Vi minns 2001
Djurgården vaknar till liv och inser att de spelar i Allsvenskan.
del fem.
När Anders Frisk blåste igång den andra halvleken efter en, för Djurgården, mycket välbehövlig paus ändrades matchbilden totalt. Om AIK tappade sitt spel, eller om Djurgården hittade sitt låter jag vara osagt. I vilket fall som helst så ändrade matchen karaktär. Bottenlaget Djurgården tog över matchen, och rullade boll på ett mycket bra sätt. Tyvärr så fortsatte Djurgården på den ineffektiva banan vilket innebar att laget var mållösa i derbyt ända fram till slutminuterna. Supportrarna på den södra läktaren jobbade på trots ett numerärt underläge, och i den 86:e minuten kom det mycket efterlängtade målet. Jones Kusi-Asare fick nys på en boll som blivit undanrensad efter en hörna och han klippte till direkt. Bollen smet förbi Daniel Andersson i målet. Ett våldsamt jubel utbröt på den södra läktaren. En poäng kändes onekligen som en vinst i det här läget. Tabellpositionen var visserligen fortfarande prekär, men bara att slippa förlora mot AIK var en stor framgång. Vi djurgårdare kunde gå till jobbet eller skolan dagen efter utan att skämmas. Våra spelare hade krigat på heroiskt och visat upp ett härligt fighterhjärta. Laget Djurgården skulle snart ta sin första seger.
Regerande mästarna Halmstad var nästa lag som besökte Djurgården på Stadion. Med resultaten mot Trelleborg och Örgryte i färskt minne var det med nervösa steg jag gjorde entre på Stadions läktare. En vinst mot Halmstad var ett måste. En gammal bekant sprang in på Stadion i Halmstads matchställ. Samuel Wowoah hette han. Föga oväntat buade publiken.
Matchen blev en jämn och spännande tillställning. För första gången denna säsong hade Djurgården marginalerna på sin sida. Stefan Selakovic blev bland annat felaktigt avvinkad för offside vid ett tillfälle när han var på väg ensam mot Andreas Isaksson i målet. Isaksson bjöd dessutom på några fina räddningar vid ställningen 0-0.
I den 58:e minuten ersattes Johan Wallinder med Lolo Chanko. Denne hann vara på banan i fyra minuter innan han fick Stadion att jubla för första gången. Stefan Rehn slog en hörna från vänster som letade sig över och förbi alla spelare i straffområdet utom Lolo Chanko. Han lurpassade nämligen vid den bortre stolpen, och kunde från nära håll skicka bollen i nät. Lite mer än tio minuter senare exploderade Stadion i ett nytt glädjevrål. Jones Kusi-Asare förpassade bollen över målvakten med ett läckert skott från vänster. Nu såg Djurgården ut att kunna ordna sin första trepoängare. Så blev det också, men först gjorde Markus Karlsson det hela lite mer nervigt. Han tog nämligen bollen med handen i straffområdet. Straffen slogs behärskat i mål av Tommy Jönsson, och matchen blev helt plötsligt spännande. Vi på läktarna vred oss i nervositet. Det som besökt Stadion regelbundet i många år vet, och har upplevt, att Djurgården tappat ledningar i slutminuterna tidigare. Nu höll kaget rättvist undan även om Halmstad forcerade skapligt på slutet. Första vinsten var ett faktum, och dessutom hade laget fem raka matcher utan förlust. Arbetsro för tränarna fanns igen.
Den förlustfria sviten höll i sig även efter bortamatchen mot GIF Sundsvall. Tyvärr blev det bara oavgjort. Ett resultat som inte speglade matchbilden. Djurgården dominerade och skapade många målchanser. Laget fick även en straff i den första halvleken. En straff som aldrig slogs, Huvuddomaren tog ett samtal med stinsen som ansåg att Djurgårdens spelare, Mikael Dorsin, filmade.
I Sundsvall stötte några av de supportar som åkt till Sundsvall dagarna innan matchen på patrull. Två infödingar uppskattade inte finbesöket utan valde att hota dem med svärd och spikklubba. Ingen allvarligare incident inträffade, men den svartklubb vi var på valde till vår stora besvikelse att stänga för natten. En svartklubb som flera sundsvallsbor letat efter i lång tid. Frågan är om de inte borde uppsöka en optiker snarast möjligt. Svartklubben låg nämligen i en källare mittemot ett av staden få inneställen. Dessutom hördes musiken ut på gatan…
Hammarby stod näst på tur. En match som bara skulle vinnas. Hammarby hade visserligen spelat hyfsat i seriens inledning, men fortfarande hade ingen s.k. expert fattat vad som skulle ske under hösten. Svikar-Johan saknades. Han dorg på sig ett gult kort i omgången innan, vilket renderade i en avstängning, för att slippa göra bort sig på Råsunda. Derbyt blev en härlig fest sett ur djurgårdssynvinkel. Ineffektiviteten höll visserligen fortfarande i sig, men spelet var desto bättre. Nu är det visserligen oväsentligt om man spelar bra om målen uteblir, men tids nog hade alla på känn att det skulle lossna.
I den andra halvleken kom målen. Nyförvärvet och den tilltänkte målkungen Christer Mattiasson gjorde entre i matchens 68:e minut i samband med en hörna. Knappt hade han hunnit in i straffområdet när Magnus Samuelsson tofflade in bollen bakom en maktlös Lasse Eriksson. Ett mål som inte en hammarbyarna kunde se som orättvist. Inte ens de kan vara så subjektiva. Tio minuter senare nickade Stefan Porslin, förlåt Bärlin, in tvåan. I samband med målet lyckades han även gå sönder. Kramp, sendrag eller något annat ”allvarligt” fick honom att göra tecknet för stegfel mot avbytarbänken. Djurgården hade sen bud på ytterliggare ett flertal mål, men stolpar och backar lyckades freda Hammarbys mål från påhälsning och resultatet stannade vid 2-0. Siffror som Hammarby skall vara mycket nöjda med. Spelmässigt så var det förnedring modell grövre.
Nu blev det fart på pressen. Djurgården hade tagits til nåder igen. Artiklarna handlade inte längre om kris och måltorka. Nu var det gladfotboll journalisternas texter handlade om.
Självförtroendet var tillbaka. Tabellplaceringen blev bättre, och målen började ramla in. Sommaren skulle bli rolig för Djurgården.
Nästa stopp för djurgårdsturnén var Göteborg. BK Häcken och Rambergvallen gällde, och årets minsta bortafölje trotsade vardagslunken på jobbet för att åka söderut. Det 300 personer starka supporterföljet ångrade inte att de hade åkt ned när domaren blåste för full tid. Dels hade Djurgården vunnit med 2-1. Dels hade klacken bjudit den fåtaliga publiken på Rambergsvallen på en härlig sånglektion, och dels fortsatte Djurgården på sin inslagna bana. Våga vägra förlora.
Det visade sig även i Göteborg att det finns en och annan polis med social kompetens. Polisen som eskorterade bussen ut till Rambergsvallen dekorerade nämligen sin motorcykel med en djurgårdsflagga. Ett initiativ som uppskattades.
fortsättning följer.
Tidigare delar:
[Del 1]
[Del 2]
[Del 3]
[Del 4]
