Eftertankar om AIK-Lillestrøm
Mina tankar och några kommentarer från Ishi och Slava direkt efter förlusten.
Efter att ha sett Lilleström och AIK i deras respektive matcher mot Helsingborg, hade vi nedresta inga större förhoppningar än att en liten förlust vore bra gjort av Gnaget. Spelarna var ruskigt besvikna efter Helsingborgsmatchen, kände till Lilleströms styrkor och ville verkligen visa sig från en bättre sida. Faktum är att AIK agerade mycket bättre än mot Helsingborg, kanske till och med bättre än i segermatchen mot Stabaek. Problemet var att det tog tjugofem minuter och tre baklängesmål innan man visade det.
-Det känns tungt. Det ska inte behövas 0-3 för att vi ska ta börja ta tag i spelet och bli aggressiva. Vi visste att de tjongar långt, spelar aggressivt och att de är bra på fasta situationer, säger en väldigt besviken Stefan Ishizaki direkt efter matchen. ”Ishi”, som innan den efterföljande nedjoggningen stod och matade stenhårda närskott i ett tomt mål, var riktigt förbannad efteråt, trots en personligen väl genomförd match. Han var en av de tre-fyra spelare som först sågs vilja göra något åt det pinsamma spelet och i den här matchen kanaliserade han sin ilska bättre än mot Helsingborg. Det som då var soloraider och försök till TV-pucksavgörande blev nu beslutsamhet, snabba kloka val och enormt löpande. Stefan var överallt på mittfältet och svarade för en bra insats den sista timmen. Det var han, Hoch och Rubarth som stod för de flesta fina anfallskombinationerna under den första halvlekens sista hälft.
-Inte så bra i första halvlek, men i andra var jag väl hyfsad, säger Stefan själv om sin insats.
-Norska lag brukar ju spela så, men domaren var dålig. Han var inkonsekvent; när Teddy (vi har tidigare felaktigt angivit Kibebe) slog bort en boll i första halvlek fick han gult kort men när en norrman gör samma sak i andra hände ringenting, fortsaätter Stefan något bitter när jag frågar om den irriterade stämningen på planen. Undertecknad håller med om att domaren tog en del underliga beslut, men sanningen att säga gynnade dessa beslut troligen AIK mest eftersom exempelvis Rubarth kunde ha åkt ut mycket tidigare vid fler än ett tillfälle. Att Nordin inte såg vad alla gnagare på läktarplats tidigt gissade, förvånar. Nämligen att det var en tidsfråga innan Rubarth skulle få se rött. Rött kort alltså, för att han såg rött stod klart mycket tidigt. Mike Kjölö sade efter Helsingborgs storförlust mot Lilleström att Jesper (".....", artikelförfattarens anmärkning) Jansson blev grinig redan efter tio minuter, vilket man absolut inte får bli mot Lilleström. Ungefär samma effekt hade Lilleströms spel på Rubarth, som kompletterade ett visserligen fyndigt och stundtals vägvinnande anfallsspel med att ge ifrån sig onödiga och mycket fula efterslängar.
Ishi, Hoch, Pelle Nilsson och Luke Casserly var de spelare som däremot använde sin ilska bättre. De var uppenbart förbannade över den förnedrandestarten, men deras tändning var positiv. Men, som Ishizaki säger, är det illa att det krävs 3-0 i baken för att det ska komma fram. Att delar av övriga laget, framför allt en så viktig spelare som Andreas Andersson, såg helt ointresserade och uppgivna ut i majoriteten av de nittio minuterna, var däremot tråkigt att se. Kanske det är bra med dessa usla insatser, för att se vilka spelare som har kuraget att kliva fram när det går dåligt. Kan inte tränaren införa ett stabilt grundspel att stå på, borde åtminstone några av de rutinerade spelarna kunna kliva fram. Det är synd att så pass tongivande spelare som Lucic och Andersson inte är de självklara ledarna på och utanför planen, det hade verkligen behövts. Återstår att se om de blir det eller om de andra kan lyftas fram ändå, för tyvärr är den största inspiratören Alm ständigt skadad och aldrig med kring truppen. Enligt uppgift från ”personer med god insikt i AIK:s trupp” är Svante Samuelsson en spelare av den typ vi hade så många av för några år sedan. En aldrig så oinspirerande och icke förtroendeingivande lagledning skulle nog få svårt att neutralisera vinnarskallar som Englund, Krille, Mjällby, Mellberg och Ola Andersson för att nämna några. Att dagens unga trupp innehåller flera spelare med rätt mentalitet tvivlar jag inte på, men det är svårt för en junior som aldrig spelar att vara en riktig ledare. Tyvärr förekommer kanske en för stor grupp av spelare som inte har den inställningen till fotboll som jag skulle vilja se i AIK och som fanns tidigare. Att man spelar för varandra, tränaren, fansen, klubben men framför allt för LAGET. Jag hoppas att jag har fel och att de överbevisar mig, gärna spelare jag misstagit mig på och som inte ännu visat denna styrka.
-Det handlar om självförtroende också, säger Slavik Jevtushenko efter matchen. När det kommer en kille och pressar, som de gjorde, tokrusande hela tiden, är det bara att peta bollen i sidled och gå förbi. Vi gör det hela tiden på träning, men på match verkar det som att vi inte vågar för att vi är så rädda att förlora matchen.
Vad det än handlar om, så lyfte sig AIK efter 3-0, visserligen var Lilleström inte lika heta som tidigare och det var snarare gnagarna som gick hårdast in i och vann duellerna. Aik skapade inte mycket men stod upp bra efter utvisningen. När man sedan efter den norska utvisningen ändrade uppställningen till ett slags 3-1-3-2 med Jevtushenko som tillbakadragen playmaker sista tio minuterna, hade vi ett stort bollinnehav och spelytorna främst på kanterna började användas bättre utan att några egentliga bra chanser skapades. Ändå var det skönt att se det lyftet, efter att ha sett all inställning rasa samman efter 0-2-målet tidigt i andra halvlek mot Helsingborg. Framför allt var det en lättnad, för efter 3-0 började vi bäva för nytt baklängesrekord på spansk mark…