Vi minns 2001
Inledningen av Allsvenskan var allt annat än bra från Djurgårdens sida. Sektion F blickar tillbaka på seriens inledning.
Efter att alla träningsmatcher blivit avklarade skulle det vara dags för allsvensk premiär. Matchen mot Trelleborg i inledningsomgången blev dock uppskjuten på grund av en envis vinter. En hemmapremiär som väldigt många längtat efter. Nu fick Djurgården istället spela sin första match borta mot Helsingborg. Svårast tänkbara motstånd vid den här tidpunkten på året. Tillsammans med Sveriges mest överskattade lag var de storfavoriter till att knipa Johanssons blomvas.
Sveriges mest överskattade lag har dessutom Sveriges mest enögda supportrar. Inte nog med att de ansåg att Martin Åslund var SÅ mycket bättre än Stefan Rehn. De plockade även hem seriesegern tidigt.
- Vi kommer att springa hem Allsvenskan med minst tio poäng, fick jag höra i slutet av mars.
Tongångarna på deras läktarcoachforum påminde även de om min kamrats kommentar.
Hammarby skulle givetvis åka rakt ned i Superettan detta år. All expertis talade för detta. Laget med de fula matchtröjorna brydde sig dock föga om detta, och hängde med bra hela säsongen. Lite för bra för min smak, men efter som en gång inte är någon gång kanske ingen större skada är skedd?
Vi djurgårdare andades även vi en viss optimism inför seriestarten. Långt ifrån kolsäckarnas hybris, men en femteplats skulle kanske laget kunna lyckas kriga till sig om bollen råkade studsa stolpe in för en gångs skull. Resultaten i träningsmatcherna kunde visserligen varit bättre, men ett lag med Stefan Rehn i truppen kan inte misslyckas.
Någon större optimism fanns dock inte hos mig när jag åkte ned till Helsingborg. Inte om tre poäng i alla fall. Jag mindes med fasa matchen på Olympia 1999. En match där Djurgården knappt fick låna bollen. Helsingborg hade även gjort processen kort med Djurgården på Stadion både 1998 (Svenska Cupen semifinal) och 1999.
Inte såg det bättre ut under matchens inledning den här gången heller. Helsingborg anföll frenetiskt, och Djurgården kunde med nöd och näppe freda sitt mål. Efter halva den första halvleken kunde dock Helsingborg ta ledningen. Nu väntade vi på läktaren på att Djurgården skulle rasa ihop, men laget gav oss en försmak på vad vi skulle få se under resten av säsongen. Djurgården stod upp och spelade sitt eget spel. Med lite tur kunde Djurgården fått med sig en poäng, men sett över hela matchen så var hemmalagets seger odiskutabel. Vi supportrar fick i alla fall se ett Djurgården som hade kapacitet för att hänga kvar i Allsvenskan utan problem. De kommande matcherna visade dock inte detta.
När våren kom till Stockholm anlände även Malmö FF. Ett lag som Djurgården förnedrade med 6-1 året innan. Nu var Malmö FF obesegrade, och kom till Stadion med två raka 2-0-segrar (AIK och Elfsborg). Stadion kokade lindrigt sagt när lagen gjorde entre. Den efterlängtade hemmacomebacken skulle äntligen bli av. Tyvärr så fick publiken inte se någon höjdarmatch, och Djurgården visade upp ett miserabelt försvarsspel. Pressens gunstling Zlatan Ibrahimovic lurade bland annat bort Djurgårdens backlinje till Militärhögskolan, som ligger en utspark från Stadion. Patrik Eriksson-Ohlsson blev dessutom utvisad.
TV-sportens Roger ”Det här är snyggt” Blomqvist måste ha varit alldeles lyrisk vid den här tidpunkten. Skåne var på väg mot ett SM-guld. Fast visst borde de ha fattat att inget lag kan vinna SM-guld med Michael Andersson som tränare?
