterna. Detta trots att han hade andra alternativ i truppen om han hade velat markera sitt missnöje med detta. ”Hard to explain”, som The Strokes sjöng på debutplattan från i år.
Det vore i och för sig nästan för bra för att vara sant om alla dessa problem kunde elimineras, men om åtminstone problemen minskas kan mycket vara vunnet.
Sedan Touma och Mattias Thylander blivit nya egna produkter i Halmstad ser dock truppen oroväckande tunn ut på sina håll, framförallt då på Nordins prioriterade kanter. Flyttas Kalle Corneliusson upp som högermittfältare (hur ser han själv på det förresten? Jag tänker med tanke på sommarens VM-slutspel och hans chanser att ta en plats i truppen som högerback) ser det genast tunt ut med ytterbackar. Platsar Tamandi? Ingen vet. Ishizaki kan naturligtvis spela till höger på mittfältet men då saknar vi genast en spelfördelare i mitten. Personligen tycker jag att Patric Andersson är rörlig och har bra speluppfattning. Kan han spela yttermittfältare, eller är han för oteknisk? Han skulle i alla fall kunna byta position utan att balansen rubbas alltför mycket i den lagdel han kommer ifrån. Jag hoppas också att Gary Sundgren ansluter lagom till sommaren.
Ovanstående funderingar kring truppens sammansättning leder oss in på min önskan om kontinuitet. Det vore väldigt önskvärt att få lite av den varan för en gångs skull. Det gäller att hitta en startelva ganska tidigt på säsongen så att vi slipper att förändra laget på 7/11-delar till varje match. Exempelvis gick nog få lag runt på så få spelare som klubben som till slut vann den förre AIK-ordförandens pokal. Alla supportrar har här också ett stort ansvar. Om en spelare, särskilt de yngre, gör ett par mindre lyckade insatser i rad – som exempelvis Kibebe gjorde i somras – gäller det att hjälpa, inte stjälpa, honom. Det låter löjligt eftersom det är så självklart. Ändå vet man ju av erfarenhet att så icke är fallet bland en stor del av publiken.
Fortsättning här
