Krönika: Vinteridet finns inte längre
"Vore det så här jämt skulle det vara betydligt roligare att gå på hockey. Ironiskt nog så var ändå kvällens höjdpunkt pausunderhållningen då fotbollens nyförvärv presenterades."
”Vad gjorde då en fotbollsälskande AIK-are under vintern?” frågar sig Hasse Karlsson vid ett antal tillfällen i sin briljanta roman ”Vi är svarta vi är gula alla andra dom är fula”. Svaret Karlsson ger på den här frågan år i stort sett att man söker substitut. Det kan vara bandy, handboll och från sextiotalet och framåt ishockey efter det att Johanneshovs isstadion försetts med ett tak. En ombyggnation som gav ishockeyn ett rejält uppsving. Hockeyns era överlevde en bra bit in på åttiotalet. AIK rönte framgångar och Hovet var alltid fullsatt vid derbymatcherna. Även mot landsortens storheter Leksand och Brynäs var det allt som oftast ”lapp på luckan”.
Annat är det idag. Några lappar på några luckor ser vi aldrig och flera kvällar i veckan gapar Globens läktare tomma när vårt ishockeylag slåss för sin existens. Undertecknad är inte mycket bättre. Jag är en högst sporadisk hockeyåskådare numer. Förr var jag däremot på plats i gamla Hovet så fort gnaget spelade. Ishockeyn var på den tiden nästan lika viktig som fotbollen.
Vad är det då som har gått snett?
Denna fråga har inget enkelt och entydigt svar. Det är flera faktorer som förstört för ishockeyn i allmänhet och stockholmsishockeyn i synnerhet. De flesta av dessa går att finna bland de förändringar som gjorts i serieupplägget. Till en början var det en miss redan då man på åttiotalet utökade serien från tio till tolv lag och samtidigt låta åtta istället för fyra lag göra upp i slutspelet. När sedan risken att falla ner i kvalserien efter jul försvann några år senare hade en intensiv och rafflande serie på kort tid förvandlats till en lång transportsträcka.
Vidare har hockeyligan spikat igen kistan totalt med införande av splittrade omgångar, derbygrupper, straffavgöranden och snart har vi väl slantsinglingen här också. Så visst är ishockeyn själv en av de större bovarna i dramat. När jag var grabb var alla omgångar samlade. Det spelades tisdagar och torsdagar punkt slut. Trettiosex omgångar var precis lagom. Tjugo matcher i Stockholm inklusive bortaderbyn klarade tonårsplånboken av. Dagens unga har tjugoåtta matcher att se i en ointressant sömnig grundserie och ett oändligt antal slutspelsmatcher ifall laget går dit och hyfsat långt.
Hockey har m a o i mångt och mycket grävt sin egen grav. Lägg där till att en fotbollsälskande AIK-are under vintern inte längre behöver något substitut. Så fort allsvenskan avslutats inleds silly season. Dagens informationsteknik ger oss en ständig ström av rykten och sanningar om eventuella övergångar. Fotbollens vinteride finns i stort sett inte längre.
Själv tog jag mig en paus från funderandet på fotboll och begav mig till Hovet för att se AIK-Färjestad samt beskåda Black Armys återuppståndelse. En stor eloge till supporterklubben som ordnat at arrangemang som på många sätt påminde om gamla tider. Ingen discomusik, inga guldvippor, en engagerad och högljudd klack. Så länge AIK var med i matchen var det nästan fotbollsstämning.
Att Gnaget hängde med såpass länge var säkert till stor del klackens förtjänst. Vore det så här jämt skulle det vara betydligt roligare att gå på hockey. Ironiskt nog så var ändå kvällens höjdpunkt pausunderhållningen då fotbollens nyförvärv presenterades. Klackens ljudligaste insats var nog när den skanderade "Svante Svante Svante". Låt oss höra det igen i sommar. Ofta och högt.
