Gästkrönika: I skuggan av Europa
Veckans gästkrönikör Erik Lupander skriver om svensk fotbolls framtid.
Jag njöt av att se Helsingborgs IF spöa Rosenborg hemma lika mycket som jag led att se dem förlora med 6-1 borta mot Rosenborg. Jag blir skitförbannad då Elfsborg förnedras av ett gäng polacker på Ryavallen - och jag blir lika glad då Andreas Andersson satte två mot Arsenal. Jag skämdes över att vara svensk då AIK förnedrades på Nou Camp. Det var tragiskt när DIF åkte ur häromåret, likaså är det är härligt att se fotbollen hyllas i Stockholm. Det var viktigt att Kim Källström förblev i Allsvenskan, om än i fel klubb ur ett Blåvitt perspektiv.
Varför? Intresse!
Risken finns att vi inte får uppleva internationella framgångar för svenska klubblag igen. Det spelar ingen roll om det är mitt älskade Blåvitt eller det lag jag ogillar mest i Allsvenskan som spelar i Europa. Något lag måste vara med därute och sätta svensk klubbfotboll på europakartan. Och hellre AIK än inget lag alls, även om det medför att AIK stärks på övriga lags bekostnad.
Allsvenskan måste bli starkare - svenska lag måste lyckas i Europacuperna - jämför dagens massmediala intresse med hur det var för 10 år sedan. Idag skrivs det spaltmeter i diverse dags- och kvällstidningar om Stockholmsderbyn. Supportersidor på Internet haussar stämningen inför matcherna. Polisen laddar som om det vore EU-toppmöte. Stockholmsfotbollen och det sammanhang den spelas i har på bara några år förändrats markant. Visst var det kravaller förr också. Visst skrevs det ”inför match” -notiser i DN. Men det ”drag” vi har idag fanns inte då. Detta är inte något vi Blåvittanhängare ska vara ledsna över. Vi ska snarare vara avundsjuka. Vi ska vara väldigt glada över att fotbollen i detta land, trots magra internationella framgångar för lands- och klubblag, vuxit sig allt starkare. När Göteborg titulerades ”Sveriges fotbollshuvudstad” säsongen 1999 - säsongen då Göteborg hade 5 klubbar i Allsvenskan – var det egentligen något positivt? Tänk efter; Västra Frölunda eller Djurgården? Häcken eller Malmö FF? Vilka lag är roligast för oss på läktaren att se Blåvitt möta? Vilka lag skapar mest intresse kring fotbollen? För intresse, kära läsare – det är vad svensk fotbolls framtid hänger på. Ska vi ha en egen livskraftig liga med duktiga inhemska och utländska spelare, eller ska Sverige ha en gärdsgårdsserie i skuggan av Europa och förbli en plantskola för kontinentala klubbar?
Ta Holland som exempel. Ett land med något större befolkning än Sverige, om än betydligt mer tättbefolkat. Holland hyser flera klassiska storlag; t.ex. PSV och Ajax som än idag står sig väl i internationell klubbfotboll. Visst spelar Hollands främsta spelare i någon av de fyra stora ligorna, men samtidigt spelar ett stort antal mycket duktiga fotbollspelare från andra länder i med deras mått mätt mindre klubbar. Exempelvis finns före detta allsvenska skyttekungar såsom Marcus Allbäck och Stefan Selakovic i Holland. Varför väljer allsvenska skyttekungar att gå till Holländska småklubbar? En språngbräda till en av de fyra stora ligorna? Pengar? Äventyret? Av de tre nämnda punkterna anser jag endast att den tredje punkten är ett giltigt skäl att lämna allsvenskan i min vision av framtida svensk fotboll.
Vi måste arbeta för att höja statusen på Allsvenskan. Det stora fotbollsintresse som börjar bli påtagligt i Stockholmsregionen måste spridas över samtliga befolkningscentra med klubbar på elitnivå. Visserligen har vi Skåne-derbyn inför storpublik och i år arbetar IFK och ÖIS för att fylla Nya Ullevi vilket är ett litet steg i rätt riktning, men inte tillräckligt.
Det första jag vill se är en skattelättnad under exempelvis max 3 år för utländska spelare, likt den som finns i Danmark idag. Magnus Svensson och Mattias Jonson är exempel på svenska landslagsmän som valt Danmark. En andra punkt är en proffsig drift. Alla allsvenska klubbar med ambitioner bör ta sig en titt på hur FC Köpenhamn driver sin förening. Elitfotboll handlar inte längre om käcka gossar, varmkorv och ideell verksamhet. Elitfotboll ska ses som en ren affärsverksamhet där duktiga ledare, professionella spelare, cyniska ekonomer och luttrade marknadsförare gör allt för att deras klubb ska bli den som står på den allsvenska tronen. Sett ur ett klassikt svenskt folkhemsperspektiv med folkrörelse och solidaritet låter detta krasst ekonomiska perspektiv förstås främmande, men faktum är att segraren syns mer i media. Syns man i media blir sponsorerna intresserade. Skjuter sponsorer in pengar i verksamheten finns det utrymme för att ha fina, kommersiellt slagkraftiga arenor och duktiga spelare. Det allmänna intresset stiger. Folk blir beredda att betala mer för entrébiljetter. En god cirkel sluts.
En tredje punkt är bredden. Bredden på gräsrotsnivå är nyckeln till att få fram bra spelare. Alla de tusentals ledare och tränare som ägnar sin fritid åt ungdomsverksamhet skall inte glömmas bort. Dem är en av nycklarna till framtiden. En relaterad fråga, om än inte direkt fotbollsspecifik är att med hjälp av skolan aktivera ungdomar. Minskningen av idrottstimmar i skolan är något som jag erfar kommer minska breddidrottandet. När datorer, tv och serietidningar tar över barns fritid på bekostnad av spontanidrottandet riskeras inte bara den framtida folkhälsan – talangerna kan komma att utebli. Jag vill se en satsning på riksnivå för att få barn och ungdomar att aktivera sig. En ökning av idrottstimmar i skolan är bara ett exempel.
Det är inte realistiskt att hålla toppspelare kvar i Allsvenskan så som det var på 80-talet, jfr Blåvitts 1982-lag. Spelare som Patrik Andersson, Fredrik Ljungberg eller Anders Svensson kommer och skall spela i en av de fyra stora ligorna. Men för övriga spelare ska det banne mig vara en självklarhet att välja Sverige framför övriga nordiska länder, och på sikt även välja bort Holländska småklubbar. Visst klingar PSV Eindhoven eller Paris SG renare än Örebro SK eller GIF Sundsvall. Men ska verkligen Heerenveen eller Wimbledon klinga bättre än IFK Göteborg och AIK?
