Gästskribent: Stadionfrågan
Nya ´konspirationsteorier`. Den här gången gäller det Stadion.
Angående UEFA-kraven som i förlängningen kommer drabba klubbsjälen – arenan – hos en mängd europeiska fotbollslag. Det kan nu avslöjas varifrån problemet kommer. Grundproblemet, sett ur en bra men aningen konspiratorisk vinkel från Sektion O, är UEFA:s storhetsvansinne som maktbärare och styrande för fotbollen.
Enligt uppgifter skall UEFA:s krav syfta till att utveckla fotbollen. ”Vi måste driva utvecklingen framåt så vi kan konkurrera om den framtida publiken”. Ett argument som känns igen från tidigt 90-tal, då det var svensk hockey som stod för dem. Nu är det Lakej Lagrell och han är såklart styrd av en herre i Manchester. Kopplingen visas senare. Utvecklingen framåt var det, vilket innebär ökad arenakomfort (för att locka mer publik), ökade säkerhetskrav, en normalisering av varje arenas unika egenheter som gör hela världens standardorganisationer gröna av avund. TV-avtal måste generera mer pengar. Läs: rika klubbar skall bli rikare och avstånden skall öka i den europeiska klubbfotbollsfamiljen. För det är väl detta som UEFA:s kravlista leder till på längre sikt. Att svenska klubbar skall hänga med eller kunna driva utvecklingen är lika fint som argumentet för EU: ”Är vi inte med kan vi inte påverka”. Pyttsan heller.
Känslan är uppenbar: UEFA biter sig själva och sin publik i svansen.
Och kanske är det fler klubbar som har sitt säte hos kommuner med en inställning liknande Brightons i England. För några år sedan var Sherlock med kamrat och besökte sin syrra i Brighton. Här ett utdrag från hans skrifter:
”För att undvika pubsittande dagarna i ända så frågade jag om den lokala fotbollsarenan, tyckte det kunde vara en lämplig aktivitet, en stilla promenad och utforskande av läktare och drömma sig bort till när det är fullsatt. Syrran hade dock inte sett till någon fotbollsarena, men lyckades få fram en karta där det stod football stadium på en plats, belägen några kilometer från bostaden. Under promenaden såg vi byggnadsarbetare i matchtröjor, vilka vi förstod var Brightons. Härligt med lite lokalförankring. En titt på kartan, här runt hörnet bör det vara. Då ser vi en stor byggnad som vid första anblicken skulle kunna vara en inomhushall. Nä, det kan väl inte stämma, något man borde hört om. Den där Pontiacnågonting i USA (VM-94) är väl enda inomhusarenan för fotboll. När vi kom närmare såg vi reklamskyltarna och fattade: ett köpcentrum. Har vi gått fel? En greyhoundarena skulle ligga nära enligt kartan. Ett bra riktmärke. Visst låg greyhoundarenan kvar, vi var alltså rätt, men ingen fotbollsarena. Jaja, äntligen puben. Och nu har vi något att prata om också. Vi hann med tre pubar innan svar kunde ges: Kommunen, som ägde den forna arenan, rev Brightons enda arena och byggde ett köpcentrum. ”Vart spelar de nu?” frågade vi i hopp om att kunna ta en ny promenad imorgon. ”Fem mil härifrån” svaret kom snabbt. Senare på kvällen gick vi ut och insåg varför kommunen flyttat arenan; 80 % tjejer på ställena. Då sa syrran att Brighton är känt som Englands bögstad. Jaha, sa polaren, San Franscisco, Göteborg och nu Brighton, skaran av bögstäder växer.”
