En skadad men harmonisk Alm
"Det är upp till oss lagkamrater och de nya om vi ska kunna spela bra ihop"
Innan jag lyfter på luren för att slå numret till Andreas Alm tänker jag att det kommer vara en ganska uppgiven sådan som svarar. En Alm som, tvingad kvar hemma i ett mörkt och vintergrått Stockholm, dömd att köra rehabträning nästan helt på egen hand i två veckor, skulle tala med frustration över skadan och längtan till gräsplaner och fotbollar i rösten. När jag känner att jag är tillräckligt förberedd vad gäller frågor, ringer jag och får ett ”Alm” till svar. Omedelbart tänker mitt paranoida jag att det är en nedstämd ”the Warrior” jag ska få prata med, enbart på sättet han svarar bildar jag mig en uppfattning om vilket humör han är på. Jag börjar försiktigt att fråga om skadan:
- Skadan känns bra tycker jag. Det är i alla fall bättre än när jag fick den, även om det har gått ganska sakta, svarar han ganska lugnt och nästan likgiltigt, åtminstone i mina öron.
- För tillfället kan jag bara löpa, och inte delta i några bollövningar.
Vad är detta, tänker jag. Är han inte det minsta bekymrad över att missa viktig försäsongsträning, eller ledsen över att inte få åka med grabbarna i laget till fotbollsparadiset, varenda svenska februari-tränande fotbollslags våta dröm?
- Jag tror och hoppas att jag kommer vara tillbaka i full träning den veckan grabbarna kommer tillbaka, de är ju där nere nu, säger han utan ett uns av bitterhet i rösten. Han låter snarare lugn och harmonisk. Ja, harmonisk är rätt ord. Men jag har fortfarande svårt att tänka mig att han inte hellre skulle vara i La Manga. Längtar karln inte fruktansvärt efter att få spela fotboll?
- Nja, det är faktiskt rätt bra ändå. Den månad jag har varit skadad har det inte direkt varit strålande väder. Jag vet t ex hur planen på Stadshagen ser ut, så det har inte varit så farligt att stå vid sidan av. Men man vill visserligen vara väl förberedd till Allsvenskan, och man känner hur dagarna försvinner ju närmare premiären man kommer. Så fotbollsabstinensen är det inte så illa med, då var det klart värre förra året.
Kan jag tänka mig, många var vi som förtvivlat slet håret i takt med att framgångarna uteblev, och Alm inte kom närmare en comeback. Lika många var vi som jublade över hans succéartade återkomst i laget. Inhoppet mot Troyes i UIC sitter fastetsat på näthinnan, och det kanske var vändningen? Åter till ämnet:
- Det är lite både och att inte få följa med till La Manga. Man är lite besviken, på sin egen kropp höll jag på att säga, men det är tråkigt med tanke på att jag var borta så länge förra året. Jag hade velat ha en hel säsong i kroppen. Men nu i det här läget då man är skadad är det viktigaste att man kan bedriva vettig träning, och det kan man lika gärna göra på hemmaplan. Men visst, det hade varit trevligt med solen.
Vi kommer nu in på årets mål, för honom personligen och för laget.
- För mig har det alltid varit personlig utveckling och det är det fortfarande, att bli bättre helt enkelt. Vi har inte satt något riktigt mål inom laget, det kommer väl. Men det är givetvis samma sak för laget, man vill ju alltid vara bättre än året innan. Nu vill vi förstås inte komma tvåa. Siktar vi högre än en tredjeplats, siktar vi ju inte på en silverplats.
Var spelar du helst i laget, är det i anfallet?
- Ja, det gör jag helst. Det är första säsongen som jag känner mig som renodlad anfallare, jag har alltid känt mig som mittfältare tidigare, även om jag spelat anfallare en del. Jag kände på hösten förra året att jag inte hade kapaciteten eller orken till att spela på mittfältet. Då fick jag istället fokusera på anfallet och jag tror att det är en fördel, att jag utvecklas väldigt mycket på det sättet. I år har jag sagt det, att jag vill spela anfallare om jag får spela.
Samtalet kommer in på utlandsspel och det får mig osökt att tänka på VM och landslagsspel för hans egen del. Jag tycker självklart att Alm borde få chansen i landslaget, åtminstone i någon King’s Cup i Qatar, eller någon Thailandsturnering. Nu är jag visserligen inte särskilt objektiv i frågan, och inte helt ofärgad i mitt synsätt på vilka spelare som hör hemma i landslaget och vilka som inte gör det. Förblindad av kärleken till det egna laget, försöker jag få Alm att uttala sig om att han faktiskt siktar på VM-spel, och samtidigt få det att låta som ett helt realistiskt mål. Tänk vad nöjd jag skulle bli då, men som den gamle sportjournalist han är låter han sig inte luras. Istället skrattar han mest när det kommer på tal, och gör mig åter påmind om att han verkar vara på rätt bra humör, skadan till trots.
- Nja, det skulle inte vara något bra mål, då det skulle vara så svårt att uppnå. En sån som jag, som aldrig ens varit aktuell i landslagssammanhang och dessutom spelar i Allsvenskan, måste väl snitta ungefär tre mål per match de sju första omgångarna för att ens komma på tal. Så nej, det är inte något direkt mål.
Då är det väl bara att göra tre mål per match?
- Jo, exakt. Det vore jättekul om man blev aktuell för att man gjort tre mål per match i Allsvenskan, så jag åker gärna dit.
Vill du bli utlandsproffs igen?
- Tidigare var det så att jag ville prova på det, även om jag bara flyttade några mil, men det är inget jag går runt och tänker på nu. Jag är ju redan proffs på hemmaplan. Det mål jag har är istället att bli bättre.
Vad tycker du om årets nyförvärv så här långt?
-Jag har visserligen bara tränat en vecka med dem, så det är svårt att säga, men det är sköna killar utanför planen. Däremot har jag sett Svante en del i Norge, så han vet jag att han är en gedigen lagspelare, med betoning på lagspelare. Tamandi har man mött några gånger, och han verkar vara en bra spelande back. Det är upp till oss lagkamrater och de nya om vi ska kunna spela bra ihop, så vi måste hjälpa till också, och det finns förutsättningar för dem.
- Forsberg och Petrovic som vi har lyft upp bör man hålla ögonen på i framtiden, framförallt Gabbe då, som jag tycker ser riktigt bra ut. Han har ju även varit med i pojklandslaget. Det är en riktigt skön lirare, som är träningsvillig. Det ska bli riktigt kul att följa honom, han har väl inte ens kommit ur puberteten. Om tre år kanske, då kan han vara riktigt stor.
Vi pratar lite mer om Gabbe som person, och drar vissa parallaller med Mats Rubarth. Bl a frågar jag om Mats har spelat något för laget i omklädningsrummet, varvid Andreas svarar att han inte ger några gratisgig. När vi dessutom är inne på ämnet talanger och genombrott frågar jag vem Andreas tycker att man ska hålla ett extra öga på i år.
- Förra året trodde jag att Ishizaki skulle blomma ytterligare, men han hade lite otur med en skada så där. Jag gillar honom skarpt, han har väldigt mycket i sig. Om jag vore agent, och fick välja endast en spelare i laget, skulle jag nog ta honom.
Om Andreas skulle välja att företräda "Ishi" för att det troligen kulle kunna generera mest pengar vid en affär till utlandet, och Andreas själv då skulle få en procentuell del av kakan lät vi vara osagt, istället tackar jag för pratstunden och önskar Alm lycka till med sin rehabträning och året som följer. En förvånansvärt glad, skojfrisk och avslappnad Alm. En rent utav harmonisk Andreas Alm.
