Spelsystem, Källström och centrar
Brainstormandet fortsätter. Del två av Sektion F:s frågestund behandlar de ämnen som det spekuleras mest om inför årets allsvenska.
Här är de hetaste frågorna. Kanske också några uttömmande svar. Eller, svar och svar. Som synes är det mina funderingar och åsikter som ges fritt spelrum i en fråga/svar-utformad krönika. Kanske klarnar något för någon, kanske inte. Förhoppningsvis ger artikeln i alla fall upphov till fler diskussioner.
DET HÄR UNDRAR VI INFÖR ÅRET:
Tre- eller fyrbackslinje?
Eftersom ”manualen” och Ajaxfilosofin förespråkar 3–4–3 krävs det gott om mod för att svälja stoltheten och spela på något annat sätt. Med dagens backbesättning blir det dock svårt att använda en trebackslinje – det kräver snabba försvarare. I truppen finns endast en sådan: Markus Karlsson (Elias Storm lär också vara kvick, men aspirerar troligtvis inte ännu på en tröja). Och även om han har fart rör det sig knappast om någon Joachim Björklund.
Med fyra backar blir ytorna mindre att täcka. Dessutom får försvaret då god hjälp av de två defensiva innermittfältarna, i fjol Stefan Rehn och Magnus Pehrsson.
Ett ytterligare faktum som inte talar för ett 3–4–3-spel är att de lag som framgångsrikt använder det systemet – med ett diamantformat mittfält – har snabba yttermittfältare, typiska kantspelare, som snabbt och vant kan ställa om till vikarierande ytterbackar när motståndarna har bollen. Sådana spelare har Djurgården inte gott om; möjligtvis uppfyller Mikael Dorsin kriterierna, men han har andra brister. Således kan vi förvänta oss ett fortsatt 4–3–3-spelande både på hemma- och bortaplan.
Var ska Kim Källström spela? Ska han spela? Vad gör vi då med Andreas Johansson?
Detta är ett delikat ”problem”. Någon beskrev Källström som en blandning av Jonas Thern och Stefan Schwarz, och även om göteborgaren har en bit kvar till deras kaliber är liknelsen träffsäker. Det rör sig alltså om en defensivt begåvad mittfältare med fantastisk blick för spelet och ett tillslag av hög internationell standard: skott och passningar levereras med mördande precision. Det som saknas är explosivitet och fart, men likt en viss Stefan Rehn kompenserar han det med ett stort spelsinne.
I mina ögon – förutsatt 4–3–3-spel – passar Källström bäst som defensiv mittfältare. Det skulle dock innebära omstuvningar, eftersom antingen Pehrsson eller Rehn skulle tvingas byta position eller rentav ställas utanför startelvan, även om det sistnämnda inte lär bli aktuellt.
Att placera Källström som mittfältsspets och flytta på Andreas Johansson är ett alternativ som många röster har höjts för. Jag ser risker med den rockaden. Johansson skulle visserligen klara sig utmärkt som forward, men ett mittfält bestående av tre förhållandevis stationära (om än mycket intelligenta) spelartyper skulle reducera genombrottskraften och djupledsforcerandet som varit dess adelsmärke med Andreas som playmaker.
Ett intressant alternativ i mina ögon är att placera Kim Källström bredvid Stefan Rehn och dra ner Magnus Pehrsson som mittback. Viktigast är att inte ändra spelsystem bara för att en bra spelare ska få plats. Det gjorde Alex Ferguson för att slippa ställa Juan Sebastian Verón på bänken. Följden blev att Manchester United gjorde sin sämsta ligastart på många år.
Hur ska backlinjen formeras?
Se ovan. Jag är inte främmande för att släppa in Magnus Pehrsson som mittback bredvid Patrik Eriksson-Ohlsson – eller bredvid Markus Karlsson. Det sistnämnda mittlåset skulle med några matchers samspelning inte göra bort sig. Det är på intet sätt en självklarhet att ”Peo” ska spela. Dock tillför han laget stora moraliska kvaliteter genom sin ledarroll och pådrivaregenskaper, något som Zoran Lukic ofta understryker. Två alternativ utkristalliserar sig således: 1) Rasck–Eriksson-Ohlsson–Pehrsson–Karlsson och 2) Rasck–Pehrsson–Karlsson–Dorsin. Eller kommer det rentav en sen julklapp i form av en back-”bomb”?
Fortsätter centerbekymren? Hur löser vi dem?
Kanske den svåraste frågan att besvara. Det är lätt att ondgöra sig över alla missade målchanser och gapa på en stor, stark, elak, lång, bollsäker och snabb måltjuv som helst också ska behärska svart magi och blockflöjtsspelande. Verkligheten är att chanserna lika ofta missas av mittfältarna och ytteranfallarna som av den så ansvarstyngda och närmast mytomspunna centern.
Dennes betydelse är mer av speluppbyggnadskaraktär: centern ska löpa rätt för att skapa ytor för andravågen, kunna ta emot bollen och spela den vidare på ett vårdat och intelligent sätt. Samt tidigt se ytor och djupledsöppningar, ha näsa för mållägen och hålla sig framför buren när det hettar till.
Han behöver inte alls kunna skarva och nicka in höjdbollar på löpande band. Den sortens fotboll spelas vid Gullmarsplan, inte på Stadion. Djurgårdens bollar går efter marken. Djurgårdens center heter, tror jag, Christer Mattiasson. Slug och hal lurar han längs offsidegränslandet, pilar som en iller iväg på alla djupledsbollar och snokar upp chanser som inte finns.
Öh, men han var ju kass förra året?
Mattiasson fick spela fem ”riktiga” matcher som center (i Göteborg linkade han skadad av efter två minuter) i år. Borta mot Häcken var hans första match från start. Hemma mot Göteborg vaskade han fram ett flertal lägen och bidrog stort till Djurgårdens bländande offensiv. Borta mot Elfsborg skapade han ännu fler chanser och skulle ha fått straff vid ett tillfälle. Återigen spelade Djurgården ett mycket bra och varierat anfallsspel. I returen hemma mot Elfsborg gjorde han sin bästa match i Dif-tröjan och sitt första mål.
Mattiassons enda dåliga centerinsats kom i augustiderbyt mot Hammarby, men den matchen präglades också överlag av krampaktigt och försiktigt spel från båda lagen. Där tvingades han utgå tidigt i andra halvlek, återigen skadad. Resten av matcherna var han inhoppare eller ytterforward, något som givetvis inte gick alls. Mattiasson är en straffområdesspelare.
Johan Wallinder då?
Det är frågan. En rörlig Johan Wallinder med självförtroende kan tillföra massor. Motsatsen får inte mycket uträttat alls. Knappt någon vågar svara på hurdant året kommer att bli för ”Walle” innan vi har sett vad försäsongen har i sitt sköte. Stadshagen ger första vinken.
