Lundqvists krönika: Nej till gemensamt köp
"Detta känns lite som att i på grund av bostadsbrist tvingas dela lägenhet med sin förra tjejs nya kille..."
Lunchkaffet hamnade minst sagt i vrångstrupen då TV 4-nyheterna igår förkunnade ”AIK och Djurgården går samman om att köpa Råsunda. Efter den nyheten ägnade jag resten av dagen åt att försöka smälta nyheten. Bara några timmar senare spekulerades det i att det från Djurgårdshåll mest handlar om utspel för att sätta press på Stockholms Stad i Stadionaffären. Låt oss hoppas på det.
Visst, Sanny Åslund talar om att det är kommersiellt bra för AIK, min kollega på GF-redaktionen Nettelbladt applåderar förslaget men jag kan bara känna bedrövelse. Mitt svartgula hjärta har mycket svårt att förlika sig med tanken att Råsunda, vårt heliga Råsunda, kan komma att bli även Djurgårdens hemmaarena.
Jag är inte ekonom utan som jag tidigare nämnt bara en vanlig simpel supporter. Kanske dessutom en lite gammaldags och romantisk sådan som gärna vill tro att vi supportrar är klubbarnas själ. En själ som nu verkar hålla på att förlora något. Nämligen rätten till ett eget hem. Vi kan tvingas bli sambo med vår största antagonist. Detta känns lite som att i på grund av bostadsbrist tvingas dela lägenhet med sin förra tjejs nya kille om ni förstår vad jag menar.
Självklart vill jag att AIK ska ha en god ekonomi och på så sätt även i framtiden ha stora möjligheter att vara en toppklubb som kan konkurrera om landets bästa fotbollsspelare men inte till vilket pris som helst. Drömmen vore naturligtvis att AIK ensamt kunde äga och driva Råsunda men då det inte är möjligt så tycker jag att det duger gott att hyra arenan och i alla fall få vara ensamma om att kalla den hemmaplan.
Jag minns den hemska degraderingen 1979, likaså kommer jag ihåg det gastkramande och lite skamfyllda året i division 2 (det hette faktiskt så på den tiden). I färskare minne har jag också de många framgångslösa åren under större delen av 80-talet och mitten av 90-talet. Dessa år var år fyllda av vånda och visst hände det att jag frågade mig varför jag vecka ut och vecka in gick och såg laget spela men likförbannat gjorde jag det. Jag var där och det var på Råsunda – vår hemmaarena.
Skulle tiderna komma att bli sådana igen, och de kommer de då och då att bli, så kommer jag även då att vara på plats och lida, våndas och svära. Av hela mitt hjärta hoppas jag att dessa tider, precis som framtida framgångsrika säsonger kommer att kunna säga att Råsunda är AIK´s hemmaplan och ingen annans. Djurgården och Hammarby är naturligtvis även i fortsättningen välkomna hit- som bortalag.
