När det begav sig – Del Fyra
Här kommer fortsättningen på ”Bagarn” Hennings berättelser från Hammarbybladet nr. 4- 1962.
Nu har han kommit fram till den framgångsrika säsongen 1938/39 och när jag läser det han skrivit känner jag en enorm glädje. Det måste ha varit en fantastisk säsong med ett underbart kval.
Vis av skadan hade temperamentet dämpats ner till nollpunkten, träningen intensifierats, snabbheten och konditionen nästan på topp, mycket tack vare den populära slavdrivaren ”Örnenpappan” Martinsson.
Men vad gjorde man inte för en plats i solen dvs. en ”ordinarie bildande tjänst” som vänsterytter i tigerrändernas A-lag Nu eller aldrig skulle allsvenskan nås med alla till buds stående medel och så blev också fallet. Vi hade tur på så sätt att allvarligare justeringar helt lyste med sin frånvaro. Hela laget blev som en enda stor familj. Djurgårdens IF spjärnade emot så gott det gick men säckade ihop i slutspurten straxt innan målsnöret. Efter sista matchen (3-0 seger över Grängesberg) kunde följande mannar koncentrera sig på allsvenskt kval mot IFK Norrköping:
MV- Svenne Bergkvist, HB- Bertil Lundell, VB- Åke Löwgren, HH- ”Dompen” Karlsson, CH- Oskar Schirmer, VH- Folke Adamsson, HI- Åke ”Plutten” Andersson, VI- Arne Rossander, HY- ”Stickan” Andersson, CF- ”Lotta” Karlsson, VY- ”Bagarn” Henning.
Första kvalmatchen gick i Norrköping, vars dåvarande IFK mönstrade följande toppstjärnor bl.a. Torsten Johansson (altmeistern), ”Bian” Rosengren (sedermera kapten för guldlaget 1948 i London), ”Smällan” Carlbom, Gösta Persson, ”Skinnet” Wigren och ”Åby” Eriksson m.fl. storheter.
Det blev en match helt i publikens smak (framför allt för de medresta Hammarby fansen) hård men just och spännande så det förslog. För mig personligen slog det riktigt ordentligt och jag snurrade upp IFK´s högerback, så killen såg ut som en korkskruv efter matchen. Killen heter Lars-Åke Wickberg (på den tiden kapten för Norrköpings läroverkslag) så jag hade ju vi tidigare möten i ”Kronprinsens” kommit underfund med grabbens svagheter.
Vi vann matchen rättvist med 3-1 men resultatet skulle ha varit 4-1. Jag fick nämligen ett fullt regelrätt mål bortdömt, vilken strut mitt herrskap. Då tände det (de sa länge sen sist), ilskan blev intensivare och intensivare men som tur va stod domaren ganska långt bort, så ilskan hann rinna av innan jag kom fram och försynt frågade va faan målet inte blev godkänt för.
Svar: Jag tyckte ”Lotta” Karlsson hindrade målvakten, då han skulle försöka ta målbollen, sa domarn. Djävla dösnack, skottet var otagbart, med eller utan ”Lotta” som plåster, punkt slut!
Vi vann ju matchen i alla fall men tänk om just min målboll skulle ha varit avgörande för hela matchen brrrr!!! Jag törs inte och vill inte tänka på vad som skulle ha hänt då.
Ja så var det då ”bara” hemmamatchen på Stadion mot IFK kvar. Enligt expertisen ska man aldrig ändra ett vinnande lag, men se det gjorde ”Burret”. I samma veva blev nämligen Örgrytes f.d. storspelare ”Påsket” Bengtsson spelklar för Hammarby. Och ”Burret” trodde väl att ”Påsket” (med massor av allsvensk rutin bakom sig) skulle bli en förstärkning och upplugnande pjäs i anfallet, varför Arne Rosander ställdes åt sidan. Trots att Arne och jag gick mycket bra ihop i Norrköping.
Om ”Påsket” visste jag mycket litet, att han tidigare gjort bra ifrån sig i Örgryte, att han hade bollsinne och att han snusade. Däremot hade jag ingen aning om att killen va ”höger” – man för tre bollar till vänster (till mig) på hela matchen va utdelningen från hans sida, så ur min synvinkel sett hade jag lika gärna setat på läktaren och spelat krypkasino med min mamma som inte hade nervtrådarna under kontroll.
Svenne Berka – Norrköping 1-0
Kort sagt om matchen inför ett absolut Vi vann matchen med 1-0 där Svenne Berka vann matchen åt Hammarby:
Nog hade man hört talas om och sett många av Svennes praktmatcher (bl.a. Tysklandsmatchen 3-1), men detta vá den absoluta toppen. Fenomenalt räcker inte långt när det gäller Svennes insats i kvalmatchen på Stadion, värre superlativ måste plockas fram.
Norrköping hade minst 95 % av spelet och vi hade Svenne Berka som tur va. Allting gick i baklås för bamsingarna och då alldeles speciellt för kedjan, som tydligen inte mådde bra av den nya injektionen ”Påsket”. Nåja ett bra lag ska ha tur någon gång, alldeles speciellt då man spelar illa. Och målvakten tillhör trots allt till laget, men det kan inte hjälpas att det var med en viss fadd smak i munnen man tömde champagnebägaren i omklädningsrummet efter matchen. Men vi hade ju blivit allsvenskar någon gång i maj (eller va det juni) 1939.
Berka tog kompisarna med sig
Så långt ”Bagarn”, men av en märklig tillfällighet läser jag även om matchen mot Norrköping i den förträffliga boken ”Målvakterna” (från Sigge Lindberg till Thomas Ravelli av Christer Isaksson (förlag: Wahlström & Widstrand).
Om Sven Bergqvist finns det en hel del att läsa, men jag har fastnat för följande rader.
För klubblaget Hammarby IF spelade Sven Bergqvist sina bästa matcher i kvalet till allsvenskan 1939, då laget äntligen gick upp i högsta serien efter två tidigare försök. Svenska Dagbladets sportchef Olle Groth skrev när avancemanget var klart:
Svenne Berka gick upp i division ett och tog kompisarna med sig.
I en av kvalmatcherna slog Hammarby ut Norrköping. Enligt referaten borde Norrköping ha vunnit med fyra – fem mål, men motståndarna lyckades inte överlista Sven. I den matchen krockade Georg ”Åby” Ericson, förre landslagsbasen och Sven Bergqvist i en luftduell. För ”Åby” kändes det som att springa in i en vägg och han hade ont i kroppen i flera dagar. Han minns att Sven var oerhört stark och smidig och en fantastisk bra målvakt. Men det var enda gången de två möttes på planen. När IFK Norrköping tog steget upp i allsvenskan 1940 fick Hammarby på nytt lämna högsta serien och säsongen 1939/40 blev - hör och häpna - Svens enda säsong i Allsvenskan.
Vi syns i Bajenvimlet!
