Förbrödring, sång och fest!
Jag åkte ner till Rostock med otroligt höga förväntningar. Hade gått hemma och väntat i nästan 2 veckor och började på slutet t.o.m. bli orolig att jag skulle bli besviken på resan.
Så blev nu inte fallet och jag har väl sällan eller aldrig haft så roligt på en bortresa. När jag kom ner till bussarna strax efter klockan 6 på lördagsmorgonen var jag långt ifrån först på plats och det blev till att hitta en buss direkt så att vi lyckades få det antal platser intill varandra som vi ville ha. När sedan bussarna rullade var det kanske inte det bästa öset på bussen utan folk passade istället på att ta igen sig inför det som komma skulle. På färjan började dock festen att ta fart och stämningen ökade hela tiden. Föga kunde man ana att karnevalen i Rio skulle tjuvstarta just här, den dagen, då MFF Support anlände till Ostseestadion.
När färjan lade till var vi några stycken som valde att inte följa med och handla utan vi begav oss in till centrum av Rostock. En vacker gammal Hansastad mötte oss och när vi väl hittat ett vattenhål för våra törstiga strupar tog det inte många sekunder innan det trillade in fler himmelsblå. Just i den stunden insåg jag storheten i det antal supportrar som åker till en träningsmatch utomlands i slutet av januari. Hur många blir vi när vi skall ut och spela i Europacuperna? Utanför Burger King mötte jag ett gäng Hansa supportrar och utan att kunna kommunicera nämnvärt lyckades de övertala mig att byta ut min MFF Support-halsduk mot en av deras Hansa Rostock-halsdukar. När jag senare på matchen tittade bort på Hansaklacken och såg att de höll upp omkring 100 MFF halsdukar insåg jag med besked att jag inte var den ende som Hansafansen lyckats övertala. Fantastiskt att se motståndarklacken med våra halsdukar medan de skanderade "Malmö". Detta möttes naturligt av de Hansahalsdukar som vi hade samtidigt som vi ropade "Hansa" för fulla halsar.
Nåväl, resan till Ostseestadion företogs i taxi och just som vi steg ur taxin hörde vi den massiva sången inifrån stadion. Jag hann tänka att det var rätt häftig att Hansafansen brydde sig om en träningsmatch innan en av mina medresenärer sa "de sjunger ju Malmö". Herregud det var ju vi, våran klack som mullrade så enormt där inne! Småspringande, och helt till mig, sprang jag in på stadion och insåg snabbt att jag landat på fel sida om plexiglaset och efter att vakterna öppnat för mig mellan sektionerna gled jag in på hörnståplatsen där vi i MFF-klacken blivit placerade.
Att en bra läktare är viktig för stämningen har man väl alltid vetat men att den var så viktig kunde jag väl aldrig tro. Det var hur lätt som helst och sjunga på denna fantastiska arena! De 3-400 hundra MFF supportrar som var där lät ju mer än när vi är 2-3000 på Malmö stadion.
Matchen insåg man ganska snabbt att vi inte skulle vinna eftersom det var rätt stor klasskillnad på lagen och istället fick vi koncentrera oss på att vinna läktarmatchen (om matchen kan ni läsa i matchrapporten). Vi höll igång rätt bra och njöt av hur lätt det var att hålla igång sångerna och ramsorna. 20 minuter in i matchen hände det som förbryllade oss alla i Malmöklacken och som fick oss att helt sluta sjunga. Efter ca 10 minuters intensivt "Forza Malmö...Heja di blåe" reste sig nästan hela den 8000 personer stora Hansapubliken upp och gav oss stående ovationer för vår energiska sång! Något osäkra på hur vi skulle agera i denna för oss så ovanliga situation började vi sjunga igen och när vi hållit igång ett tag började Hansaklacken med en massa underligheter. De hoppade med ryggen mot planen, hoppade med jackorna framför ansiktet och hel massa annat som jag aldrig sett en klack göra. Vi var något förbryllade...
Nästa gång vi drog ner applåder var när vi sjöng ”"Vi älskar MFF..." och det var väl inte egentligen förrän här som jag förstod att de verkligen gillade att vi var där och bjöd på så härlig läktarstämning. I halvlek kom då det som i historieböckerna kommer att refereras till som "det stora halsduksregnet". Båda lagens supportrar rusade fram till plexiglasavspärrningarna och halsdukarna yrde i luften. Just här och i den stunden blev klackarna förenade och för min del har jag skaffat mig ett nytt favoritlag i Bundesliga. Andra halvlek blev en enda stor eufori där klackarna växelvis, tillsammans och var för sig bjöd på fantastisk stämning. Höjdpunkterna var när båda klackarna sjungande tillsammans dansade i ett långt tåg på respektive läktarsektion och när Hansaklacken helt plötsligt höll upp sina skor och sjöng "Schuparade...Schuparade". Skylten ”come back next year” i slutet av matchen var väldigt talande och jag hoppas att MFF gör vad de kan för att vi skall kunna återvända nästa år.
Resan hem var bra, några var trötta andra var pigga, men den är inte mycket att skriva om. Jag avslutar bara med att säga tack till MFF support...till Hansafansen...till alla blåa som var där. DET VAR EN FANTASTISK DAG!
Eran jublande skribent
