Krönika: Ödmjukhet
Har vi verkligen inte lärt oss något av vår historia? Jag trodde den dyrköpta lärdomen från 1999-års degradering åtminstone skulle vara tills det MFF återigen stod överst på pallen men försäsongens tongångar är oroande.
De flesta var på hösten/vintern 1999 överens om klubbens ödmjukhet gått förlorad under de feta åren och att degraderingen på något sätt var en logisk följd av detta. Jag led alla helvetes kval under den hösten och framför allt under säsongen i Superettan men hoppades ändå att klubben och framför allt vi supportrar skulle ha oss lärt läxan ordentligt. Visst är kaxigheten klädsam när man ligger på topp och det är faktiskt ett malmöitiskt karaktärsdrag vi skall vara stolta över. Men en kaxighet utan något som helst grund är smått påfrestande och en smula löjeväckande. Under de senaste årens ökenvandring har vi haft få tillfällen att vara sturska. Förutom en och annan glimt (våren 2001) av stordåd har dessa år varit ett enda långt lidande. Årets trupp och Tom Prahls ankomst lovar gott och en känsla av att laget är på gång är påtaglig men trots att varken TP eller laget har satts på riktiga prov talar mången ljusblå supporter om SM-Guld redan 2002. Prahl har vädjat om tålamod men det verkar inte som om någon lyssnar och att vi hamnade på en blygsam placering i förra årets allsvenska viftas indignerat bort med orden: det var då det, MA du vet! Vi har motståndare som AIK, HIF, DIF och Hammarby vilka inte gjort några större spelarförluster och var långt före oss i tabellen den gångna säsongen, ändå tror vi att vi skall betvinga dem samtliga genom att träna en vinter. Vi har förvisso fått en tränare med meriter som talar för sig själv och värvat ett par namnkunniga spelare men det rättfärdigar inte den kvarnsten vi är på väg att hänga kring Prahls och spelarnas hals. Vi har varit med förr och borde veta att man inte ostraffat lägger börda på lagets axlar.
1998: året då guldet skulle hem
1997 var ett fantastiskt år då den nye tränaren Frank Thijssen lyckades göra tekniker av råmaterial som tex Wirmola. Jag glömmer aldrig Jonas ord när han återvände om att han under en halvlek rörde bollen mer än han gjort under en hel säsong i Norge. Med lite flyt kunde det blivit Guld men laget missade i slutet och hamnade trea. Thijssen blev årets Malmöbo och hela fotbolls-Sverige hyllade laget och dess publikfriande spel. Spelartruppen var ännu ung men vi såg fram emot påföljande år med enorm tillförsikt, det skulle bli en enda lång defilering mot ett gjutet guld. Gerten inledde filmandet av Blådårar med ett underförstått mål att skildra vägen mot den absoluta toppen efter 10 år osv. Vi vet alla hur det gick: Daniel Andersson och Yksel Osmanovski såldes under säsongen, inte för att de gjorde så där fasligt mycket väsen av sig under vårsäsongen, de hade ju gjort klart med Bari tidigt. Frank Thijssen som tidigare inte precis varit idrottspsykologin personifierad miste sin bror i maj och kom enligt uppgift tillbaka som en ”annan” person med än värre humör. Formkurvan gick rakt ned och en degradering tycktes nästan oundviklig. Thijssen fick sparken och två gamla trotjänare kallades in under ljusblå flagg, Roland Andersson & Thomas Sjöberg (RATS). En fantastisk avslutning på säsongen av laget och framför allt Niclas Kindvall räddade oss från nedflyttning. Trots enorma förväntningar blev guldet till sand säsongen 1998.
1999: Allsvenskan en skrattmatch
RATS inträde på scenen och avslutningen av 1998 års allsvenska uppfyllde oss supportrar med ofantlig framtidstro. Det var förvisso en svettig silly season det året när beskedet om Kindvalls påskrift dröjde men så en kväll släppte sydnytt nyheten om att han skrivit på för ytterligare tre år och ”tuppkammen” växte ytterligare. Bara några dagar senare meddelades det att Mats Lilienberg värvats från HBK och jag (och andra) var övertygad om att nästa års allsvenska skulle bli en skrattmatch för MFF. Jag var säker på att ett anfall bestående av Lilienberg och Kindvall var det bästa ett allsvenskt lag kunde ställa på fötter 1999. Kanske supportrarna lite oroliga över RA:s metod att korta ned försäsongsträningen en månad med motivet att svensk fotboll har den längsta försäsongen i världen och att spelarna skulle sparas för att vara som han uttryckte det, elektriska i premiären. Men man trodde liksom förbundskapten Söderberg att RATS visste vad de gjorde. Den korta försäsongen straffade sig och om AIK:s supportrar tyckte deras spelartrupp förra året var skadedrabbat var det endast en mild västanfläkt av vad som var fallet med MFF 1999. Som mest tror jag det var 15 spelare skadade vid ett och samma tillfälle och det med en trupp på 24 spelare. Trasiga ljumskar var diagnosen på de flesta och det hade med all sannolikhet med den nedkortade försäsongsträningen att göra. Men otur fanns också med i bilden när Jens Fjellström snubblade på en matkant i inomhus-SM och Christian Banks spelade sin rekordkorta sejour (15 minuter!) i ljusblå tröja innan knäet gick i bitar. Säsongen blev vårt Golgata och ödet beseglades hemma mot TFF en kulen höstdag. Guldet 1999 blev inte ens sand det blev …..ja, mycket kan man kalla det men det tål inte ses i skrift.
2002: Nu jävlar!
Tre år (två säsonger)har gått sedan ”katastrofen”, MFF har rest sig ur askan och är sedan ett år återbördat till allsvenskan. Guldmakaren Tom Prahl har värvats för att åter ge glans åt den återuppstådda storklubben och förväntningarna är höga, kanske allt för höga. Träningsrapporterna värmer i mitt MFF-hjärta och även jag dras ibland med i euforin men jag tvingar mig snabbt tillbaka till åren 1998 och 1999. Allt är inte klockrent, Fedel har lämnat klubben och kommer att ersättas av två ännu så länge osäkra kort. Jag tror mycket på Driss men ännu har han mycket att bevisa. Mycket tyder på att baklinjen byts ut till ¾ och det kommer att ta tid innan dessa är fullt samspelta. Mittfältet kommer att byggas runt Brian Steen och han ser het ut redan, men vad händer om han liksom Fjellström skadar sig under försäsongen eller i det stundande VM:et? Vi har i stor utsträckning två spelare på varje position men ingen som kan ersätta Brian som spelfördelare. Anfallet ser stark ut och det är många om budet på platserna men om understödet bakifrån uteblir får även de problem vilket vi sett förr. Jag vill egentligen inte vara motfallskärring, jag vill också falla in i den allmänna entusiasmen och ge mig hän åt gulddrömmarna vilket jag faktiskt gör då och då. men ändå försöker jag vara lite ödmjuk inför årets allsvenska. Vi har en niondeplats från förra året att förbättra och kanske en topp 4-plats inte är omöjligt men varför lägga en börda av förväntningar på ledning och spelare inte förtjänar? Om vi redan nu ropar på guld och laget inte levererar exakt det blir besvikelsen desto större, snabbt kommer det att ropas på tränarens avgång eller panikvärvningar och då är det efterlängtade lagbygget i fara.
Låt Prahl få bygga sitt lag i ro och ställ inte för höga förväntningar. Låt oss vara ödmjuka inför uppgiften för vi vet att:
Det kommer en dag….
Inte i år kanske, men visst fan kommer den!