AIK - IFK Göteborg
3 - 1

5 spaningar efter AIK - IFK Göteborg

AIK studsade tillbaka ordentligt efter debaclet mot Mjällby förra omgången, vilket gör att laget gick upp i ensam serieledning. En stark inledning la grunden för asfalteringen av IFK Göteborg och den ifrågasatte Nabil fick göra två välbehövliga mål.

Obesegrade på Nationalarenan
Om det är något AIK haft en förmåga att göra det senaste decenniet är det just att tappa poäng när chansen till ett “ryck” funnits. När Malmö och Djurgården spelade oavgjort och Elfsborg förlorade så hade det varit otroligt typiskt om även AIK tappade poäng, men så blev det inte. Att se AIK fullkomligt köra över IFK Göteborg från start och ta tag i taktpinnen direkt var otroligt tillfredsställande. Det var tydligt att tanken med matchinledningen var att trycka på full gas och på så sätt även få med publiken. Att då få utdelning tidigt i matchen, och det två gånger om, är inget som direkt skadar laget eller stämningen på läktarna. Kan laget inleda såhär framöver på hemmaplan så har jag svårt att se vilka lag som ska lyckas stå emot.

När reduceringsmålet nickades in från Simon Thern, vem annars, var det som en blixt från klar himmel. AIK hade gjort i princip vad de ville under hela matchen, men efter reduceringen så stod det faktiskt och vägde ett tag. Får AIK inte in utökningen så tätt inpå som man fick så är det klart att matchen hade kunnat bli en annan, men det hade inte heller varit rättvist. “Förr en rival” höll klacken upp och det var även känslan efter att AIK pulveriserat ett IFK Göteborg som befinner sig i en svårbegriplig kris.

När Adam Ladebäck visslade igång den andra halvleken gjorde AIK något de inte alltid gör, nämligen att fortsätta styra matchen trots ledning. Via ett eget anfallsspel så tilläts aldrig blåvitt skapa tryck eller chanser under de sista 45 minuterna. När matchen var slut kunde man istället konstatera att det var närmare att bli 4-1 än 3-2. Därför tycker jag, sett över 90 minuter, att det här kanske var AIK:s bästa insats den här säsongen, Djurgården borta emot.

AIK har nu spelat elva matcher på Nationalarenan den här säsongen. Nio segrar, två kryss och noll förluster. 20 mål gjorda och sex insläppta. Det är en ruggig statistik att bevittna som tillrest motståndare, något som inte ska underskattas. Att nu dessutom successivt få tillbaka publiken och det lagom till en guldstrid och med det tryck det innebär känns otroligt bra. Nästa hemmamatch är mot Djurgården den 3:e oktober, en match som kan bli en att minnas.

Nabil centralt i banan
Den stora överraskningen när startelvan offentliggjordes var att Nabil startade på den plats Stefanelli varit given på under säsongen. Det är många som velat se Nabbe i den positionen då hans styrkor idag inte längre är snabbheten, dribblingar och långskott. Samtidigt har Nabil inte levererat de chanser han fått som “nia”, även om chanserna kanske varit få.

Det jag personligen ställde mig frågande till var huruvida AIK skulle kunna få till en hög press utan den evigt löpande argentinaren i Stefanelli, men där överraskade Nabil på ett mycket positivt sätt. Visst, det kanske inte var ständig press som Stefanelli erbjuder, men han vann bollen högt upp i plan vid flera tillfällen, inte minst i början av matchen. Det första målet han gjorde visar verkligen vilken typ av spelare han har blivit. Istället för att göra en försvarare och curla in den i bortre så slog han en öppnande krossboll till Lustig för att sedan löpa in i straffområdet för att själv stånga in 1-0 med pannan. En aktion som osar otroligt hög klass och som får oss supportrar att återigen hoppas på en Nabil i toppform.

Bara några minuter senare var det dags igen. Henok kunde suga in bollen i Göteborgs straffområde efter ett inlägg från Sebastian Larsson, för att sedan rulla den bakåt till Bahoui som placerade in 2-0 med stor kyla.

Efter matchen sa Nabil själv att han ser sig själv konkurrera på alla de fyra offensiva platser som finns i laget. Han var även inne på att det inte har blivit tillräckligt produktivt framåt när han spelat ytter, men är noga med att understryka det arbete han lagt ner i det defensiva arbetet från den positionen. Utifrån den här insatsen är det svårt att inte mena på att han blir mer delaktig i spelet när han får utgå mer centralt. Något som ofta nämnts om AIK:s offensiv är att det funnits ett stort sparkapital i spelare och spelet, kan då Nabil fortsätta leverera likt i måndags framöver så kan mycket vara löst. Frågan nu är hur AIK kommer formera sin offensiv, för det är svårt att peta eller placera Nabil till vänster efter en sån här insats.

