Krönika: Plånboken och Hjärtat
"Är det illojalt om man under sin proffskarriär vid ett klubbyte väljer att förlänga tiden i Europa framför att komma hem till sin svenska klubb?"
En fotbollspelare har idag en karriär som varar i mellan tio och femton år. I bästa fall vill säga om inte skadeelände gör det roliga kortare. Bland alla dessa killar som ägnar c:a en fjärdedel av sitt arbetsföra liv åt att spela fotboll är det ytterst få som har förmånen av att kunna leva på det. Än färre är de lyckligt lottade som tack vare ett antal år i europeiska proffsligor lyckas trygga sin egen och kanske även sina barns framtid. Allt detta är fakta som alla som intresserar sig för fotboll känner till och alla förstår vi också att de som får möjligheten att spela professionellt utomlands väljer att ta den chansen. Det är ur det perspektivet vi måste beskåda och bedöma Tomas Antonelius kontrakt med FC Köpenhamn.
AIK:s vd Sanny Åslund säger besviket att AIK erbjöd Tobbe ett av de bästa kontrakten som klubben lagt fram åt en spelare på länge. Vad som menas med länge vet vi inte riktigt men det är bara att hoppas att det inte är så länge. Förnuftet säger ju att de feta kontraktens tid borde vara förbi. Särskilt orolig blir jag när jag läser att detta fina kontrakt erbjudits en spelare som varit skadad det senaste året.
Tobbe själv hävdar att AIK inte kunde ge honom något riktigt erbjudande innan man sålt någon spelare eftersom ekonomin inte tillät detta. Här står ord mot ord men jag vill gärna tro på Tobbe i det här fallet. Vidare ansåg sig Antonelius inte ha råd eller tid att vänta då en snabb lösning för hans del var sista chansen att spela sig in i VM-truppen. AIK´s vd antyder att pengarna varit Tobbes tyngsta skäl och säger bittert att dennes hjärta glidit ner i plånboken. Vad som är sant och inte får vi kanske aldrig veta men det föder ändå en del frågor:
Hur mycket hjärta och klubbkänsla kan man kräva av en elitfotbollsspelare? När AIK sålde Antonelius (då Gustafsson) hade han precis skrivit på ett nytt kontrakt med AIK. I sista stund förvisso men ändå. På så sätt såg han till att AIK fick betalt för honom och gjorde vad vi brukar kalla ”rätt för sig”. Att han nu väljer att spela utomlands några år till torde inte ses som ett svek mot AIK.
Var går gränsen mellan lojalitet och svek? Att gå som Bosman-fall är definitivt svek. Där är vi alla överens. Lyckligtvis har vi sluppit sådana tråkigheter i AIK. Att bli såld och på så vis dra in pengar i föreningen tycker däremot de flesta av oss är okay. Ingen skulle komma på iden att anklaga Krister Nordin eller Johan Mjällby för svek.
Är det illojalt om man under sin proffskarriär vid ett klubbyte väljer att förlänga tiden i Europa framför att komma hem till sin svenska klubb? Själv kan jag inte se det så. Inte heller tror jag att någon skulle komma på idén att kalla Johan Mjällby för osolidarisk ifall han om något år lämnar Celtic för t ex Herenveen.
Däremot kan jag tycka att det är tveksamt ifall man vid återkomsten till allsvenskan väljer en annan klubb än den man kommer ifrån för att det ger bättre pengar. I Tobbes fall lär ett sådant erbjudande från Malmö FF ha funnits. Ett bud som skulle innebära en högre lön än vad AIK hade talat med Tobbe om. Tobbe tackade nej till detta bud med motiveringen att han är AIK:are och det skulle kännas fel att springa in på Råsunda i den himmelsblå tröjan. Ett uttalande som värmer mitt svartgula hjärta samtidigt som det föder ett mörkt minne. Ett minne från 1978 då en f d spelare, numera verkställande direktör valde att lämna AIK för att just springa in på Råsunda i MFF:s himmelsblå tröja. Min sista fråga lyder därför: I vilken plånbok gled hjärtat ner den gången?