Malmö FF ångade på i seriens inledning. De var även tippade att hamna långt före Djurgården i tabellen. Detta trots att Djurgården mosade laget i Superettan, och punkterade sluttabellen fem omgångar från slutet. Sören Åkeby och Zoran Lukic började nu få sina fiskar varma trots att bara två matcher spelats. Två förluster för en nykomling skulle kanske renderat i en spark där bak?
Trots den dåliga inledningen av serien åkte en mängd supportrar till Eyravallen för att se bortamatchen mot Örebro. En match som bjöd på mycket dramatik, samt även ett litet fall framåt. Djurgården lyckades nämligen spräcka både mål- och poängnollan. Åkeby/Lukic hade valt att skrota trebacklinjen till den här matchen. Mittbackar var Magnus Samuelsson och Magnus Pehrsson. Den förstnämnde bjöds in i laget med armbågen eftersom Patrik Eriksson-Ohlsson var avstängd. Han hade som bekant inte imponerat på försäsongen, och tränarna verkade inte riktigt lita på honom. Matchens första mål var riktigt underligt. Niklas Skoog slog en boll på djupet till en fri medspelare. Målvakten Rami Shaaban sprang ut för att möta det kommande skotten, men anfallaren missade bollen. Den rullade då retfullt förbi Shaaban och vidare in i mål. Att det skedde på en stenhård leråker i kraftig medvind gjorde knappast situationen mindre bisarr.
- Inte den här gången också, löd kommentarerna från de tillresta supportrarna som satt med ansiktet djupt nedsjunket i händerna på sittplats.
De syftade givetvis på de senaste årens missflyt och ineffektivitet, samt det eviga hissåkandet. Skulle ett lag med Stefan Rehn verkligen kunna åka raka vägen ned i Superettan? Tydligen inte. Johan Wallinder replikerade drygt tio minuter senare. I den andra halvleken tog Örebro ledningen på nytt, och än en gång blev det uppgivet och tröstlöst på läktaren. Nere på det trampade lergolvet ville dock Djurgården annorlunda. Laget lyfte fram allt och lite till, och när Rami Shaaban var uppe i Örebros straffområde i samband med en hörna kom kvitteringen. Abgar Barsom sköt Johan Wallinder i huvudet på stopptid. All förtvivlan och uppgivenhet blev på en ynka hundradel förbytt mot glädje och framtidstro.
Framtidstron berodde till stor del på att Djurgårdens schema de två kommande omgångarna skulle kunna innebära sex poäng. Två på pappret enkla motståndare skulle besöka Stadion.
Matcherna mot Trelleborg och Örgryte gjorde tyvärr inte särskilt många glada. Motståndarsupportrarna och kappvändarna inom journalistkåren hade dock roligt åt Djurgården. Konstigt vore det annars eftersom Djurgården bjöd på två halvtorftiga 0-0-tillställningar. Nu fick vi se Andreas Isaksson mellan stolparna. En målvakt med kvaliteter vi troligtvis aldrig skådat. Tor-Andre Olsen anno 1995 får vara ursäktad, men Isaksson är ”ett monster mellan stolparna”.
Nu såg det faktiskt riktigt dystert ut, vilket är lätt att glömma så här i efterhand. Alla skulle avgå, utom möjligtvis Stefan Rehn. AIK och Halmstad stod på tur, och vad talade för poäng mot dessa klubbar när inte ens laget lyckas göra mål på korsdragslaget Trelleborg?
Nu var vi i mitten av maj. Djurgården hade spelat fem matcher, skramlat ihop tre poäng, och gjort ynka två mål. Vi stod på Råsunda och hoppades att Djurgården, mot alla odds, skulle kunna skaka AIK. Den första halvleken handlade nästan bara om ett lag. AIK hade ett fast grepp om Djurgården större delen av tiden, och redan i den tolfte minuten utnyttjade Nebojsa Novakovic ett misstag av Magnus Samuelsson. Hur skulle det här sluta?
Domare Anders Frisk blåste av halvleken som märkligt nog bara slutade 1-0. En halvlek som visade sig bli slutet på något mörkt och dystert.
fortsättning följer.
Tidigare delar:
[Del 1]
[Del 2]
[Del 3]