Att Bartosz äntligen börjat få det beröm han länge förtjänat glädjer enormt. Det är inte många misstag han gjort sedan han kritade på som huvudtränare för AIK. En detalj som jag tycker är värd att lyfta är modet att bänka Stefanelli i en match som denna. Argentinaren har varit en av lagets bästa spelare offensivt, även om formen varit något sämre. När en startelva presenteras så är känslan nu att det inte finns någon anledning till att ifrågasätta Bartosz.

“Vem fan är Usain Bolt?”
Den så oerhört uppskattade Erick Otieno fick till slut kröna en fin insats med ett mål. När AIK nickade undan en IFK-hörna behövde man nypa sig i armen för att försäkra sig om att det man såg inte var en dröm. En sekvens mellan Wendt och Otieno som påminde mycket om den gamla berättelsen om haren och sköldpaddan, men där Otieno inte gjorde samma misstag som haren att stanna vid mållinjen, ledde till en utökning av hemmalagets ledning. Att få se den typen av fart som kenyanen bjöd på är sällan man får bevittna i Allsvenskan och känslan är att man får passa på att njuta innan han lämnar för utlandet. Att dessutom behålla lugn och teknik efter att ha snott bollen är allt annat än lätt, lägg då till att han avslutar med sin högra fot. Det är på en nivå som hör hemma i en större liga än vår.

Utöver aktionen vid matchens sista mål stänger han fullständigt ner Göteborgs högersida och gör inte många fel, något vi svartgula supportrar börjat vänja oss vid. Kanske att han ibland, väldigt sällan, inte riktigt sätter positionsspelet. Just det var Bartosz däremot inne på under presskonferensen att han har utvecklat mycket redan.

“Vem fan är Usain Bolt?! För vi har Otieno” skanderade norra stå under matchen mot blåvitt. Att Otieno lyfts av egna supportrar, medspelare och tränare har inte undgått någon, men fortsatt tycker jag experter och motståndssupportrar inte riktigt begriper vilken diamant som springer runt på AIK:s vänsterkant. För mig är han den genomgående bäste spelaren i AIK den här säsongen och den absolut bästa vänsterbacken i serien. Utifrån den här säsongen även en av seriens bästa.

Fin insats från Elbouzedi, men…
Irländaren har blandat och gett under sin tid i AIK. I vissa matcher kommer han till rätta och kan utnyttja sin speed på ett fint sätt, men när laget inte får till sitt spel blir han lätt osynlig. Under matchen mot Göteborg hade han fullständig lekstuga mot Wendt, ett övertag som började redan efter drygt 40 sekunder när Elbouzedi, via Wendt, träffade ribban. Varje gång de två ställdes mot varandra så kom Zachary förbi, kom till inlägg eller fixade hörna. Bjöd även på ett riktigt tungt distansskott i första halvlekens sista sekund, men den flög precis över Anestis och ribban.

Vad är det då som saknas? Spelförståelse och teknik stundtals. Exempel på det från senaste matchen är när han i den första halvleken har möjlighet att frispela en fristående Nabil snett-inåt-bakåt, vilket han gör, men då är passningen på fel fot för Nabbe som måste ta emot den och chansen försvinner. Ett annat exempel som hände flera gånger mot änglarna var att han skapade sig utrymme för att slå in bollen, men där är den något för hög och/eller lång.

Med det sagt så var Elbouzedi en av de bättre i måndags, men där mycket fortsatt kan bli bättre. Får kantspringaren ordning på kvalitén i den sista tredjedelen kan det bli väldigt roligt att följa honom i svartgult.

Bilal dominant mot före detta landslagsmittfältare
Det var redan på förhand intressant att få se Sveriges U21-kapten i Bilal Hussein mot Gustav Svensson som precis lämnat A-landslaget. Att Svensson har en omkrets på sina lår som motsvarar Bilals midja var ingenting som märktes i måndags. Bilal var smartare, snabbare och mer beslutsam än både Svensson och Thern. Tack vare det kunde Hussein vinna boll, hitta rätt ytor och diktera matchen med sitt passningsspel. Han och Larsson varierade med att gå ner djupt och hämta boll, något som ibland kan göra AIK lite tunna på mittfältet. I den här matchen tycker jag inte att det blev fallet och detta på grund av skicklighet hos båda mittfältarna, att Nabil positionerade sig rätt och att även Elbouzedi smög inåt i plan för att frigöra Lustig mer än tidigare.

Den finaste egenskapen jag finner hos Bilal är hans sätt att skära igenom motståndares lagdelar med sitt passningsspel och det på olika sätt. Han kan slå en kort passning framåt i plan, stå och måtta en längre djupledsboll och även hitta anfallare på kropp. En särskild macka från förra matchen som fastnade var när han på ett tillslag bara sveper iväg en bredsidspassning till Elbouzedi i djupet. Det är en boll som inte allt för många i allsvenskan har i sitt register.

Kan Bilal fortsätta på inslagen väg så ser jag ingenting annat än en väldigt ljus karriär i Europa och kanske en dag i den blågula landslagströjan.

Vad är era reflektioner från matchen? Har AIK gjort en bättre match spelmässigt under Bartosz? Vilka var bäst i AIK? Ska Stefanelli vara bänk nu igen mot Kalmar?